[101018] av Dorota Maslowska
översättning: Jarema Bielawski
Sverigepremiär på Folkteatern, Vita Scenen 16 oktober 2010
Regi: Natalie Ringler
Scenografi: Karin Lind
Kostym: Lisa Hjertén
Kompositör: Dror Feiler
Ljusdesign: Ludde Falk
Ljuddesign: Allan Anttila
Mask och peruk: Lars Carlsson och Robin Davidsson
I rollerna: Anders Granell, Elisabeth Göransson, Sanna Hultman, Kim Lantz och Daniel Larsson
Två fattiga rumäner som talar polska är en kort,intensivt rolig och plötsligt tragisk pjäs av den unga polska författaren och dramatikern Dorota Maslowska. Den spelas på Folkteaterns lilla scen, den vita, med publiken uppradad längs väggarna på tre sidor om spelplatsen, som är på platta golvet. På den fjärde väggen visas bilder av en ödslig landsväg och en mörk himmel med stora, olycksbådande moln.
Vi är någonstans på den polska landsbygden. Ett gäng luggslitna figurer kliver fram och börjar vifta med armarna och sjunga en egendomlig nonsenssång på något slags halvitalienska. ”Martini, martini…” En kille i skinnjacka och träningsbyxor, med kritvitt ansikte, glitterspray runt ögonen och håret på ända förklarar sluddrande och aggressivt att detta är en rumänsk nationalsång. I sällskap har han en lika utfestad ung kvinna i superkort kjol och lurvig tröja, hon vacklar fram vid hans sida med en skrynklig plastkasse i varje hand. Ler saligt och lealöst och putar med sin gravida mage. De är just ett sådant par som man helst vill undvika att få ögonkontakt med. Farliga, eller hjälpbehövande. Eller kanske både och.
En liten farbror, klurigt spelad av Kim Lantz, berättar för publiken, eller kanske för polisen, om sitt möte med detta hemska unga par, som påstår att de är rumäner, men pratar polska. Och medan han berättar börjar alltsammans spelas upp. Farbrorn blir hotad eller övertalad att ta med det unga paret i sin bil. Så följer en vild och absurd färd rakt ut på den polska landsbygden. Allt är skämt och allt är allvar. Varje människa är en karikatyr och ljuger som en borstbindare. Och samtidigt skymtar hela tiden den grådaskiga eller nattsvarta sanningen bakom varje människas rygg.
Jag tycker att pjäsen känns väldigt östeuropeisk. Med sin temperamentsfulla och varma cynism. Kanske är det en fördom. Men jag tycker mycket om den. På något vis känns den som en välgörande omväxling till all västeuropeisk socialrealism. Och uppsättningen är fin. Lätt, snabbt och roligt spelar de fem skådespelarna upp ett pärlband av lustiga sketcher, som avslutas med en blixtsnabb katastrof.
/Kajsa Öberg Lindsten
Den ombyggda Folkteatern visade sig från en annan sida i lördags då man hade premiär på Två fattiga rumäner som talar polska. Man använde sin Vita scen, som nu var ombyggd till en slags theatre-in-the-round med punliken sittande runt om med en sida lämnad åt teatern. Ni som brukar besöka Konstepidemin när Teater Pugilist spelar, vet vad jag talar om.
Vita scenen är dock mera kvadratisk än den i Blå huset på Konstepidemin. Den ger stora möjligheter till en ökad publikkontakt som skickligt togs till vara avFolkteaterns ensemble i den här udda treaktaren.
Pjäsen är en road-trip, en resa utan egentligt mål, där de båda resenärerna var alltför speedade för veta vartde ville komma, och de som de möter på färden är lika desorienterade, trots att de som Kim Lantz är ute och kör bil när han tvingas ta upp de båda liftarna, Daniel Larsson och Sanna Hultman. Den sistnämnda har genomgått en imponerande utveckling från stillsam sjuksköterska på Backateatern i slutet av förra seklet till dagens hänsynslösa utspel.
Elisabeth Göransson är en annan före detta blyg viol som numera blommar ut för hela pengen. Kim Lantz är betryggande säker som vanligt. Anders Granell vilar sin talang i några stödjande uppgifter.
Regissören Natalie Ringler har studerat teater i Krakow och det har givit henne möjligheter att uppfatta författaren Dorota Maslowskas särart. Utan att kunna polska tror jag att Ringler/Maslowska är en lyckad kombination. Får man väl tro efter att ha sett resultatet.
/Åke S Pettersson
