[101012] En föreställning av performancegruppen Showcase Beat le Mot i samarbete med teaterinstitutionen HAU (Hebbel am Ufer).
På scen: Nikola Duric, Dariusz Kostyra, Thorsten Eibeler and Veit Sprenger
Spelades: 7-10 okt 2010 på HAU 1 i Berlin
Det känns som om skådespelet börjar redan ute vid teaterkassan. Där står jag tillsammans med ett tiotal andra åskådare som liksom jag är sent ute. Föreställningen skall börja om fem minuter och ingen av oss har biljett. Vi måste vänta, för de vet ännu inte hur många till som kan få plats. Förbi oss genom entrén springer sista-minuten-ankommande med sina förköpta biljetter i hårt grepp, framsträckta mot teaterpersonalen vid ingången. Och ur kassan skyndar en av tjejerna fram och tillbaka till föreställningssalen för att kontrollera hur många platser det finns kvar. Ser de inte det automatiskt på antal sålda biljetter, frågar jag mig, men får snart klart för mig att det inte handlar om en vanlig föreställning med numrerade sittplatser, för tillslut släpps vi ändå alla in och pekas fram till dörren som leder rakt upp på scenen.
Där inne är det glatt och kaotiskt. Människor sitter i soffor och på kuddar på ena sidan av scenutrymmet. Och på andra sidan, där föreställningen kommer att visas, står det bord med tallrikar, bestick, bröd och vin, och ytterligare andra bord med kokplattor, där de fyra männen ur ensemblen, barfota och ledigt klädda i tights, t-shirts och kavajer, står och slevar upp ur grytor med Coq-au-vin – en mustig fransk köttgryta. Det luktar gott, och överallt runtomkring mig hörs klirret av bestick och samtalssorl. Och trots att vi är de sista, finns det fortfarande en liten grytskvätt kvar, med en kycklingvinge och några champinjoner, och till och med ett halvt glas vin hinner jag få innan borden rullas undan och föreställningen sätter igång.
Hela den här inledningen – att stå i osäker väntan och sedan släppas in i värmen, serveras mat och klämma in sig på en soffa mitt i en grupp upprymda och vänligt sinnade människor, gör att jag redan från första stund känner mig överdrivet positivt inställd till hela föreställningen. Och just därför känns det också så konstigt när jag inte en enda gång under föreställningen lyckas hitta en riktig ingång till vad som händer på scenen. Det fortsätter att vara lekfullt och kaotiskt, men jag känner aldrig att det blir något mer än så.
De fyra skådespelarna stiger upp ur upplysta likkistor, rök bolmar dramatiskt över scenen, de drar fram finurliga och banala, egenkonstruerade manicker, katapultar ut flygblad mot publiken samtidigt som ett automatiskt dragspel spelar ackord som påminner och varningssignalen innan en sprängning. Senare kör de radiostyrda bilar över scenen, med en gurka fastspänd ovanpå som de med precision styr in under en miniatyrgiljotin och hugger av, hugger på liknande dramatiskt sätt itu en radda honungsmeloner som de fördelar bland publiken. De studsar och åmar sig på och runt stora hoppbollar, kastar och vrider sig med överdrivet macho flirtighet runt en metallstång. Och däremellan pratas monotont nonsens i mikrofonerna och vandras runt med stora vita kuber på pinnar – som demonstrationsplakat – på vilka det projiceras texter om och från uppror och motstånd runt Pariskommunens grundande och fall våren 1871.
Som ju framgår av föreställningens namn är det just om Pariskommunen som denna föreställning ska handla, och det är performancegruppen Showcase Beat le Mot’s fjärde föreställning på temat ”misslyckade revolutioner”. Vad jag har svårt att förstå är varför man valt att göra den här föreställningen och vad man vill säga med den. De mest typiska symbolerna för Frankrike och revolution finns där: giljotinerna, bagetterna, hönsgrytan, vinet… och någon gång i mitten av föreställningen framförs också en sång på nonsensfranska. Men mest verkar föreställningen ändå vara ett slags alibi för gruppen att kunna få leka helt fritt på scenen och göra de mest banala och löjliga sakerna de kunnat komma på. Och detta behöver heller inte alltid vara helt dumt – en rakt igenom anarkistisk föreställning som inte vill säga något speciellt. Men i det här sammanhanget känner jag mig i vilket fall inte speciellt inspirerad av att se på det. Fast en trevlig stämning lyckas de i varje fall skapa – kanske en liten stund av en äkta gemenskap bland publiken och frihetskänsla att tillsammans få sitta mitt uppe på den stora teaterscenen, som man annars sällan har tillgång till, och vanvördigt sörpla i sig gryta, smula bröd och smutta vin. Det är inte alltid man får möjlighet att erövra scenen på det viset!
/Hanna Nordqvist
Extra anmärkning om performancegruppen Showcase Beat le Mot: Detta är en grupp som grundades 1997 av fem före detta studenter vid högskolan för tillämpad teatervetenskap i Giesen – en institution för teater som uppmärksammats mycket de senaste åren på grund av det nya sätt att arbeta med teater som den varit grogrund för. Giesenskolan associeras även med grupper som Gob Squad, Rimini Protocol och She She Pop, som alla i likhet med Showcase Beat le Mot, tillåter sig att välja helt fritt bland teman, material och tillvägagångssätt i arbetet med sina föreställningar. Man blandar dokumentärt och påhittat, allvar och lek, använder sig aktivt av film, musik och textutsnitt, och jobbar ofta nära publiken – stora delar av föreställningarna riktas direkt till publiken och ibland bygger också själva föreställningen på aktivt deltagande från publiken. Showcase Beat le Mot är, vid sidan av de ovan nämnda grupperna, en av de kändaste tyska samtida performancegrupperna. De har arbetat med allt ifrån postmodern barnteater till musikvideos, och uppträtt på flera håll i Europa. År 2007 vann de Goethe-institutets pris på Impulse – Tysklands största teaterfestival för fria grupper, för Der Räuber Hotzenplotz – en föreställning för barn från sex år, fritt utifrån Otfried Preußlers barnböcker om ”rövaren Hotzenplotz” från 60- och 70-talet. Dessa böcker finns förresten översatta till svenska – de var en personlig favorit för mig när jag var liten. Kanske får jag chans att se föreställningen under hösten…
