[101012] EXTENDED DROPS av Pierre Berthet
AROUND THE WORLD/THE PROBABLE FLIGHT PATH OF AF447 av Paul Demarinis
Visades på Singuhr Hörgalerie i Großer och Kleiner Wasserspeicher, i Prenzlauerberg, 2 juli till 12 september 2010.
Det här är en avstickare från dans- och teatervärlden, och handlar om två ”underjordiska” ljudinstallationer.
På Knaackstraße i Prenzlauer Berg, precis i närheten av Kollwitzplatz, ser man plötsligt ett högt, runt tegeltorn mellan träden – Berlins äldsta vattentorn, konstruerat i mitten av 1800-talet med vattenbehållaren överst och lägenheter för maskinisterna under. Jag såg det för första gången för ett par veckor sedan, tillsammans med en svensk kollega från bokhandelsjobbet här. En sidobyggnad som nu sedan länge är riven användes i början av trettiotalet, kort efter nazisternas maktövertagandet, av SA-trupper som arrest för oliktänkande och andra som de av en eller annan anledning hyste agg mot. Här internerades, förhördes och mördades ett än idag okänt antal människor. Vid en av ingångarna till området står en minnestavla över offren.
Nu är det en mycket livlig lekplats här. Och bakom tornet finns en mystisk kulle, täckt med rosenbuskar och vinranksodlingar, och på toppen en stor utsiktsplats med bänkar och gräsmattor. Under kullen döljer sig de två stora vattencisternerna som hörde till vattentornet – fantastiska grottaktiga rum med tegelvalv, labyrintiska gångar och vindlande trappor. Sedan flera år tillbaka har man här olika kulturella evenemang – utställningar, performance… Och sedan 2007 är cisternerna huvudort för Singuhr-hörgalerie – ett galleri för audiovisuell konst.
Jag har svårt att föreställa mig en mer inspirerande plats för ljudkonst. Ljudet studsar mot stenväggarna och skapar otroliga ekon. Man kan inte låta bli att själv stampa och skrapa med fötterna mot stengolvet, klappa i händerna och knäppa med fingrarna för att själv skapa dova, dramatiska dån, som verkar vibrera i hela rummet. När jag är här pågår två utställningar samtidigt. Kleiner Wasserspeicher – den mindre av de två cisternerna – är ett stort enkelt utrymme med pelare i mitten och en brant stentrappa längs ena sidan av rummet. Här har den belgiska konstnären Pierre Berthet låtit ställa ut plåt- och aluminiumämbar i olika former och storlekar längs med väggarna. Över varje ämbar hänger en smal plastslang ur vilken det droppar vatten – ibland snabbt, ibland bara enstaka droppar med långa mellanrum. I taket hänger ett antal ståltrådar trädda genom enstaka tunna metallplattor, och var och en fastsatt i membranet på en liten högtalare. Ljud som skickas genom högtalarna skapar alltså vibrationer i ståltrådarna och får metallplattorna att rassla. Och metallrasslet förenas med droppljudet som kommer från alla riktningar i rummet. Tillsammans blir det ett slags rytmisk melodi som blir nästan hypnotisk. Det är fascinerande att långsamt vandra genom rummet från ett ämbar till ett annat, och på det sättet ha först det ena och sedan det andra ljudet alldeles nära och förstärkt. När man befinner sig längre bort från ljudkällan har man ibland svårt att föreställa sig att det är vatten mot plåt som kan skapa en så mystisk, melodisk klang. Man blir tvungen att ta ännu en tur mellan ämbaren för att se hur vattnet slår mot metallen.
I Großer Wasserspeicher – den större av de två vattencisternerna, har man inget fritt synfält. Här är rummet uppdelat i koncentriska gångar som långsamt leder en in mot mitten. Det är dunkelt därinne och trots att det nog egentligen inte är ett så speciellt stort, så har man snabbt förlorat känslan för åt vilket håll utgången ligger och hur långt bort den är.
Installationen här ger mig känslan av att befinna mig inuti mitt eget huvud – i den delen av hjärnan där all ångest och alla mardrömsscenarier ligger lagrade (om det nu finns något sådant ställe!). Men det känns av någon anledning mer nervkittlande spännande än verkligt otäckt. Det är fascinerande att långsamt vandra i gångarna och försiktigt känna på den egna rädslan, att föreställa sig att man kanske aldrig kommer att hitta utgången igen, eller att det kanske helt enkelt inte längre finns någon utgång!
Den amerikanska mediekonstnären Paul Demarinis har här också valt att utforska ett otäckt mysterium – hans installation bygger på tankar kring Air France planet AF447 som kraschade i Atlanten på väg från Rio de Janeiro till Paris sommaren 2009, och som ännu inte återfunnits. Installationen består av ett antal små akvarier med saltvatten, där en koppar- och en aluminiumtråd är nedstuckna. När dessa två metaller tillsammans bryts ner i saltvatten skickar de elektriska signaler, som Demarinis här har omvandlat till lågfrekventa, liksom dovt brummande ljud, och som i sin tur får ljudkänsliga neonljusrör att lysa starkare och svagare allteftersom ljudvågorna når dem. Idén är att flygplanskroppen, som har just aluminium och koppar som beståndsdelar i konstruktionen, teoretiskt sett skulle kunna skicka ut liknande signaler som de som Demarinis här skapar. Vetskapen om denna bakomliggande tanke med konstverket gör att det känns ännu kusligare att vandra genom det dunkla rummet. Känslan av att befinna sig långt under vattenytan tränger sig på. Det känns tungt, och sorgligt och alltmer klaustrofobiskt. Alltså drar jag mig till slut mot utkanten av rummet och in i installationens andra del.
Där löper en telegraftråd igenom den smala gång som går ett helt varv längs vattencisternens yttre vägg. Gången är uppdelad i en serie identiska öppna kammare med valvbågar, och i varje kammare hörs det typiska telegraftrådsklicket. Man hör en jämn rytm av tickande bakom och framför sig och får en bild av hur signalen hela tiden rör sig framåt samtidigt som man själv vandrar efter – tickandet i sig blir en rytm som puttar en vidare. Och också här infinner sig mardrömskänslan – att förföljd av ett unisont tickande oavbrutet röra sig framåt men ändå bara möta nya kammare som är identiska med dem man just passerat. Jag går långsamt för att riktigt dra ut på pinan, och mot slutet börjar jag verkligen frukta att det aldrig kommer att ta slut! Men så ser jag plötsligt en springa ljus – en glipa i det svarta skynket som hänger framför utgången. Och jag kan inte låta bli att kippa efter luft när jag kommer ut i solljuset. Men trots allt är det en utställning som jag absolut inte skulle vilja ha missat! Nu har galleriet vinterstängt till i maj 2011, men jag hoppas att få se fler ljudinstallationer där i framtiden.
/Hanna Nordqvist
