[101110] Mannen med nio liv har skrivit sina memoarer.
Eller snarare: han har berättat om sitt liv, för en gammal journalistvän – vilket gör denna memoarbok till en sammanhängande lång intervju.
Vilket fantastiskt liv han har levt – men visst kan man undra över att han fortfarande är vid liv.
För Keith Richards, gitarrist i Rolling Stones och med från allra första början 1962 när han och Mick Jagger, Brian Jones, Bill Wyman och Charlie Watts bildade detta rhythm & bluesband i London – har minnet i behåll, sannerligen. Han är nästan i paritet där med Bill Wyman som skrev sina memoarer i början av 90-talet sedan han hoppat av gruppen.
Keith Richards föddes den 18 december 1943 och växte upp som ensambarn i Dartford, en förort öster om London som inte kan sägas vara någon av de vackrare och mer exklusiva. Jag har åkt tåg förbi där och blev inte imponerad. Tänk er: tegelstenshus rad i rad och koleldning. Hans föräldrar träffades när de jobbade på samma fabrik. Kommen ur arbetarklassen fick han känna på hur det var att leva fattigt i sin barndom. ”I Dartford är alla tjuvar. Det är genetiskt” säger han så där galghumoristiskt, lite generellt svepande om hemorten. Han fick ofta stryk i skolan då han var liten och klent byggd. Ibland när han kom hem med blåtira ljög han för sin mamma Doris att han hade ramlat.
Betygen blev dåliga och för sin pappa Bert vågade han inte berätta om anledningen till det.
Det var först när han började på Dartford Tech, runt ”elva-plus-examen” som det började ordna upp sig för honom. Mest av ren tur, menar han, eftersom han misslyckades i testen och blev skickad till ”technical school” vilket betydde att man inte klarade av läroverket men att det ändå inte var helt kört.
Och när han slapp oroa sig för mobbarna, sedan han själv råkat slå ner en av dem av ren tur, gick skolan bättre. Hans skoltid gav honom dock ett livslångt hat mot auktoriteter och när han sedan relegerades – till faderns stora besvikelse (något han får ångest av att tänka på ännu) – hamnade han, tack vare att bildlärarinnan lade ett gott ord för honom, i en musikgrupp på en konstskola.
Runt 1959 när han var femton år så hade han fått sin första gitarr av modern. Både hon och hans morfar var musikaliska. Han övade dag och natt, sov till och med med den akustiska guran bredvid sig i sängen. En skivspelare införskaffades sedermera, men rätt sent. Det var BBC på radion för det mesta och Radio Luxemburg innan han gick till sängs på kvällarna. ”Heartbreak hotel” med Elvis hörde han där första gången och det var den som gjorde honom biten.
Musik är en större drog än heroin, säger Keith Richards som ju har lyckats sluta med det sistnämnda men aldrig kommer att kunna sluta med musik enligt egen utsago.
Konstskolan beskriver Keith som sin ”gitarrskola” eftersom den befolkades av samma slags unga killar med samma intressen och drömmar som han själv. Chuck Berry, John Lee Hooker, Muddy Waters blev några av idolerna. Men han är väldigt glad att han började med akustisk gitarr och lärde sig den först innan han gick vidare till en elektrisk.
I april 1961 träffade Keith Richards Mick Jagger – som han kände litegrann sedan småskolan – på Dartfords tågstation. Mick höll i handen Chuck Berryskivor som han skickat efter från USA. Snart började Keith och Mick träffas och jamma ihop. ”Mick är den bästa R&B-sångaren på den här sidan Atlanten och jag skämtar inte” skrev Keith i ett brev till sin moster Patty i april 1962.
Då hade en basist och en trummis tillkommit och de lärde sig ivrigt hur man gjorde bluesmusik. Direktimporterade skivor från Chess Records i Chicago var eminenta skolböcker.
”Det finns en massa olika sorters blues. Det finns en lätt sorts blues, det finns en träig sorts blues, och det är i princip i träsket som jag håller till.” förklarar han sina rötter – men är samtidigt noga med att påpeka att han också lyssnade på den pop som fann i 60-talets början.
På Ealing Club i västra London träffade Mick och han Brian Jones första gången. Han spelade slidegitarr, som var något ovanligt i England vid denna tid. De blev imponerade av hans skicklighet och gick fram och pratade med honom och fick veta att han hade ett band, men de flesta medlemmarna övergav honom inom några veckor.
Keith slutade konstskolan i denna veva och snart hade de ett band ihop med Brian, Ian Stewart på piano och Mick på sång och Dick Taylor på bas. De letade efter en trummis och kastade ögon på Charlie Watts, en jazztrummis som spelade med Alexis Korner, och efter ett tag fanns även han med i bandet.
Bill Wyman kom med på bas och Rollin´Stones (utan g) var ett namn som Brian kom på, innan de skulle ha sin första spelning på Marquee Club i London, och resten vet ju de flesta: att de tävlade om titeln vilka som var mest populärast med Beatles under 60-talet, när de gled över till att spela mer av pop, med bluesrötterna kvar dock, och att de fortsatte sedan som rockband och håller på än.
Brian Jones ville vara ledaren i bandet, vilket var den främsta orsaken till att det så småningom blev en spricka mellan honom och Mick och Keith. Brian kunde vara oerhört manipulativ och arrogant, säger Keith, och det var när de fick veta att han hade fem pund mer än de andra i veckan – för att han utsett sig själv till ledare – som de blev förbannade. Stones unge manager och i början producent Andrew Loog-Oldham stängde in Mick och Keith i ett kök för att de skulle börja skriva låtar tillsammans. Brian var svartsjuk på det, men – menar Keith – jag hade gärna skrivit en låt ihop med Brian också. Men Brian gled djupare in i drogmissbruk och paranoia.
Keiths eget drogande är väl känt. I slutet av 60-talet kom han i kontakt med heroin och blev beroende av det. Enligt egen utsago slutade han med drogen efter att ha blivit tagen av den kanadensiska gränspolisen 1977. Fast inte då direkt, det blev några återfall innan allt var över – med svår så kallad cold turkey (ett flertal sådana har han gått igenom, abstinensen som varar ett par tre dagar när heroinet lämnar kroppen, ”man skiter spyr och pissar om vartannat”) som följd.
Lite av ”förnekelse” eller snarare försvarsställning kan man finna i hans förklarande attityd till sitt missbruk. Han säger att han aldrig tagit stora doser och därmed inte riskerat att överdosera och att enda anledningen till att han fortfarande lever är att han såg till att alltid ta ”de riktiga grejerna, toppkvalitet” och inget utblandat skit.
Andra personer i hans omgivning vittnar dock om hur farlig han kunde vara under de värsta drogåren: hur han t ex kunde skjuta med en pistol i taket när han ville att folk skulle gå därifrån eller om hur barnen Marlon och Angela for illa. Sonen Marlon missade några år i skolan på grund av det drogliv hans föräldrar levde medan dottern Angela växte upp hos Keiths mamma. Marlon berättar själv i boken om hur det kunde vara.
Anita Pallenberg som han fick de två första barnen med var Brian Jones flickvän först. Keith brädade honom dock – början till slutet för Brian och han förlät aldrig Keith – men Keith ser det som att han räddade Anita från Brian då denne misshandlade henne.
Anita, med tysk-italienska rötter, som talade fyra språk flytande och arbetade som fotomodell och skådespelare blev även hon heroinberoende och det var det som knäckte deras äktenskap, menar Keith, att han slutade med knarket, men inte hon.
Sedan början av 80-talet är Keith Richards gift med amerikanskan Patti Hansen, fotomodell även hon, och har två döttrar med henne, Alexandra och Theodora. De bor i Connectitut i östra USA och han prisar sin många år yngre hustru; att han kunde ha turen att träffa en kvinna, på riktigt, menar han, är helt otroligt. Han säger att han aldrig har kunnat stöta på brudar, inte vetat hur man gör, utan låtit tjejerna själva avgöra. Han har heller aldrig kunnat ligga med en kvinna utan att ha känslor för henne – fast, som han vulgärt översatt skrev i sin anteckningsbok i januari 1980:
”Fantastiskt nog så har jag hittat en kvinna. Ett mirakel! Fitta får jag bara jag knäpper med fingrarna, men jag har träffat en kvinna!”
Just översättningen lämnar lite i övrigt att önska. Ett ord det ödslas med är ”hänga” översatt från engelskans ”hang out with” ”hang around” o s v. Förvisso har det börjat användas av ungdomar i svenska språket, att man ”hänger” med varandra, men nog skulle det väl gå att hitta en bättre svensk synonym ändå.
Att ”spendera” tid hittar jag också på några ställen, när ”tillbringa” tid är mer adekvat i svenskan.
Men i det stora hela så är denna bok något som stannar kvar inom en. Keith Richards har sitt minne i behåll trots sitt leverne. Att kunna komma ihåg alla dessa detaljer som han gör är häpnadsväckande skickligt. Alla dessa människor han berättar om som har passerat genom hans liv, vänner och ovänner med för den delen, olika händelser…att han och Mick har haft det tufft med varann relationsmässigt beskrivs på ett ärligt och öppet sätt. Men likt ett gammalt par hittar de alltid tillbaka till varann.
”Mick och jag kanske inte är vänner – för mycket påfrestningar för det – men vi står varandra nära som bröder och det kommer aldrig att försvinna…Bästa vänner är bästa vänner. Men bröder bråkar.”
Keith är dock fortfarande irriterad över att Bill Wyman slutade 1991. Kanske främst orsaken till avhoppet som han angav: att han inte ville flyga mer! Herregud, menar Keith, vi har flugit i de mest skraltiga kärror man kan hitta och ändå överlevt.
”Jag förstår inte varför han oroar sig så mycket för döden. Det går inte att undvika det. Det handlar om var och hur!”
Trummisen Charlie Watts betyder mest för Keith. ”Han är den bädd som jag vilar i” säger han syftande på musiken i bandet.
Boken innehåller så mycket, det är namedropping så det ekar om det: alltifrån 60-talets kändisar – artister och skådisar, legendariska rockklubbar och studios – och så gott som samtliga gruppens skivinspelningar, fram till idag. John Phillips i Mamas & Papas var t ex den enda som han lockade att börja med heroin, erkänner Keith eftersom han injicerade på honom första gången. Men han försvarar sig lite även där, genom att säga att John så onaturligt snabbt blev torsk på det.
John Lennon nämner han som en själsvän i synen på musik. De tog också tripper och heroin ihop men Lennon fick alltid gå ut och spy.
Att det har förekommit såväl Jack Daniels som gräs och kokain även på senare år förstår man. Dock blev han tillsagd av en läkare efter huvudskadan att inte snorta koks mer – vilket han säger sig ha åtlytt.
Det var först på 80-talet som Stones började tjäna pengar på konserter genom de stora arenorna – säger han – och där ligger så klart svaret till evighetsmaskinen Rolling Stones:
Pengar.
Inte ens ett fall från ett träd fick Keith Richards att sluta turnera. När han ramlade ned från ett sådant på Fiji 2006 sköts Europaturnén fram i sex veckor och Sverige fick vänta på Stones ett år. Det var inte en palm, understryker Keith, som han ramlade ner ifrån utan:
”Det var ett lågt hängande, knotigt träd som i princip bara bestod av en horisontal gren…jag sitter där på grenen, torkar mig i solen och väntar på att maten ska bli klar…Framför mig är en annan gren, och jag tänker, jag tar tag i den och landar mjukt på marken. Men jag glömde att händerna fortfarande var blöta och sandiga så när jag tog tag i grenen fick jag inget fäste. Jag landade hårt på hälarna och huvudet åkte bak och slog i trädstammen.”
Han fick en blödning i huvudet som opererades.
Men även det klarade han av – mannen med nio liv.
Det är lite av ”shit happens” över Keith Richards sätt att berätta om sitt liv. Men ordet ”pensionering” är han trött på att höra.
”Det gnatas så mycket om att vi är gamla gubbar. Jag har alltid sagt att om vi vore svarta och hette Count Basie eller Duke Ellington så skulle alla bara ja, ja, ja. Det är tydligen inte meningen att vita rockmusiker ska hålla på så här länge. Men jag är inte här bara för att göra skivor och tjäna pengar. Jag är här för att säga något och för att beröra andra människor, ibland i ett desperat utrop:Vet du hur det här känns?”
