[101107] Av: Gob Squad i samarbete med performance- och videokonstnären Elyce Semenec
Ljuddesign: Sebastian Bark, Jeff McGrory
Teknisk ledning: Lars-Egge Müggenburg
Produktion/dramaturgi: Eva Hartmann
Medverkande i denna uppsättning: Johanna Freiburg, Sean Patten, Sarah Thom och Bastian Trost
Spelades 29 och 30 oktober 2010 i samarbete med HAU på Relexa Hotel i Berlin. Premiär var 2003.
På ett hotell i Kreuzberg befinner sig fyra skådespelare, alla i varsitt rum. Under fem timmar – från nio på kvällen till två på natten – underhåller de sig på olika sätt: de byter kläder, söker efter nya sätt att hitta vänskap och kärlek, filar på en möjlig karriär inom bostadsbranschen, filosoferar över livet och den egna identiteten, och försöker återfinna en förlorad känsla av familjesammanhållning. Med sig i rummet har de en videokamera och en mikrofon på ett rullande staffli, som de drar med sig överallt de går. Vi i publiken sitter två våningar under, i ett rum med fyra teveskärmar och en telefon. Det finns en ständig kontaktmöjlighet mellan oss och figurerna i rummet. Med jämna mellanrum ringer de ner till oss. De vill leka en lek, eller ha svar på en knepig fråga, eller be någon komma upp och göra dem sällskap i rummet, eller helt enkelt bara prata en stund. Vem som helst kan välja att svara när det ringer. Och nästan alltid svarar någon till slut, efter en viss stunds tvekan. Jag tänker varje gång att jag kanske ska prova att svara, men jag vågar inte. Men kanske nästa gång… För man får lust att vara med när man hör hur samtalen utvecklar sig. Det blir ofta fina meningsutbyten – eftertänksamma och öppna trots den ofta lite skämtsamma tonen.
Gob Squad är en performance-grupp med engelska och tyska skådespelare som bildades i Nottingham 1994, och som nu mestadels håller till i Berlin där de regelbundet uppträder på HAU’s tre olika scener och på Volksbühne. De använder sig ofta av live-filminspelningar i sina verk och skapar gärna teater genom att interagera med människor och miljöer utanför det traditionella teaterrummet. På Göteborgs Dans- och Teaterfestival 2008 såg jag deras föreställning ”Kitchen” som handlar om Andy Warhol och hans olika filmprojekt, och det var en av dessa sällsynta teaterupplevelser där man efteråt känner sig liksom lätt och svävande och samtidig fylld till bredden av intryck. Det skämtades friskt med sextiotalet, den häftiga radikalismen och den sexuella frigörelsen, och samtidigt lyckades föreställningen, på något sätt bättre än allvarligare dokumentärer och texter från och om den här tiden, förmedla något djupare om stämningen, om idéerna, och framförallt en känsla av vad Andy Warhols arbeten verkligen kan ha varit och betytt.
Jag tycker mycket om Gob Squads sätt att arbeta nära och med publiken. De lyckas på något sätt få folk att öppna sig och helt bli del av föreställningen och ibland också göra rätt vågade saker, utan att det känns som om de för den skull utlämnas eller förlöjligas. Istället känns det som ett äkta utbyte, som faktiskt ger något. Och när det lyckas som bäst verkar något lyftas fram hos den åskådare som har hamnat på scenen. Vi ser plötsligt en människa i hela dess komplexitet. Osäkerheten och bräckligheten i mötet med en främmande person tydliggörs, och samtidigt viljan att nå fram, att förstå och bli förstådd, att mötas. Detta är i varje fall den aspekt av Gob Squads föreställningar som jag känner starkast för. Något djupt mänskligt och ett ständigt trevande sökande.
Också i Room Service återfinner jag den här känslan. Det är absurda och lustiga scener, som ändå hela tiden har ett underliggande allvar i sig. Under den här föreställningen har vi i publiken möjlighet att komma och gå som vi vill. Jag kommer dit direkt från jobbet vid tio på kvällen och tänker att jag ska stanna sisådär två timmar. Men jag blir kvar ända till slutet – i fyra hela timmar sitter jag och följer koncentrerat allt som händer på teveskärmarna. Jag kan nämligen inte gå därifrån, för jag vill ju veta vad som händer sen, och hur det hela slutar – trots att föreställningen ju egentligen inte har någon riktig början eller något riktigt slut. Helt enkelt fascinerande och ganska beroendeframkallande.
Fast deras föreställning Kitchen är ändå fortfarande min stora favorit. Den har man ännu möjlighet att se – en gång i månaden, på berlinteatern Volksbühne. Det kan jag varmt rekommendera!
/Hanna Nordqvist
