[101109] Av: Alina Bronsky
Regi: Annette Kuß
Dramaturgi: Barbara Kantel
Scenografi och Kostym: Sigi Colpe
Video: Jürgen Salzmann
Ljus: Peter Grahn
Ljud: Daniel Kuhn
På scen: Katarina Dmitrieva, Varya Popovkina, Diana Zolotarova, Ruth Meyer, Matthias Neukirch, Nicolas Farah, Ilja Sorokin, Vassilissa Reznikoff, Tatjana Eurich, Andreas Knodel, Paul Mandalka
Urpremiär var 30 oktober 2010 på Deutsches Theaters lilla scen – Box.
Den här föreställningen är del av Deutsches Theaters ungdomsprogram. Varje säsong anordnar man flera workshops, som i vissa fall så småningom leder till färdiga föreställningar. I det här fallet har man bjudit in ungdomar med ryska rötter att delta. Föreställningen är en dramatisering av en bok av Alina Bronsky – en ung författare som själv är född i Ryssland, men haft större delen av sin uppväxt i Tyskland och nu är bosatt i Frankfurt.
Berättelsen handlar om Sascha (med svensk transkribering Sasja) – en 17-årig tjej som bor i en nedgången höghusförort någonstans i Tyskland. Där är majoriteten ryskfödda, man håller fast vid gamla vanor, alla känner alla och alla håller ett öga på vad de andra gör. Och de flesta ungdomarna i området kommer ingenvart – de hänger med varandra, pratar nästan uteslutande ryska, lyssnar på rysk musik på hög volym, dricker, röker, intrigerar mot varandra, och har inga högre drömmar i livet än att hitta ett snabbt sätt att tjäna pengar, gifta sig rikt eller bli tillsammans med en storbystad blondin. Detta är i varje fall verkligheten utifrån Saschas perspektiv. Själv har hon haft betydligt högre ambitioner än sina jämnåriga i höghusområdet – hon talar felfri tyska och har lyckats bli antagen till ett prestigefyllt tyskt gymnasium. Men samtidigt har hennes privatliv slagits i spillror – hennes mamma har två år tidigare mördats av hennes styvfar, Vadim. Han sitter nu i fängelse och en tillrest släkting från en rysk småstad tar hand om Sascha och hennes två yngre syskon. Sascha har sedan mammans död därför reducerat sina drömmar till två livsmål: Hon ska döda Vadim och hon ska skriva en bok om sin mamma. Men innan hon har hunnit realisera någotdera har Vadim tagit livet av sig i fängelset, och själv kämpar hon med stigande vrede och förtvivlan mot allt och alla som vill försöka få henne att anpassa sig och följa de oskrivna reglerna.
Berättelsen verkar passa nästan för bra som traditionell ungdomspjäs. Den ger mig en överdriven känsla av ”ungdomsteater” – med nedtryckande gängmentalitet, svärande, våld, och översitteri. Det tycker jag ofta kan bli lite för onyanserat och trist. Men här är det i varje fall i det stora hela bra spelat och bra dramatiserat, med intressanta, oväntade lösningar – som till exempel att Saschas kluvenhet illustreras genom att hon spelas av tre olika skådespelerskor som ofta befinner sig på scenen samtidigt och handgripligen kämpar om vem som verkligen är Sascha. Och scenografin är också intressant i sin enkelhet – stora ihåliga betongklossar staplade på varandra, som utan vidare förändringar får tjäna både som sliten lekplats åt de ryska tonåringarna, och som det bohemiska hemmet hos den äldre, liberale, intellektuelle tidningsredaktören, som på lite dunkla sätt blir Saschas räddning.
Men allra bäst är ändå de riktiga berättelserna som man har valt att väva in i pjäsens handling – där de unga skådespelarna berättar om hur de själva kom till Tyskland, och om sina första intryck av och möten med det tyska samhället. Jämfört med de här historierna framstår pjäsens huvudberättelse trots allt som relativt platt. Fast kanske har det också ett värde i sig. Att vi får se hur de figurer som från början framstår som schabloner – de uttråkade, våldsbenägna killarna och den knubbiga, godmodiga och känslosamma tjejen – hamnar i helt annat ljus och får betydligt mer nyanser när de får chans att berätta sina egna historier. Detta är kanske också ett av de mest effektiva sätten att ifrågasätta den fördomsfulla och till dumhet förenklade bilden som man lätt skapar sig av grupper av människor som man inte har någon egen, personlig kontakt med – i det här fallet unga, frustrerade, provocerande förortsgäng med invandrarbakgrund. När de unga skådespelarna berättar om sig själva öppnas ett helt annat och mycket mer nyanserat perspektiv. Det riktigt lyser om dem och jag blir alldeles tagen, både av berättelserna och av dem själva.
/Hanna Nordqvist
