[101119] Av: Anton Tjechov
Regi och scenografi: Gero Troike
Kostym: Dorothee Curio
På scen: Franziska Hayner, Lisa-Theres Wenzel, Mandy Rudski, Sina Kießling, Betty Freudenberg, Jörg Henkel, Mario Pokatzky, Sabine Zielke, Irina Kastrinidis, Claudia Geisler, Horst Mendroch, och Samia Dauenhauer
Premiär var 12 oktober 2010 på Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz i Berlin
På vägen in i salen får varje besökare plocka med sig en liten trästol från en hög stapel med stolar. De är söta och stabila, men inte speciellt bekväma och efter någon timma är jag glad att det är paus. Och tyvärr inte bara på grund av stolarna. Väldigt lite fungerar i den här uppsättningen. Den verkar på det mest oturliga vis ha försökt kombinera omöjliga scenografiska finesser med en överdriven respekt för pjästexten. I det här fallet blir resultatet att föreställningen haltar och svajar.
Scenen är som en byggsats – allt är lätt att sätt ihop och ta isär. Den består av en plattform av trä med ett par olika enkla trappor – under första akten är den uppbyggd längs ena långsidan av rummet, under andra akten längs bortre kortändan, och i slutet monteras den på ett effektivt sätt ihop och bärs bort. På scenen står några enkla lådor och någon enstaka stol, annars är det tomt. Rummet är också i sig liksom naket – grova tegelväggar, brädgolv, enkla fönsterluckor för de stora fönstren mot gatan. Det hela är fint i sin enkelhet, men har nackdelen att ljudet av rösterna av någon anledning försvagas, samtidigt som ljudet av steg, skrapande av stolar, och dunsar förstärks något otroligt på träplattformen, som med sitt tunna golv och stora tomma utrymme under fungerar ungefär som en trumma eller klangkroppen på en gitarr. Hela texten når fram till mig ändå, men det är oavbrutet med störningar. Och att man dessutom valt att ikläda den nipprigaste karaktären, tjänsteflickan Dunjasja, någon slags elegantare form av träskor gör inte saken bättre. När hon nervöst trampar fram och tillbaka under sina repliker redan i första scenen håller jag på att bli tokig.
Andra val är också lite underliga. Till exempel har man valt att ha kvinnliga skådespelare i flera av mansrollerna – ett val som skulle kunna vara intressant. Problemet är bara att man här inte verkar ha någon klar idé varför man har gjort detta val, eller om man har haft det lyckas man i varje fall inte förmedla detta till oss i publiken. De kvinnliga skådespelarna är klädda i kostymer eller har påritade mustascher, och jag finner inget i rolltolkningen som framhäver eller gör denna tvetydighet intressant. Istället ger det bara en känsla av amatörteater – av att man valt att sätta upp en pjäs som man inte har nog med manliga skådespelare till. Dessutom förstår jag inte varför man valt att framföra hela första scenen i halvdunkel. Det är klart att det ju enligt manus är natt, men att inleda hela teaterupplevelsen med att sitta och kisa är inte speciellt roligt. I så fall hade det varit bättre att verkligen göra något riktigt radikalt, och låta det vara becksvart i salen under de första minuterna, så att replikerna och röstlägena fick tala för sig själva. Istället rör sig nu figurerna runt i halvmörkret, närmar sig varandra och förstärker det de säger med yviga handrörelser – så att man får en känsla av att det har betydelse att se vad de gör, men man måste hela tiden anstränga sig för att urskilja dem. Det blir ingen intressant effekt, bara irriterande.
Och ännu mer irriterande blir det när hela följet av pjäsfigurer anländer på scenen och alla klampar omkring, och det samtidigt, precis framför publiken, tänds en liten spotlight som med ett oavbrutet surrande åker fram och tillbaka på en skena. Jag antar att det är meningen att ljuset ska dra över personerna som en strålkastare och liksom slumpvis sätta olika delar av scenen i fokus, men ljuset är inte tillräckligt starkt för att skapa någon sådan effekt och istället sitter man bara och förargar sig över surrandet och hoppas att det snart ska sluta. Och tillräckligt absurt för att det ska bli en lustig, bisarr detalj är det heller inte.
Under vissa delar av pjäsen tänker jag att scenografin har just den här baktanken – att med bisarra detaljer skapa ett slags lustig, lite ironisk kommentar till figurerna och händelserna på scenen. Som till exempel när de alla under andra scenen befinner sig utomhus och en scenarbetare hissar ner en stor rödaktig lampa i ett rep vid sidan av scenen samtidigt som en av figurerna säger att ”nu går solen ner”. Eller när man senare i samma rep hissar upp en mer vitskimrande lampa medan en annan figur poetiskt utropar ”se, där är månen!”. Den typen av situationskomik kan fungera bra ibland, men här faller den bara platt. Kanske för att det helt enkelt saknas energitoppar i spelet, så att skämten och de ironiska poängerna liksom flyter in i resten av replikerna.
Under pausen står jag och önskar att jag kunde gå därifrån. Det känns på något sätt generande att sitta och titta på något som jag blir så oinspirerad av – som om jag, utan att vilja det, skulle kunna nå fram till skådespelarna med min negativa inställning, att jag skulle kunna störa föreställningen. Och samtidigt får man ju inte missa andra delen av en föreställning. Det händer ju faktiskt att andra akten liksom förklarar föreställningen som helhet och lyfter fram också det som berättats i första akten. Men här är det tyvärr inte så. Ett ögonblick precis i början av andra akten väcks mitt intresse, av den spännande idén att låta hela ensemblen tillsammans få representera den judiska orkestern, som i många andra uppsättningar av Körsbärsträdgården annars bara omnämns eller möjligen hörs spela på avstånd. Här radar alla figurerna upp sig längs med bakre väggen, klädda i bak-och-fram-vända långa, svarta rockar och med ett antal olika instrument. När det är någons tur att spela med i en scen, tar denna helt enkelt av sig den svarta rocken och stiger fram på scenen. Och när samma figur sagt sina repliker stiger han tyst tillbaka in i raden av musikanter, drar på sig rocken igen och plockar upp instrumentet. Ingen av skådespelarna kan egentligen spela instrumentet de tilldelats (eller om de kan det låtsas de inte kunna), utan man blåser och klinkar fram toner lite på måfå som det kommer och det blir mestadels ett väldigt fint, sprött musikaliskt arrangemang, som ibland också verkar närma sig något klezmer-artat. Jag som tycker mycket om den här typen av abstrakt naivistiska musikarrangemang blir till en början förtjust. Men förtjusningen avtar tyvärr efter sisådär femton-tjugo minuter, när orkestern fortfarande klinkar på i bakgrunden, medan ett antal figurer igen klampar omkring på träplankorna och framför sina repliker, stundvis dramatiskt viftande och med höjda tonlägen, men utan att det någonsin riktigt sprakar till.
Att det trots allt ibland kan vara inspirerande att se en föreställning som man verkligen inte tycker om, tänker jag på efter att ha sett denna uppsättning av Körsbärsträdgården. Det är så mycket som inte alls fungerar i den här föreställningen att den ger upphov till en massa idéer om hur det skulle kunna vara istället – hur det skulle kunna bli intressant. Klipp isär texten, spela scenerna huller om buller, framför halva föreställningen i helmörker, skapa så mycket bakgrundsljud att det verkligen blir stört omöjligt att höra vad figurerna säger – så att de blir tvungna att upprepa sig och vråla… gör vad som helst! Men inte en tvåaktspjäs med orörd sekelskiftestext och traditionellt påtvingad uppfriskningspaus, där det innovativa ligger i ofunktionella scenografiska detaljer och vagt ironiskt laddade gester och rollval som inte visar någon tydlig ambition att förmedla något. Det känns bara oinspirerat och fegt.
/Hanna Nordqvist
