[101012] Det är många stora frågor som valsas runt i media och bland oss ”vanliga” människor i våra dagar. Bland annat handlar det om klimatet, men också om migrationspolitiken i Sverige och inom EU. En fråga som med ojämna mellanrum dyker upp berör vår djurhållning; transporter, levnadsvillkor och slaktmetoder. Vi vill gärna att djuren skall behandlas humant (?), att de skall ha ett gott liv fram till att vi slaktar dem. De får inte bli stressade. Om det sedan är på grund av dessa humana idéer eller att vi helt enkelt önskar oss bättre kött eller ägg känns ofta ganska oklart. För så sägs det, stressade djur ger sämre mat. Alltså är det viktigt att finna metoder att reducera stressen, så djuren inte förstår att de snart kommer ligga på någons middagstallrik.
När Isabelle reser från Kalifornien till mexikanska Mazatlán för att ta hand om den nyligen ärvda tonfiskfabriken vet hon inte vad som väntar henne. Förutom den nedläggningshotade fabriken möter hon nämligen också sin systerdotter Karen, mager och brännmärkt. Karen är autistisk, lite långsam och udda och därtill bokens berättare. En jag-berättare av tydliga mått. Det första Isabelle gör är att lära flickan tala och de två första orden är Jag och Du.
Sabina Berman (född 1955) är i Mexiko en etablerad dramatiker och poet som nu också debuterar som romanförfattare. På Brombergs, i översättning av Manni Kössler, utkommer hon i dag med den långa och något märkliga titeln Flickan som dök ner till jordens mitt, där hon berättar om denna Karen och hennes liv i tonfiskars skugga och storfinansens strålkastarljus.
Karen äter sand, när hon lärt sig pratar hon ständigt, börjar skolan och hamnar småningom även i universitetstudier. Hon är rastlös och osocial och har okonventionella metoder att förklara saker och ting. De enda gångerna hon känner sig riktigt trygg är när hon iklädd dykardräkt hänger i sin sele från en krok i taket, eller när hon dyker ner i de mörka djupen. Hon brukar lägga sig tillrätta i bottnens sand och bara vara. Det gäller att skärma av sig från människor och alla intryck. Att umgås med fiskar passar därför Karen alldeles utmärkt, tysta och ickepratande varelser som de är.
Men hon hamnar också i den tuffa affärsvärlden när hon träffat entreprenören Gould, ett möte som tar henne till storstäder och japanska lyxrestauranger världen över.
Romanen antar emellanåt skrönans form och som sådan är den underhållande att läsa. Men jag tycker Sabina Berman splittrar upp berättelsen onödigt mycket, närmast slarvar bort allvaret i den. Den går från en skildring av en autistisk flicka, senare kvinna, genom djurrättsfrågor och människans självklara rätt, fram till en pikareskliknande historia om diverse affärsidéer, dess förvecklingar och konflikter, om uppgång och fall. Ibland blir berättelsen, genom sina utvikningar, något lös i kanten, ofokuserad.
Självklart blir det en del dråpliga scener när huvudpersonen inte förstår fantasi, humor eller abstrakt tänkande såsom metaforer eller ironi, och inte heller kan ljuga. Men jag upplever det något problematiskt när författaren verkar sätta denna autistiska flicka i kontrast och kanske i motsats till ”standardmänniskorna”. Jag citerar ur baksidestexten ”Hon (Berman) har sagt att om vi alla vore som Karen, utan vare sig girighet eller högmod men med barnets klara blick på de andra djuren, så skulle världen se helt annorlunda ut.” Så är det säkert. Men samtidigt är det hon själv som hela tiden kommer på nya metoder att fånga, föda och slakta sina älskade tonfiskar, till stor ekonomisk nytta för henne och sin kompanjon. Eller är det hela från författarens sida tänkt som en kritik av den kommersiella världens smarthet att skildra att även Karen blir indragen i densamma, att det inte går att skydda och försvara sig? Och jag tänker vidare; hur skulle världen se ut om vi alla saknade exempelvis fantasi eller ett fungerande känsloliv och var lika raktänkta som Karen? Vi skulle förmodligen hamna där vi redan till stor del är, i ett överrationellt och genom ett naturvetenskapligt synsätt byggt samhälle. Men hur skall vi då kunna känna in de andra djuren?
På ett sympatiskt vis ställer sig Karen på djurens sida gentemot den överhöghet vi människor har tillskansat oss själva. Hon har en mycket intressant invändning på Descartes gamla devis ”Jag tänker, alltså är jag till.” Den är enligt henne totalt felaktig, och personligen tycker jag det känns uppfriskande att höra någon som reagerar på dessa besynnerliga rader. För tänkandet kommer ju inte först ens hos homo sapiens. Om så vore skulle vi inte kunna kalla oss människor eller mänskliga förrän vi är flera år gamla. Sålunda är små barn, djur eller exempelvis autistiska ickeexisterande? Jag känner, alltså är jag till borde det följaktligen stå skrivet. Men när det nu inte gör det får vi dras med idén om oss som tänkande och i första hand rationella varelser, när det kanske är empatiförmåga det är brist på i världen. Och denna förmåga till tänkande ger per automatik människan mandat att styra och ställa med både djur och natur, det bestämde och godkände ju någon redan i Första Mosebokens första kapitel.
