[101106] Skrivet och regiserat av: Peaches (Merrill Nisker)
Koreograferat och medregisserat av: Jeremy Wade
Scenografi: Alun Davies
Kostym: Hugo Schneider
Musikalisk ledning: Conner Rapp
Ljusdesign: Sebastian Zamponi och Anna Lienert
Dramaturgi: Eike Wittrock
Production: Anna Mülter
På scen: Peaches, Danni Daniels och Sandy Kane
Dansare: Fernando Belfiore, Emilie Combet, Lia Dimou, Marcela Donato, Assaf Hochman, Quincy Junor, Justin Kennedy, Angela Munoz Martinez
Musiker: Sweet Machine (Saskia Hahn, Conner Rapp och Mathias Brendel)
Spelades 28-31 okt 2010 på HAU 1 i Berlin
Jag har ingen aning om vem Peaches är innan jag går och ser den här föreställningen. Någon form av musiker, och troligen rätt provokativ, är allt jag har förstått av bilderna på föreställningsplanschen. Och så har jag förstått att det är en populär föreställning, för det var osäkert om jag skulle kunna få biljett när jag ringde tre veckor innan premiären. Det är inte ofta det så snabbt blir utsålt på föreställningar på HAU. Man brukar nästan alltid kunna få tag på en biljett dagen innan. Lite dum känner jag mig, när jag senare berättar om föreställningen för svenska vänner som naturligtvis känner till Peaches. Och även om jag inte minns att jag har hört hennes namn förut, så har jag tydligen någon gång hört låtar av henne – för vissa av dem som spelas under föreställningen känns märkligt välbekanta.
Det riktigt vimlar utanför teatern när jag kommer dit – en hel massa upprymda människor som för högljudda, glada samtal. I entrén trängs folk runt kassan i hopp om att få tag på de sista restbiljetterna. De flesta här är medvetet klädda i alternativt, trendigt bohemiska kombinationer – många svarta skinnjackor, randiga tröjor, rutiga skjortor, åtsmitande mörka jeans, retrohattar, headscarfs och häftigt glittriga kavajer. Det råder en blandning av hög förväntan och cool nonchalans.
Det är ett jubileum som firas i och med den här föreställningen. För nästan precis tio år sedan kom den kanadensiska musikern och performancekonstnären Merril Niskers första album under artistnamnet Peaches ut – The Teaches of Peaches. Och själva föreställningen är sammansatt av låtar som hon skrivit under det senaste decenniet. När dessa låttexter på scenen illustreras av scenografi och koreografi skapas ett slags löst narrativ – en berättelse om sökandet efter en stil, om sexuell frigörelse och experimenterande, om stenhård tuffhet, om förälskelse, och om besvikelse och ilska – alltsammans berättat med en rejäl dos humor, och ironi.
En mycket stor del av föreställningen handlar om sexualitet och kropp, och här blir det betydligt mer explicit än vad, i varje fall jag, är van vid. Under föreställningen imiteras gruppsexscener, en vagina i rött sidentyg, stor som en port, sänks ned från taket. En häftig äldre countrysångerska – den amerikanska komikern och performance-artisten ”Sandy Kane” (Sandra Bronsky) – klädd i en minimal bikini och cowboy-boots, sjunger och berättar med raspigt erfaren röst om intima detaljer från sitt eget sexliv, och plockar senare av sig bikiniöverdelen, och fäster på bröstvårtorna små ljus, som hon låter en medspelare tända. I en annan scen stolpar Peaches själv kaxigt omkring i glänsande tajt gulddräkt med tillhörande enorm uppböjd löspenis. Men hon blir alldeles stum av beundran när den overkligt, undersköna Danni Daniels glider in på scenen – helt naken, stolt poserande med sina perfekt rundade bröst och en alldeles äkta penis mellan benen. Sångtexterna är också till största delen fokuserade på sexualitet och ganska explicita, med titlar som ”Fuck the pain away”, ”Shake your dix” och ”Sex (I’m a…)”. Alltså: mycket är överraskande och lite lämnas outforskat!
Jag känner mig något kluven till föreställningen. Delvis är den underhållande, och vissa av låtarna är riktigt medryckande, men i många scener känns det hela lite för utdraget och lite för ironiskt. Bäst tycker jag om de mindre pretentiösa scenerna – till exempel en av de första, där Peaches sitter på en enorm säng och försöker klinka fram olika hip-hop-aktiga låtar på en liten synt. Och slutscenen med låten ”Fuck the pain away”, där alla dansarna kommer in – var och en med sin egen utstuderat individuella klädstil. Här börjar nästan hela publiken att gunga och studsa i bänkraderna. Och plötsligt känns det faktiskt rätt häftigt att man också kan få se den här typen av föreställning på teatern. På något vis är det befriande.
/Hanna Nordqvist
