[101109] Följande rader återfinns i Aase Bergs essäsamling Ugglan , där författaren menar att läsa poesi är ”att brytas upp, ställas övergiven”, att ”Poesi handlar om att låta sig skadas, göras illa” ”Att allt är smärta.” Plågsamma och kanske sanna ord som jag stundvis kommer att tänka på när jag läser en ny diktsvit.
Människans liv som en resa, en resa genom mörker och isande rymd. Livet en farkost, ett Aniaraskepp som irrar kring mellan nattens hål, de underjordiska tunnlarna och ”ödsligt eroderade kroppar av stål och sten”.
Stadsbilden brutalt avskalad det varma och levande. ”Bilarna kör i oändliga linjer”.
Längtan efter kärlek och mänsklig kommunikation, likt en flipperkula ekar den mellan husväggarna. Och saknaden ”rinner längs fasaderna/tränger upp ur marken/rinner in i oss om natten”.
Men allt är (förstås?) inte enbart mörker och tystnad. ”ibland ser vi himmel och träd/luften är klar/och löven lyser rakt igenom oss”. En fågel (Fenix?) föds ur himlen varje natt och man kan se pojkens hjärta ”lysa mellan de höga husen”. Någonstans existerar nämligen en pojke
”innan vi somnar
tänker vi på pojken
som förvandlades till en fågel
rädslan rullar ihop sig
till små kulor
på den sträva fjäderdräkten”
och det blir extra kittlande med vetskapen att författaren var gravid när dikterna skrevs, och sedan dess fött en son.
Jag tolkar pojken som hoppet självt, som barn förmodligen ofta upplevs av föräldrar och i bästa fall av samhället i stort. ”… staden projiceras på den lilla kroppen/ om man tittar noga kan man se/hjärtat lysa mellan de höga husen”. Det existerar sålunda något ljusare än den till synes ogenomträngliga intighet som är svitens tonspråk.
Jessica Andersson debuterar med den tjugosex dikter korta och långväga samlingen Den vita staden. Författaren, född 1977, är flerårig medarbetare i 00-tal/10-tal och arbetar i dag som redaktör. Också det konstnärligt ambitiösa förlaget, Irrlicht, närmast debuterar. Den vita staden är den blott andra titeln hittills, dock har en musik-cd utgivits tidigare. Den för hand gjorda boken är snyggt designad, med akvareller av Roger Andersson återgivna på pärmarnas insidor.
Irrlicht, irrbloss på tyska. Man kanske kan läsa Jessica Anderssons poesi som irrbloss. Likt ett märkligt livgivande och paradoxalt ljussken som svävar mellan de ensamma väggarna i höghusområdets sumpmarker.
”staden står stilla i den bleka eftermiddagen
intill landningsbanorna vilar de stora skroven
de vita kropparna glänser i soldiset
vi väntar på dödsblåsten
på viklöshet
att flyga
rakt in i ljuset”
