[101104] Universitetet är en institution med väldigt högt anseende. Om vi nöjer oss med att gå hundra år tillbaka i tiden förknippades universitetet av tradition med bildning, något som hade högt prestigevärde även om det inte särskilt ofta hade med pengar att göra. Bildning var en kulturbarriär som legitimerade tidens klassamhälle.
Idag är vissa delar av universitetet intakta, medan andra har förändrats. Det är egentligen inte märkligt. Universitetet är en del av och förändras med samhället. Ibland har förändringarna passerat utan uppmärksamhet, ibland under högröstade protester. Studentupproret i Sverige 1968 fick delvis näring i den socialdemokratiska regeringens målsättning att göra universitetsstudierna mer nyttiga ur ett samhällsekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt perspektiv. Studierna skulle i fortsättningen vara mer målinriktade. Bildning tonades ned på bekostnad av utbildning. Så här efteråt kan man väl dra slutsatsen att reformerna visserligen genomfördes under stora protester och visserligen justerades lite men samtidigt bäddade för medelklassens enorma expansion.
Bildning var annars det ursprungliga universitetets bärande idé. Men med tiden kom bildningsidén att betraktas som alltför statisk och för tvåhundra år sedan öppnade universitetet i Berlin slussportarna till en sammansmältning av utbildning och forskning. Ett nytt universum öppnade sig, inte ett rum för de eviga sanningarna utan ett rum för ständig kunskapstillväxt. Utbildning står inte i motsats till bildning men är mer fokuserad på att tillämpa sina kunskaper. I det perspektivet kan delar av bildning vara njutbart för den enskilde individen. Men, resonerar många, ska vi använda skattepengar till något som inte kommer samhället tillgodo? Varför ska vi använda pengar till utdöda språk?
Nyttig kunskap däremot, resonerar många, bidrar till utveckling av samhället. Och visst har forskningen alltmer kommit att kopplas samman med industriell och samhällelig utveckling, men steget mellan de olika kulturerna kunde vid tiden för studentupproret 1968 fortfarande vara väldigt långt. Bland disputerade fysiker var det ett litet fåtal som gick till industrinära anställningar.
Men mycket har hänt sedan dess. Steget mellan grundforskning och tillämpad industriproduktion har blivit kortare och därmed har nyttoperspektivet på forskningen vuxit i styrka hos både entreprenörer och politiker. Forskning bidrar inte bara i allmänna ordalag till ökad kunskapsmassa, nu handlar det om att komma först till patent och förväntad vinst. Detta gäller i första hand för naturvetare, tekniker och medicinare, men man kan anta att även samhällsvetenskap, konst och humaniora i växande grad går mot samma utveckling.
Finns det då något som talar för att vi står inför någon form av trendbrott i utbildningshistorien? Konstaterandet att forskning idag ligger närmare entreprenörskap och företagsvärlden är den kanske viktigaste förändringen för vad som väntar universitetet, men det räcker förmodligen inte. Vi måste även rikta våra blickar mot den politiska arenan. De globala förändringarna har fått växande betydelse för livet i närmast varje vrå av världen, vilket sociologen Manuel Castells försökte visa i sin trilogi om informationssamhällets framväxt. Resultatet har blivit ökad konkurrens mellan olika nationella ekonomier, men också ökade klyftor i varje land.
Ett tredje argument för att vi nu ser ett trendbrott i utbildningslandskapet är medelklassens skatterevolt, i samverkan med en utjämning av skattetrycket mellan olika länder i främst EU. Det handlar helt enkelt om en nedmontering av välfärdssystemet så som vi en gång har lärt oss att definiera det och sannolikt leder detta också till behov av att minska på utgifterna för hela utbildningssystemet.
Det förefaller osannolikt att universitetet skulle förbli opåverkat av alla dessa samhällsförändringar. Den första och avgörande frågan är om universitetet kommer att få lika stora anslag i fortsättningen eller om de kommer att minska. En följdfråga är om det är möjligt att ersätta bortfall av statliga anslag med privata pengar, en annan om det är önskvärt. De mest kunskapsintensiva företagen satsar redan stora pengar på forskning och utveckling. Det har väckts förslag om att vältra över delar av kostnaderna på studenterna. Om det blir verklighet kommer rekryteringen till universitetet att krympa mot ekonomiskt starka skikt av befolkningen. Det som vid den tiden betraktas som onyttig bildning kommer då att bli kunskapens första offer och utbildningar kommer att slaktas. Kvar blir i första hand utbildningar och forskning som betraktas som samhällsnyttig. Vilket ska utläsas som ekonomisk avkastning.
Det finns många osäkra kort i den korg som lägger grunden för universitetet som samhällsinstitution. Det som talar för vitalitet i framtiden är behovet av ständig kunskapstillväxt för att de ekonomiska hjulen ska rulla på. Men vi ska nog inte utgå ifrån att universitetet är oantastligt vid de kommande ekonomiska kriserna.
