[101104] Vilken väg går universitetet? Är trenderna i Sverige desamma som i övriga världen? Nästan alla frågor av det slaget väcker följdfrågor, som vilka som har intressen av förändringar. Är det identifierbara personer man ska rikta in sig på eller är det förändringar inom ekonomin som mest påverkar utvecklingen? Så kan man skala av skikt efter skikt i sina frågeställningar. Till slut hamnar man i kärnfrågor som nästan alltid handlar om makt.
Det betyder dock inte att det är enkelt att ge svaren på frågeställningarna. I vårt samhälle är makt ofta svår att upptäcka. Men man kan börja nysta i frågorna utifrån det perspektivet och en av dem som delvis har gjort det är ekonomihistorikern Ylva Hasselberg från Uppsala. Förra året skrev hon en bok om förändringarna inom universitetsvärlden, Vem vill leva i kunskapssamhället? – Essäer om universitetet och samtiden. En viktig pusselbit är det ökade kravet på flexibilitet.
– Det är inte jag som har kommit på det utan jag knyter an till den amerikanske sociologen Richard Sennett, som har studerat organiseringen på arbetsplatser. Han kom fram till att flexibilitet står i motsats till regler och standardisering och arbetsuppgifter som bygger på upprepning och att alla vet vad de ska göra. Ett känt exempel är Taylorismen. Den arbetsorganisation som nu växer sig starkare betonar istället att människan ska vara anpassningsbar och flexibel.
Exemplet är taget från industrin men hur kopplar man detta till universitetsvärlden? Är inte just flexibilitet ett adelsmärke här? Inte självklart, anser Ylva Hasselberg. Lärare och forskare på universitetet är en nyckelgrupp i hur man förhåller sig till sin kunskap och sin yrkesetik eftersom det är denna grupp som utbildar i stort sett alla experter.
Om flexibilitet betyder att man inte är så petig med de vetenskapliga grundvärdena så rotar det sig i hela samhället. Trenden att vilja styra universitetens verksamhet har vuxit sig allt starkare åtminstone sedan Carl Tham var utbildningsminister vid mitten av 1990-talet.
I boken skriver Hasselberg att det finns en tilltagande avprofessionalisering inom viktiga grupper i samhället, som bland konstnärer, journalister och forskare. Det låter lite motsägelsefullt i en tid när allt fler talar om behovet av ökade kunskaper och om framväxten av ett kunskapssamhälle.
– Det är en trend som har drabbat hela västvärlden se senaste trettio åren. Det började växa fram en kritik mot professionella grupper att det som uppfattades som viktiga grundvärden åsidosattes. Det var inte främst medborgarnas väl som sattes i främsta rummet utan andra intressen. Vi har ägnat mycket energi sen dess åt att försöka styra och kontrollera de professionella. Inte minst gäller detta offentlig sektor. Åtgärderna har handlat om att arbetsuppgifterna fick nytt innehåll när den offentliga sektorn gick från att vara regelstyrd till att bli resultatstyrd. Ta två aktuella exempel: ska en läkare ha rätt att sjukskriva en patient? Vem har rätt att sätta betyg?
Ännu en princip som Ylva Hasselberg tar upp i sin bok är riktningen mot företagsekonomiska principer för statsförvaltningen. Inte så att det görs fullt ut, vi har fortfarande lagar och förordningar som reglerar förvaltningen, men vid den ekonomiska krisen i början av 1990-talet blev vi alltmer medvetna om hur vi använder de gemensamma resurserna.
Vi litar inte längre lika mycket på den offentliga sektorn. Därför ska den nu utvärderas och vi ska lugnas. Men en utvärdering får inte ske hur som helst och helst inte med kvalitativa metoder, för det innebär kanske intervjuer och avvägningar som är svåra att göra. Nej, här ska räknas och här ska siffror fram. Något att hålla sig till som gör oss märkligt trygga.
– Jag gjorde en utredning om Tullverket där de styrande undrade över skillnaderna för att göra en tulldeklaration. På ett ställe tog det X minuter men på ett annat Y minuter. Varför blev det så stor skillnad? Det ansågs viktigt. Med det perspektivet blir kvantifierbara effektivitetsfrågor dominerande. Men det är väl inte det som är målet med verksamheten! Man kan inte utan vidare hävda att tulltjänstemännen arbetar sämre i Haparanda än i Malmö, det kan finnas många förklaringar till tidsskillnaderna.
Just tid har en märkvärdig egenhet att dyka upp i resonemang om effektivitet. Utbildningspolitiker vill gärna visa sina exekutiva muskler och politisk effektivitet. Hur många disputeras under ett år? Hur mycket har andelen kvinnliga professorer ökat under en mandatperiod? Hur många studenter examineras varje år? Flödet är det viktiga, men kanske inte alls är det för samhället. Till slut kan det ta sig rent parodiska proportioner. Ylva Hasselberg exemplifierar med universitetsbiblioteket (UB) i Uppsala där hon själv är verksam. Där har man börjat kräva in böcker mer frekvent och studenten kan tvingas betala 250 kr för en bok som inte lämnats in i tid. För UB är det antalet utlånade böcker ett kvalitetsmått, det vill säga omsättningshastigheten. Men om ingen läser boken spelar det ju ingen roll, då har ju verksamheten varit meningslös.
Bibliometri är en annan akademisk paradgren. Kvalitet jämställd med hur mycket en forskare är omnämnd, speciellt i internationella forskningsmedier. Ylva Hasselberg ser flera problem med det perspektivet.
– Det finns många olika motiv till varför man citerar en annan forskare. Säg att du skriver en sociologisk studie. Du börjar antagligen med Max Weber, därför att det är det vedertagna. Om du har haft stor nytta av hans verk eller inte framgår inte i den bibliometriska undersökningsmetoden. Om du är doktorand refererar du antagligen till vad din handledare bedömer som bra forskning. Dessutom refererar du antagligen till det du känner bäst, dina kollegor på den egna institutionen. Det finns alltså många olika och inte jämförbara anledningar till varför någon citeras.
– Denna kultur att använda citeringar som mått på kvalitet understöds främst av det multinationella företaget Thomson Reuters. Men även de vetenskapliga tidskrifterna är medaktörer i detta system. På vissa tidskriftern websidor anges vilken ”impact factor” tidskriften har, det vill säga hur mycket en publicering väger. Så man kan lugnt hävda att denna mekanism skapar incitament för tidskrifterna att anpassa sitt sätt att agera.
Bakom denna mätkultur ligger det politiska problemet att bedöma vilka former av forskning man ska lägga skattepengar på. Vad kan få en forskningsminister att känna att hans eller hennes beslut vilar på en solid grund? Svaret är idag att man tar fram en mängd nycklar – som alla är kvantitativa.
Förmodligen vet alla forskare att systemet med kvantitativa data har mycket svaga kopplingar till forskningens kvaliteter, men som Ylva Hasselberg beskriver det, ska man överleva i ett sådant system så måste man anpassa sig.
– Hur man utvärderar forskningen blir styrande för vilken forskning som bedrivs. En konsekvens av detta är att det ibland ger fler meriter att skriva om något som inte är så banbrytande. Det är svårare att få pengar för sådan forskning och det är svårare att få den publicerad.
Det låter som att forskarvärlden har utvecklat mekanismer som får energi av sin egen inre logik och inte från en forskning som främst drivs av nyfikenhet. Symptomet är inte något specifikt svenskt utan globalt. Denna utveckling sker parallellt med att alla pratar om betydelsen av kunskapsutveckling och kvalitet. Här finns en allvarlig inre spänning och vad som kommer ut av den är förstås svårt att sia om.
För att lösa den knuten måste man gå bakom retoriken och blottlägga hur maktstrukturerna ser ut. Politikerna pratar om kunskap men styr med kvantitativa redskap och intalar sig att de är effektiva. Så en grundläggande fråga kvarstår innan vi kan lösa upp knuten: Vem och vilka intressen tjänar på den utveckling vi har idag inom forskningskulturen?
