[101017] Riksteatern gästspelar på Pustervik 14-15 oktober 2010
Manus & regi: Marcus Lindeen
Scenografi, kostym & mask: Daniel Åkerström-Steen
Musik & ljudbild: Hans Appelqvist
Reporte:r Rosa Fernandez
Bild- & videodesign: David Giese
Medverkande: Eva Melander, Henrik Vikman, Veronika Mattsson, Hans Apelqvist.
”Rapporter” är Riksteatern senaste grepp. Avsikten är att ”dramatisera aktuella händelser med den journalistiska metoden som utgångspunkt.” Idén har prövats förr. Den hette då om jag inte minns fel ”Tidningsteater”, ett ord som ganska väl täcker vad man efterstävar. Den här ”Rapporten” som har fått nr ett skulle ha handlat om ett postrån, skriver regissören i programbladet, men det uppstod vad som kallas för en hotbild och man fick se sig om efter något mindre farligt men ändå aktuellt. Man valde djuren som ju knappast kan väntas protestera.
När jag var barn var det populärt att gå till frälsningsarmén och se på film. Roliga filmer visades för en liten peng (kan det rent av ha varit gratis? Minnet sviker mig.) Roligast var de filmerna där schimpanser upträdde, utklädda till människor. De satt och drack kaffe runt ett bord men inte länge, utan släppte snart fram sin djuriskhet och blev riktigt mänskliga, något som vi barn högljutt uppskattade.
Dagens Rapport hade utgått från en notis om någon som hade haft 191 katter i hemmet. Polisen hade ingipit, djurskyddet hade räddat katterna genom att slå ihjäl dem. Ensemblen hade intervjuat familjemedlemmarna som var ledsna över att ha gått miste om sina 191 kompisar.
Nästa akt baserade sig på ett par artiklar som hade skrivits av en kvinnlig amerikansk professor som berättade om sina erfarenheter av att leva nära samman med kaniner. Hon hade succesivt byggt om sitt hus för att passa kaninerna. Det hade kostat henne äktenskapet och till slut var hon hänvisad till ett gallerförsett rum i villan, från vilket hon observerade sin skyddslingar och skrev dessa avhandlingar vars akademiska formalitet fick oss att vrida oss av skratt. Hon var (är?) professor i engelska, inte i zoologi, och avsikten var inte att få oss att skratta.
Den tredje och längsta akten handlade om Lucy, en schimpans som togs om hand från födseln av en annan ”nutty professor”, som uppfostrade henne som en människa. Hon uppnådde från början snabba resultat. Lucy kunde bara efter några månader sitt vid bordet och äta. Hon lärde sig aldrig tala, men kommunicerade på ett teckenspråk som var förvånansvärt nyanserat. Inte så olikt det teckenspråk som döva använder.
Tragiskt nog hade Lucy blivit alltför förmänskligad. Hennes driftsliv hade t.ex. inriktat sig mot människor. Hon masturberade inför ett nakenfoto av en man. När Lucy var tio år ville professor Maurice K. Temmerlin, som skrivit boken Growing up human (”Växa upp som människa”) om Lucy, bli av med henne. Ingen djurpark ville ta emot henne och i ett desperat försök reste han till Senegal för att återge henne friheten. Med på resan var också Jane Carter, som Temmerlin anställt för att vårda Lucy.
Hon skaffar sig en hydda på en öde ö i floden och sätter sig själv i en bur i förhoppning om att Lucy ska sticka till skogs. Jane har med sig några andra apor som man också ska försöka göra vilda igen. Det lyckas så småningom. Men Jane tillbringar sju år på den öde ön innan Lucy äntligen lossar banden till människorna. Och helt lyckas det inte. Några år senare hittas Lucy skjuten. Hon har inte blivit tillräckligt skygg och är ett lätt offer för tjuvskyttarna.
Tragiskt slutar alltså försöken att närma sig djuren. Någonstans under utvecklingens gång bryter sig vår art loss från de andra djuren, kanske när man tröttnat på att vara stapelföda för grottbjörnarna och lärde sig att tämja elden. Björnarna gick ett dystert öde till mötes. Bevarade skelett skvallrar om den svåra reumatism som drabbade dem i grottorna och blev deras undergång, medan våra förfäder värmde sig runt eldarna.
Utveckligen är inte reversibel. Man kan inte vända på den. Vi kan förmodligen förvildas, men slutar inte att utvecklas för det. Djur kan vi inte bli igen.
De fyra skådespelarna som visade oss den intressanta pjäsen kan ju inte sägas spela teater i den mening vi lägger i ordet ”spela”. De visade upp sitt stycke, föredrog sin berättelse som ibland matades i dem ur hörlurar. Det blev en intressant kväll och man ser fram emot flera rapporter från verkligheten, förhoppningsvis mera ”teatrala” allteftersom erfarenheten växer.
/Åke S. Pettersson
Riksteaterns rapport nr 1, av Marcus Lindeen handlade om den svåra och märkliga konsten att leva med husdjur. Han avrapporterade tre exempel från verkligheten om hur det kan spåra ur. Till sin hjälp hade han fyra skådespelare som gestaltade de autentiska personerna och framförde deras repliker. En av dem gestaltade också en teckenspråkspratande chimpans. Det var mardrömsaktigt, vansinnigt och rörande.
Djur är roliga att titta på, lugnande att smeka, intressanta att observera, och spännande men farliga att identifiera sig med. För det kan tydligen gå hur långt som helst. Ända till galenskap, och djurplågeri.
Först fick vi möta ett par klassiska djurgalningar: en mor och hennes vuxne son som levt med 190 katter i ett förfallet hus. Nu hade myndigheterna varit där och avlivat alla katterna. På en stor filmduk fick vi se bilder av hur där såg ut – såväl medan katterna levde som efteråt. Och skådespelarna på scenen framförde moderns, sonens och en kattavlivares autentiska repliker. Det var drabbande teater – man visste ju att den kopierade en sann och verklig händelse. Kattägarna motiverade sina synpunkter och hävdade att myndigheterna gjort sig skyldiga till ett bestialiskt mord. Att katterna var som deras barn. Och att de älskade var och en av dem, och att de alla var personligheter. Och samtidigt visade bilderna ett katthelvete. Och någonstans i de förnuftiga och känslosamma utsagorna skymtade också galenskapen. Eller kanske: förmågan att leva i en helt annan verklighet än den som en utomstående betraktare såg.
Jag funderade mycket på den moraliska aspekten: Kan man göra såhär med levande människor – använda dem som teaterfigurer? Jag tänkte att man förstås hade valt att inte säga emot dem, utan hålla med dem och på så vis göra dem nöjda och villiga att ställa upp. Men samtidigt: när deras ord spelades upp till bilderna blev allt så tragiskt och absurt. Sonen som studerade till pilot ”på korrespondens”. Den gemensamma kattbesattheten. Och hjälplösheten. Också den av myndigheterna anställda kattutrotaren kom till tals. Hon framstod också som hjälplös. Å ena sidan förstod hon kattägarnas känslor. Å andra sidan ekade hon myndigheternas ord. Hennes uppdrag framstod som ett helvetesuppdrag. Hon beskrev hur hon möttes av den galna, aggressiva, livrädda kattflocken med deras lysande ögon.
Så kom exempel nummer två – eller ”akt två”. Första fick den oss att skratta. Det var en amerikanska, en litteraturprofessor, som levde tillsammans med kaniner. Hon hade som princip att försöka leva ett absolut jämställt liv med sina husdjur. Var det galenskap eller godhet? Hon talade om nödvändigheten att kompromissa – med kaniner som pissade i hörnen, byggde gångar i hennes madrass och gnagde på hennes ögonbryn medan hon sov. Hon talade i kloka och humana ordalag – som något slags samlevnadsexpert. Men hennes egen man hade stuckit när kaninernas revir utökats i hemmet. Nu umgicks hon mest med kaninerna, och med andra kaninfreaks. Och plötsligt blev allt lite hemskare: hon kom in på kaniners förståelse av döden. På filmduken visades hennes inspelning av hur en av hennes kaninhanar sörjde sin döende och sedan döda livspartner. Det var hemska avsnitt. Den förlamade kaninhonan och hennes hopkrupne man som ”tog farväl”. Enligt kaninägerskan verkade det som om ”honan fortfarande uppskattade livet.” Så därför väntade hon med avlivningen. Var det humant eller inhumant? Eller finns det något annat ord när det gäller mänskliga varelsers sätt att behandla djur??
Det tredje exemplet, till slut, handlade om den söta chimpansen Lucy, som växte upp hos ett amerikanskt psykoanalytikerpar. När hon blev könsmogen kunde de inte ha henne i möblerade rum längre. De tog henne till Afrika. Och hittade en ung studentska som följde med och tog ansvaret för att försöka återföra Lucy till ett djuriskt liv i urskogen. Det tog åtta år. Och sedan blev Lucy mördad av en tjuvskytt. För hon kunde inte låta bli att dras till människor.
Det var en film som blandade gullighet med något slags sadism. Vad är det för slags man som vill dressera ett djur till att bli lik en människa, och sedan kalla henne ”sin dotter”? För att därefter, när han tröttnat, lämna henne ensam i urskogen ”för hennes eget bästa”? Och därtill pådyvla ansvaret för henne på en ung och känslosam flicka – som är någon annans dotter?? Det funderar jag medan jag ser filmsekvenserna från Lucys uppväxt i medelklassvillan – med leksaker och fritidssysselsättningar, som vilket barn som helst. Men stum. Eller nästan stum.
Som mellanspel fick vi se en annan skrämmande chimpansfilm – om en liten chimpans som spändes fast och skickades upp i rymden. Det var otäckt. Men allt som allt var det en känslostark och minnesvärd kväll på Pustervik. Om det var bra teater, eller om det bara råkade vara häftig verklighet, kan jag inte riktigt avgöra.
/Kajsa Öberg Lindsten
