[101128] Stadsteatern Nya studion premiär 2010-11-27
Efter Ann Heberleins bok
Dramatiserad av Åsa Lindholm
Regi Mia Höglund-Melin
Scenografi Henrik Ekberg
Medverkande: Lisa Lindgren
Att göra något annat på teatern än en monolog av Ann Heberleins bok förefaller helt omöjligt Texten handlar om en ung kvinna som helt oförskräckt breder ut sig till allmänt beskådande. Så här är det att leva som bipolär eller manodepresiv som det hette förr. Det är en fallstudie, ett unikum, som dessvärre inte är unikt.
Nej, på teaterscenerna vimlar det av kvinnor på gränsen till sammanbrott, sådan som vandrar längs skiljelinjen mellan friskt och sjukt, mellan det som bedöms som friskt och sjukt. Kvinnans ökade möjlighet att bestämma över sig själv, över sitt liv och sin kropp har lagt ett större ansvar på hennes axlar. Lägg därtill att kvinnornas nya möjligheter inte motsvaras av någon allmän acceptans för denna nya kvinnoroll.
Den uppgift som tvingas på Ann Heberlein, att förverkliga: livet som ung hyperintelligent, hyperintellektuell, kåt morsa driver henne in i nya kriser, som hon förgäves försöker bemästra med mediciner och psykiska behandlingar. När monologen slutar är hon i färd med att klä sig för fest. Hon ska ut och roa sig. Som åsyna vittne får man lust att skrika till henne: nej! nej, låt bli! Då kliver det fram en ung flicka som gör just det, en Ann från barndomen, en trasig ängel som inte kan tiga… vad vet jag?
Gud skymtar också i slutet av pjäsen som en inte mer än antydd möjlighet, i en text av en teologie doktor.
Den här dramatiseringen (jag har inte läst boken) ställer mig inför ett påträngande spörsmäl: är Ann Heberlein ett medicinskt problem? Eller är hon ett fenomén som uppstått på gränsen av kvinnans utveckling mot större indivualitet, mot utvecklingen av allas vår individualisering, då vi män och kvinnor ska formas till utbytbarhet?
Föreställningen är fängslande, tiden rullar iväg utan att man märker det, vilket inte minst ska tiilskrivas Lisa Lindgren i den enda rollen och regissören Mia Höglund-Melin som håller spelet på nödvändigt avstånd från den teatrala.
/Åke S Pettersson
