[101026] Rocka röven av svenska folket.
Var vad Kal P Dal och hans pågar i bandet hade som motto.
Och de lyckades i stort sett alltid.
Skånes rockkung Kal P Dal har fått en fullödig biografi skriven om sig. Alla som betydde något i hans alltför korta liv har intervjuats. Och fram träder bilden av en man full av energi som höll 200 kilometer i timmen genom hela livet.
Dock var han inte helt okomplicerad eftersom han oftast befann sig i mitten i alla sällskap och sammanhang. Och var den som ville synas.
Han ägde ett jättestort ego – vissa kallar det självupptagenhet – men, som en av de många bandmedlemmarna säger ”han var aldrig taskig” – exempelvis såg han till att gaget delades lika av alla i bandet sedan han själv tagit sin femtonprocentiga kändisandel.
Men det var han värd, menar de flesta av pågarna i bandet.
Karl-Göran Ljunggren föddes 1949 och växte upp i en järnvägarfamilj i Arlöv, mellan Malmö och Lund. Hans syster Bitte tar med biografiförfattarna på en vandrad sightseeing i den nu så annorlunda orten där sockerbolaget och SJ gav försörjning åt så många under 50- och 60-talet. Kal P Dals gata finns där numera, uppkallad efter hennes bror, vilket hon är stolt över och hon berättar att brodern fick sitt smeknamn efter att han köpt en dansk trampmoped. ”Titta, där kommer Kalle med pedalerna” sa kompisarna när mopeden knarrade ljudligt på långt avstånd.
Kalle och hans syster växte upp i ett järnvägshus ”mellan bommarna” och när Kalle så småningom intervjuades av tidningen Norrskensflamman framhävde han sin arbetarbakgrund och att alla i bandet delade det ursprunget.
”…vi sjunger om arbetarungdomen för arbetarungdomen medan dom (musikrörelsen) ger arbetarna pekpinnar.”
Kal P Dal var en naturbegåvning inom det mesta. Han lärde sig förvisso att spela gitarr när han var i tioårsåldern, men särskilt många ackord kunde han ändå inte. Och efter att ha lyckats ta studenten, börjat läsa psykologi och pedagogik på universitetet och jobbat med stökiga ungdomar på barnpsyk och varit på FN-tjänst i Mellanöstern blev han så småningom via ett fritidsledarjobb – rockmusiker.
Flera av dem som kom i Kalles väg intervjuas i boken. Bland annat författaren, poeten och musikern Jacques Werup – som var med och startade en litterär scen där Kalle också fanns med på ett hörn.
Framfusighet och oräddhet gjorde att Kalle ofta tog sig friheten att gå upp i pauserna på dåtida stora skånska artisters gig – exempelvis Peps – där han framförde ett par egna låtar till elgitarr.
Många rynkade på näsan åt hans torftiga gitarrspel och det fanns de som ansåg att han inte sjöng särskilt bra – men ingen kunde förneka att han hade en personlighet som passade på en scen.
Han kunde ta publiken. Scennärvaron var där, till hundra procent!
Kal P Dal och hans band spelade in sin första LP-skiva sommaren 1977, live inför publik i en Malmöstudio. Peps Persson producerade och de följande två åren kom rockbandet med den excentriske sångaren längst fram att bli ett av Sveriges mest populära.
TV-framträdanden gjorde dem kända över hela landet och sommaren 1978 avverkade de runt 120 gig i folkparkerna. Debutplattan ”Till mossan” sålde i 100 000 exemplar och låten ”Blåa skor” blev en landsplåga.
Raggare och punkare dansade sida vid sida. ”Jonnie” ”Tuffa Uffe” och ”Raka rör” var tre andra låtar som föll diggarna i smaken. Dock fanns det kritiker som menade att Kal P Dal saknade respekt för upphovsrätten eftersom han översatte många klassiska rocklåtar, ändrade lite i harmonierna, och inte uppgav originalkompositörernas namn utan tog credit helt och hållet själv. Dock gjorde han det inte med alla låtar han översatte, ska sägas i rättvisans namn. Dylans ”Knabbar på himmelens dörr (Knockin’on heavens door”) och ”Starta mej (Start me up”) av Mick Jagger och Keith Richards har ursprungskompositörernas namn utsatta, liksom en del andra översatta låtar har det.
Kalle klarade sig dock undan även sådana beskyllningar med sin oerhörda svada och sin direkta charm, som kunde få isberg att smälta.
”Vår musik? Det e tre ackord, ett bonnastick och massor med känsla!” var hans förklaring. Och: ”Rock kan bara sjungas på engelska, danska och skånska.”
Fem LP-plattor hann det bli. En teaterföreställning medverkade Kalle och bandet dessutom i på Helsingborgs stadsteater. Och sista året han levde var han egensinnig radiopratare och DJ i Skånepartiets närradiosändningar i Malmö och fick lyssnarsiffror som nog aldrig därefter har överträffats i sådana sammanhang.
Dock, var han noga med att säga i intervjuer, sympatiserade han inte med Skånepartiets politik.
Gott om tjejer hade alltid funnits i hans liv, förstår man mellan raderna. Men han gifte sig till slut med en invandrad ungersk tjej och fick en son. Men i början av 1985 drabbades han av hjärnblödning, togs in på sjukhus, repade sig något men fick nya blödningar.
Kal P Dal dog den 18 januari 1985 och begravdes tio dagar senare på sin födelsedag. I efterhand konstaterades att han råkat ut för en pulsåderblödning, en aneurysm. Hans mamma dog sedermera av samma sak.
Begravningen var något av det mest välbesökta som hade skådats och mängder av fans sörjer honom än i dag.
Men nu har de fått denna hyllningsskrift till honom – välskriven och omfattande – som också är ett tidsdokument av det sena 70-talet och tidiga 80-talet med massor av svartvita bilder som författarna lyckats leta upp hos dåtida fotografer. Inte minst fotona från de många liveframträdandena med Kalle och hans band – med storhövdade publikskaror framför scenen – är en kulturgärning. En annan bild som doftar tidsanda är när Kal P Dal, med en fimp i munnen, skriver autograf till en liten kille utanför turnébussen.
Kalle ser tuff ut. Men som trummisen Jonte Svensson säger:
”Bakom det här galna fanns en underbar, varm och mjuk människa.”.
Vännen och musikerkollegan Danne Stråhed vill framhålla Kalles stora civilkurage, att han aldrig hymlade med vad han tyckte utan alltid visade vem han var.
”En mycket stark personlighet som var jävligt allmänbildad, han läste allt fort och mycket.”
Att skriva en bok om en älskad och mytomspunnen rockkung som dog ung kan inte bli annat än ett hyllningsporträtt, fast det är ändå viktigt att få med sältan, utan att det blir kletig sentimentalitet.
På ett finkänsligt sätt har författarna lyckats med detta i denna bok. Jag var själv aldrig någon större beundrare av Kal P Dal och hans skrikiga raka 50-talsaktiga rock, men måste erkänna att jag ändå imponeras av honom som människa nu i efterhand när jag läst detta.
Starkast är nog intervjun med hans änka Agnes och barnen CC (Carl Christian) som var 15 månader när pappan dog och dottern Nelly som föddes efter hans död.
”Kalles död blev, berättar Agnes, också oerhört smärtsam för övriga familjen, inte minst svärföräldrarna May-Britt och Gösta.
-De såg Kalle i CC och det blev han som blev deras allt. Till slut blev det jobbigt, även för CC själv. Det blev en väldigt stor press på CC att leva upp till någon som han aldrig känt.
CC håller med.
– Varken jag eller Nelly har haft nån far, vi har bara haft mamma. Ändå fick jag alltid höra att jag var så lik honom.
– Och alla dessa människor som säger att de var pappas nära vänner, säger Nelly och suckar. Alla verkar ha varit bästa kompis med Kalle. Alla känner apan. Jag tyckte det var jättejobbigt att CC var farmors favorit, även om jag var populär hos farfar. Det blev lite av en rivalitet och vi bråkade jättemycket, särskilt under tonårskrisen. Men sedan CC flyttade hemifrån har vi varit jättenära och det finns ingen som jag känner så bra eller bryr mig så mycket om som min bror.”
