[101026] Av: William Shakespeare i tysk översättning av Marius von Mayenburg
Regi: Thomas Ostermeier
Scenografi: Jan Pappelbaum
Kostym: Nina Wetzel
Musik: The Polydelic Souls
Musikalisk ledning: Nils Ostendorf
Video: Sebastian Dupouey
Dramaturgi: Marius von Mayenburg
Ljus: Erich Schneider
På scen: Thomas Bading, Niels Bormann, Ulrich Hoppe, Erhard Marggraf, Eva Meckbach, Sebastian Nakajew, Stefan Stern, Tilman Strauß, Laura Tratnik, Luise Wolfram
Musiker: Ben Abarbanel-Wolff, Thomas Muland, Nils Ostendorf, Max Weissenfeldt
Premiär var 9 okt 2010 på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin.
Schaubühne ligger på Kurfürstendamm, Västberlins välbekanta paradgata. Det är en vacker, modernistisk, rundad byggnad i två våningar med stora glasfönster längs hela fasaden. Och ser ändå opretentiös och välkomnande ut efter raderna av designaffärer, chica restauranger och varuhus som kantar den breda avenyn från Berlins Zoo sydväst genom stadsdelen Charlottenburg. Här är mycket folk när jag kommer dit, både i entrén och utanför. Man står och dricker en öl eller ett glas vin, röker en cigarett, småpratar innan föreställningen börjar.
Teaterns stora salong känns relativt kompakt – där finns bara cirka femton bänkrader och de stiger brant uppåt, så att man har en bra överblick över scenen också från den översta. Det är fullsatt. Regissören Thomas Ostermeiers föreställningar är uppmärksammade och populära. Han är känd för att i sina uppsättningar använda sig av häftigt kroppsspråk, överraskande scenografier och starka video- och ljusprojektioner. Det är först när jag har satt mig som jag upptäcker att scenen är täckt av vatten. Detta är alltså förklaringen till varför första radens åskådare hade plastskynken över knäna.
Vattnet når ändå upp till scenens kant och ger illusionen av att vara ett blankt, mörkt stengolv. Men den illusionen får man inte ha särskilt länge för snart plaskar skådespelarna in, klädda i mörka kostymer, skira klänningar och blankputsade skor – vattnet räcker dem över fotknölarna. De sätter sig på stolar som står utplacerade i en halvcirkel. I mitten står en enkel, kvadratisk dubbelsäng, övertäckt med släta, vita lakan. Det råder halvmörker och iskallt allvar på scenen. Och så plötsligt har en av de dunkla figurerna en trumpet i händerna och börjar spela, och en annan har en saxofon, och ytterligare andra har någon form av marackas eller andra små rytminstrument. En efter en ansluter sig de sittande till den dova, rytmiska melodin. Det är som en magisk cirkel – alla tar del i musikskapandet, som om de rytmiskt frammanar något, och all koncentration är samtidigt, med dödligt allvar, riktat mot centrum av halvcirkeln, mot mitten av scenen. Vi väntar alla intensivt på det som ska hända.
En man reser sig plötsligt upp från stolen, och börjar klä av sig – ett plagg i taget och vart och ett blir ordentligt vikt och hängt över stolsitsen. Till slut går han naken in och ställer sig bakom sängen i mitten av scenen, där en kvinna ett ögonblick senare närmar sig honom, och efter henne en annan kvinna, och efter denna kvinna en ung man. De rör sig alla tre i tur och ordning följsamt runt den nakna mannen, och smetar smeksamt in honom med något som de verkar ta från bredvid hans ena fot – i det dunkla ljuset verkar det vara något mörkt, som lera, men kanske är det egentligen bara vatten, som ger illusionen av att vara mörkt mot den ljusa huden. Känslan det ger är att de tre tillsammans skapar en figur – de tjänar honom, gör honom och hans kropp till en idol, till något att tillbe. Och samtidigt är han på något sätt i deras våld – de gör honom till det han är, han formas av dem inför våra ögon. Själv står han där ståtlig, mäktig, men alldeles passiv. När sedan en av kvinnorna återvänder till honom, denna gång naken, lägger han sig med henne i sängen. Men han gör det sömngångaraktigt, halvt frånvarande. De andra breder ett lakan över de båda, och långsamt och högtidligt flyttar de sängen längst bak på scenen, där den döljs bakom två skjutdörrar som glider igen, samtidigt som musiken blir alltmer intensiv och ljusen på scenen börjar blixtra.
Så börjar alltså föreställning – helt utan repliker, med bara musiken och ljuset, som liksom för samman ensemblen och förstärker allvaret i det som sker. Men under resten av föreställningen blir det istället väldigt mycket tal – långa förklarande monologer, invecklade stegrande meningsutbyten, brinnande försvarstal… Så som det ju också är i Shakespeares pjäs. Texten har översatts och bearbetats av dramatikern Marius von Mayenburg speciellt för den här föreställningen, och bitvis hör man tydligt att språket är modernt, men ändå lyckas jag inte frigöra mig från känslan av just gammalmodigt, högtravande spel, som passar illa med de moderna kostymerna och den häftiga scenografin. I vissa scener fungerar det hela riktigt bra, och speciellt mot slutet när handlingen skruvas upp, när tempot blir allt snabbare, och det inte mer ges plats för längre balanserade anföranden. Men under stora delar av föreställningen känns det istället torrt, deklamerande och överdrivet.
Det jag tycker var häftigast med föreställningen var istället det effektfulla och varierade sätt som man använde sig av vattnet i scenografin. Här kan jag inte låta bli att överraskas och imponeras. Efter inledningsscenen sjunker vattnet undan och blir kvar bara som en skvalpig rest vid en lite solkig sandstrand, för att sedan ödesmättat långsamt stiga igen under den dramatiska slutscenen. I andra scener används vattnet för att skapa brott i den dramatiska stämningen och åstadkomma komiska effekter. Som till exempel i scenen som visar hur karaktärerna färdas med skepp och hur de ankommer till Cypern, då en skådespelare står och slänger hinkvis med vatten över de andra på scenen – ingen skonas, och ingen notis tas till allvaret i de repliker som sägs. Det blir som en slags sarkastisk kommentar till de maktfullkomliga viktigpettrarna i berättelsen – något som får dem alla att tappa fattningen och gör det svårt för dem att avsluta sina utsagor med bevarat lugn. En befriande respektlöshet mot karaktärerna, eller kanske rent av ett uttryck av direkt trots mot pjäsens tragiska förlopp från en av dess olyckligaste och maktlösaste bifigurer – köpmannen Roderigo, som är just den som i den här scenen hivar vatten över de andra. Här börjar många i publiken att skratta, och skådespelarna på scenen verkar också ha svårt att behålla allvarliga miner.
Senare i föreställningen används vattnet istället för att förstärka de våldsamma scenerna: Det är otäckt verklighetstroget när Othello full av vrede trycker ner Jagos huvud under vattnet och håller kvar det där tills kroppen skakar av spasmer.
Men trots specialeffekter, fascinerande scenografi och bitvis riktigt imponerande skådespel (speciellt av Stefan Stern som här spelar Jago, i en riktig lyckad tolkning av karaktären som yngre och vitalare än den bild jag tidigare har gjort mig – en manisk, slipprig, djävulsk typ, helt utan samvetsbetänkligheter), tycker jag helt enkelt inte om föreställningen. För att talet så ofta känns så stelt och högtravande. Men kanske har det också en del att göra med att jag aldrig tyckt om pjäsen Othello, till skillnad från de andra Shakespearepjäser som vi studerade i min engelskspråkiga skola. Den känns så rakt igenom mörk och våldsam. Skildringen av den blinda svartsjukan, kravet på ägande inom ett kärleksförhållande, förtrycket och rättfärdigandet av privat rättsskipning – alltsammans är lika motbjudande som första gången jag läste pjäsen.
Av regissören Ostermeier finns det möjlighet att på Schaubühne se åtminstone fyra andra, äldre uppsättningar ett par gånger under hösten: Shakespears Hamlet, Ibsens Hedda Gabler, Sarah Kanes Gier(”Begär”), och Lars Noréns Dämonen. Alla fyra har jag hört mycket gott om. Ofta är föreställningarna utsålda långt i förväg, men någon hoppas jag i varje fall kunna få se!
/Hanna Nordqvist
