[101104] Idéhistorikern Sven-Eric Liedman har nyligen lämnat in ett manus till en bok om utbildningen, från grundskola till akademiska studier. Den utbildningspolitik som bedrivs idag får inte honom att dra på smilbandet, förutom när han fäller några ironiska kommentarer.
– Tittar vi på universitetet så förändras det enormt. Samtidigt har vi ständigt dessa utvärderingar, rapportsystem som inte är av denna världen, men ingen diskussion om innehållet. Vad är det man ska lära sig? Det enda man bryr sig om är att det går bra på proven. Frågan om kunskap blir ointressant och reducerad till något man kan mäta.
Man brukar säga att det moderna universitetet grundades av Humboldt för (på året) tvåhundra år sedan, vilket kan förefalla märkligt om man tänker på universitetet som en boning för fritänkande. Friedrich Wilhelm III var kung av Preussen när universitetet grundades och tanken på en sammanslagning av tyska småriken till ett enat Tyskland hade börjat få fäste. Men vad var det avgörande nya med detta universitet?
– Det nya var att man kopplade samman undervisning och forskning. Tidigare var universitetets huvuduppgift att undervisa, men nu skulle man inte bara ta till sig gammal kunskap utan även söka ny. Det blev ett dynamiskt kunskapssökande där sökandet efter kunskap är oändligt. Så fort man har kommit till en ny punkt reses genast nya frågor.
– Följden blev att den filosofiska fakulteten, med bland annat samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap, som tidigare betraktades som den lägre fakulteten, nu växte i bettydelse eftersom forskningen där var fri.
I Göteborg har det i pressen under hösten varit en debatt i GP om universitetets framtid och främst krisen inom humaniora. Sven-Eric Liedman ser samma debatt i andra länder och även där är det främst de humanistiska fakulteter som upplever att de befinner sig i kris. Även i USA, som ofta betraktas som privilegierade i dessa sammanhang. För två år sedan kom boken The last Professors, skriver av Frank Donoghue. Han tycker sig se en generell kris för universiteten som en plats där man fritt kan söka efter kunskap.
Även i Frankrike har debatten varit mycket livlig och där har förändringarna varit mer genomgripande än kanske någon annanstans. Det system de byggt upp har ansetts vara närmast evigt med sina Grandes écoles. I internationella jämförelser visar det sig att Frankrike har sjunkit till medelmåttlig nivå. Då måste man göra om systemet, resonerar de Rektorerna har fått stort inflytande över fördelningen av pengar till forskning och undervisning.
Det har länge ansetts vara finare att forska än att undervisa och en utbredd uppfattning att de som anses vara bra forskare ska forska, medan de andra ska undervisa. Det är samma problem som har funnits lika länge som Sven-Eric Liedman funnits i det akademiska systemet. Han tror att motsättningen kommer att skärpas ytterligare.
I Tyskland har Elisabeth Lack och Christoph Markschies skrivit boken What the Hell is Quality? Så vart man än blickar ser man olika teman på samma grundproblem: – Men vad som blåser och vad som flyttar på sig är olika för olika länder. Frankrike, Tyskland eller USA skiljer sig mycket från Sverige. Men vindriktningen är densamma. Vad är då den grundläggande kraften bakom alla dessa vindar? Sven-Eric Liedman har förstås ett svar på den frågan.
– En viktig sak är globaliseringen ovanifrån. Den ekonomiska globaliseringen med en oerhörd koncentration av makt. Alla ser sig tvingade att ge sig in i en kapplöpning på liv och död om att hinna först i utvecklingen. Det som driver många är också att Kina och Indien har kommit med i konkurrensen. Inom EU-området och USA säger man att kineserna håller på att gå om oss. USA har stora problem med att deras skolor i olika mätningar presterar än sämre resultat än våra. Lustigt nog tycks botemedlet överallt vara att ha fler prov och mer repetitivt tragglande.
– Jag läste en ny bok av Peter Gärdenfors, Glädjen att förstå, om hur man vinner kunskap. Han redogör för en jämförelse mellan Kina, Japan och USA, varför man i östra Asien är så mycket bättre i matte än i USA. En jämförelse om hur man undervisar visar att de i USA, precis som vi i Sverige, att man skulle lösa massor av uppgifter av samma slag. Men i den japanska undervisningen ger läraren eleverna en ny typ av problem. Därefter får grupper diskutera olika lösningar. Sedan presenterar de sina lösningar och man diskuterar vilken lösning som är bäst. Efter några år är alla japanska studerande bättre än alla amerikanske studerande på motsvarande nivå.
Hur är det egentligen i internationell jämförelse. I många länder håller de på med korvstoppningsskola. Det hävdas många gånger att skillnaden mellan ungdomar i Väst och i exempelvis Kina är, att de i Väst är mer kreativa för att de får tänka på ett annat sätt. Men det du beskriver är snarast motsatsen.
– Ja, jag tror att föreställningen om kreativiteten i Väst är väldigt överdriven. Skolan bidrar inte mycket till kreativiteten och kommer att göra än mindre framöver. Det har visat sig att estetiska inslag i undervisningen är väldigt bra. Men detta, som tidigare har funnits i marginalen, ska nu i stort sett bort helt från gymnasiet. Estetiska inslag erbjuder ju ett sätt att försöka tänka fritt. Det är att vara kreativ och det skiljer sig inte från den typ av kreativitet som en forskare har, att kunna se nya mönster.
Kapitalismen utvecklas ju lite åt det hållet och det repetitiva tas till stor del över av maskiner. Finns det några andra nycklar till att det har blivit så här. Politikerna, inte minst i Sverige, ser det gamla sättet att lära sig som nyckel till framtiden. Det är väl närmast paradoxalt?
– Visst är det konstigt, men herregud, den store ideologen i Sverige vars namn vi inte ens behöver nämna är en okunnig person. Han var med i en utfrågning i TV och fick några frågor ur högskoleprovet. Han visste inte vad aritmetik är och ändå talar han så mycket om vikten av matematik. Fenomenalt!
Finns det några aspekter på universiteten som handlar om kostnader? Ser du några risker för uppdelning av universitetsvärlden. Dels har vi ett ökat tryck på att fler ska utbilda sig på högskola, dels frågan om hur kostnaderna ska finansieras.
– Detta är ett oerhört stort problem. Nu börjar man använda ett begrepp som överutbildning. Här finns alltså en tanke att studenterna inte får lära sig för mycket. Läsa i onödan ska man inte göra. Det är ett samhällsekonomiskt problem sägs det i utredningen om studiestödet. Där dyker ordet överutbildning upp . Jag tror att de flesta humanister är överutbildade i den meningen.
– I senaste studenttidningen Spionen var det en moderat talesman i universitetsfrågor som sa att svenska studenter håller på och studerar alldeles för länge. Det är inte ekonomiskt försvarbart. Eftersom vi pensionärer kostar så mycket får inte folk dra benen efter sig på universitetet. De måste ut och tjäna pengar som kan generera våra pensioner.
På ett sätt förstår jag hur de tänker, att varje svensk student samhällsekonomiskt är för dyr i förhållande till andra länder. Men om inte annat finns det ju mycket att vinna på det personliga planet på att vara ”överutbildad”.
– Jag skriver i min kommande bok att det finns tre värden i all typ av utbildning. Det första är att man kan få någon form av yrke. Det andra är att man blir en bättre samhällsmedborgare. Det tredje är att det har ett värde för en själv. Så där finns en yrkesnivå, en samhällsnivå och en individuell nivå.
Detta är inte första attacken på delar av det akademiska systemet, menar Sven-Eric Liedman. I sin kommande bok hävdar han flera gånger att man brukar tala om 1700-talet som utilismens århundrade men att vi nu lever nu i en ännu mer trängd utilism. Då kunde andra saker än de strikt ekonomiska betraktas som nyttiga, men nu är det bara den strikt ekonomiska nyttan som favoriseras. Någon avgörande kris för universitetet som institution tror han inte att dessa vindar medför.
– Universitetet som institution har klarat många kriser tidigare. För ett tiotal år sedan talade man om hotet att universitet drevs som affärsföretag. Med universitet som säljer utbildningar till företag, men vad man kan se nu är effekten väldigt begränsad. Det har gjorts försök även i Sverige att ordna ett cityuniversitet. Timbro gjorde ett men lade ner det efter några år. Jag blev inbjuden flera gånger att åka dit, vilket jag tackade nej till. Jag antar att jag skulle representera djävulens röst.
I vissa kretsar pratar man om att skapa ett elituniversitet i Europa. Pekar inte de strategiska forskningssatsningarna idag lite åt det hållet?
– Jo, där man ser att universiteten ska bli mer autonoma. Men å andra sidan säger man vad det ska forskas om. Naturvetare och medicinare får angivet vilka forskningsområden som ska satsas på. Samhällsvetare och humanister ska forska om förutsättningarna för ekonomisk tillväxt.
Om man vänder på tankegången, finns det då några tendenser till positiv utveckling av universitetet?
– Hoppet står alltid till folk som jobbar där. Det finns alltid bra folk även om strukturen går dem väldigt mycket emot. Jag träffar ofta före detta elever som är väldigt bekymrade över vad som pågår. Samtidigt gör de sitt bästa och det är kanske det som är viktigt i det långa loppet. Jag träffar även folk från andra håll som är av samma mening. Ta kvantiseringen av hur framstående olika forskare och forskningsmiljöer är. Det har inte bara väckt en massa protester bland humanister och samhällsvetare, utan även bland medicinare, naturvetare och teknologer som tycker att det är idiotiskt.
Om vi blickar ut mot Europa ser Liedman även där protester mot inskränkningen av den akademiska autonomin.
– Det har varit mycket missnöje i Frankrike. I Italien har det varit enorma protester nog Bologna-systemet. Och i Tyskland. Men detta rubbar inte något. Jag tror att systemet måste skämma ut sig självt, för det finns starka krafter bakom. Det förefaller vettigt och rimligt i vissa aspekter. Forskning och högre utbildning kostar en massa pengar. Då måste man på ett enkelt sätt se hur bra den är.
Det tycks ligga en paradox här. Samtidigt som det i det ekonomiska systemet finns behov av bra utbildning, snävas kunskapsbegreppet in. Går det att organisera om systemet innan det först har havrerat?
– Den politik som bedrivs nu kommer inte alls att ge de resultat som man har väntat sig. Det man kan märka än så länge är att resultaten har blivit sämre och kommer förmodligen att bli än mer. Då kommer en motreaktion på detta. Då återkommer frågorna om varför de är så bra på matte i Japan. Då kommer opinionen att föra politikerna framför sig. För tio år sedan var sossarna emot den björklundska kritiken. Sen gav de upp det och ligger väldigt nära hans skolsyn. Jag är rätt säker på att det kommer att vända.
– Detta gäller även för universiteten, de utbildningssystemen hänger ju så nära samman. På universiteten finns redan en formulerad kritik av de så kallade kvalitetsutvärderingarna. På lång sikt är jag optimist, men på kort sikt tror jag att vi kommer att få ett antal besvärliga år.
– En av de viktigaste effekterna är att vi får en återgång till klassamhället. Om vi tar lärlingsutbildningen som exempel. Där går man på ett sätt tillbaka till ett system som vi hade för ett antal decennier sedan. Lärlingarna kan skiljas från den övriga undervisningen och få sin egen nisch i gymnasiet. Huvudsaken är att de är ute i praktik. Då är de begränsade till vad det finns för näringsliv i närområdet. I synnerhet på mindre orter. Då är vi tillbaka till den gamla bruksmiljön, även om bruken har förändrats. Klasskillnaderna blir då större igen.
Sven-Eric Liedman påpekar att klasskillnader kan ta sig även andra uttryck, de kan vara kulturella också. Han tycker sig se tecken på att dessa klasskillnader börjar bli viktigare. Vilket språk man behärskar, vilken del av verkligheten man har tillträde till. Då riskerar hela utbildningssystemet att bli en påle i den demokratiska samhällskroppen.
