[101010] av Mirja Unge
Urpremiär på Göteborgs Stadsteater, Stora Scenen, fredag 8 oktober 2010
Regi: Jenny Andreasson
Scenografi & kostym: Marika Feinsilber
Medverkande på scenen: Nina Zanjani, Anna Bjelkerud, Thomas Nystedt, Julia Högberg, Åsa-Lena Hjelm, Eivin Dahlgren, Mia Höglund-Melin, Gustaf Ekman Mellbin, John Lalér, Dan Ekdahl, Josef Törner, Dyvveke Helly-Hansen, Setare Alldost.
Anslaget är dovt. Kring ett köksbord sitter familjen, mor, far och två döttrar och får besök av ett ”kristeam”, Åsa-Lena Hjelm och Eivin Dahlgren med svarta portföljer och man förstår att besöket gäller äldsta dottern Klara, Nina Zanjani. Miljön är lantlig, kläderna är enkla, far går i träningsoverall och mor i kofta. Något har hamnat snett i familjen.
Men nu verkar det som om Klaras situation håller på att förändras till det bättre. Och när hon blir antagen vid universitetet, ser det extra ljust ut. Mamman, Anna Bjelkerud, oroar sig dock över hur det ska gå för tösen i den ovana miljön, men systern, Julia Högberg, och pappan, Thomas Nystedt, tror att Klaras bekymmer ska vara över.
Det skulle man så gärna önska. Men man erinrar sig Tjechovs ord att om det finns ett laddat gevär på scenen ska det avfyras innan sista ridåfallet. En ung kvinna på scenen är numera lika laddad som ett gevär. Vem kan glömma Kanelbiten som Anna Bjelkerud debuterade i på Angeredsteatern? Och i nutid, Julia Marko Nord , i Noréns Skalv på Folkteatern.
Klaras resa är nästan en fortsättning på den pjäsen. Vad hände med den unga flickan när hon lämnade kliniken? Redan när jag såg den föreställningen greps jag av förtvivlan över min egen tafatthet, över hur svårt det är att förstå och kunna hjälpa.
Unges pjäs är mer ofattande, längre och innehåller flera variationer och blit till slut intensivt berörande. Det var länge sedan en teaterföreställning tog tag i mig som denna. Förtjänsten är naturligtvis främst Nina Zanjanis i titelrollen. En annan som imponerar på mig är lillasystern Julia Högberg, valpigt förnumstig.
Över systrarna hängde en annan hotande fara: pappan, Thomas Nystedt, som förföll mer än hälsosamt intresserad av sina flickor. Så påpekade han t.ex. för Klara hur viktigt det var att byta trosor varje dag. Vill författaren antyda en möjlig förklaring till Klaras betenden. I början av året såg vi Nina Zanjani som Blackbird, en vingskjuten ung flicka.
Modern i familjen spelades med väntad auktoritet av Anna Bjelkerud. Under en av uppgöreslsescen mellan mor och dotter kom jag på mig själv med att tänka: kan Kanelbiten verkligen vara så okänslig, då jag mindes ett den unga kvinnan aldrig hann bli vuxen och få barn: hon tog ju sitt eget liv. Så kan en väl spelad teaterfigur leva kvar i minnet.
Till att börja med irriterades jag av de ideliga dekorbytena; ungefär vid var femte replik trädde teatermaskineriet i aktion. Likaså irriterades jag av dekorens envisa randighet ända till dess att jag läste i programmet att ”sorgen är randig.” Jag får väl ge mig,trots att kritstrecksrandigt var (är) högsta mode på bankerna.
Efter föreställningen utbröt inte den brukliga stormen av visslingar och hojtanden. Istället följde en lång, varm applåd. Publiken ville tacka för den upplevelse som skådespelarna bjudit på.
Om programmet vill jag bara säja att det är svårt att läsa vita bokstäver på svart papper.
/Åke S.Pettersson
”Ännu en ung kvinna med psykiska problem!” tänker jag irriterat när jag läser programmet inför premiären på Klaras resa, Mirja Unges nyskrivna pjäs, på Göteborgs Stadsteater. ”Kan man aldrig få se några glada och starka kvinnliga hjältar! Jag längtar efter Pippi Långstrump!” säger jag till Åke. ”Då får vi väl gå på barnteater istället.” säger Åke saktmodigt.
Men nu var vi ju ändå på plats på Stadsteatern denna premiärkväll. Så vi stannade kvar. Och jag blev glatt överraskad.
Texten är så bra. Den speglar på ett märkligt ömsint sätt allt det outsagda i det ständiga pratet som ledsagar alla mänskliga relationer. Tack vare denna text blir allt som sker på scenen oavbrutet spännande, och till och med ibland humoristiskt, mitt i tragiken.
Klara är en viljestark, smart och charmfull flicka. Hon är centrum i sin lantliga familj, där det gäller att navigera mellan den kritiska, dominanta mamman och den okritiske, slappe pappan. Men hon är också psykiskt skör, och pendlar mellan tvångsmässig självkontroll och ohejdbar impulsivitet.
När hon har lyckats flytta hemifrån och börja på universitet, och både skaffat sig en glad och omtänksam väninna – roligt och pricksäkert spelad av Mia Höglund-Melin – och en gullig pojkvän kan man tro att hon skall övervinna tonårstidens obalans. Men det gör hon inte. Just när hon skall börja pröva vingarna i ett självständigt vuxenliv faller hon ner i en psykos.
Publiken blir lika chockad som hennes närmaste omgivning. För här finns inga enkla förklaringar.
Är sjukdomen ärftligt betingad? Och är det en sjukdom, eller bara en reaktion på ett trauma från tonåren? Alltså: är det dendär galne lärarens fel? Eller är det hennes ängsligt kontrollerande mammas fel? Eller hennes gränslöse, otydlige pappas? (Varför kladdar han på henne sådär? Är det kärleksfullt och naturligt, eller perverst och respektlöst???) Eller är det kanske samhällets fel – alla dessa krav på normalitet? Eller är det vårdapparatens – är det bra eller dåligt med psykofarmaka??? Eller är hennes problem bara att hon råkat födas på landet, i en ostimulerande och andligt trångsynt miljö? Sådär kan man hålla på att fundera. Men det som visas på scenen är ingen samhällssatir, och ingen debattpjäs, utan en mångstämmig skildring av människans olika åldrar och alla de motstridiga känslor, drömmar och förhoppningar som styr oss och våra relationer genom livet.
Det är en bra pjäs och en bra uppsättning. Nina Zanjani är lysande som den rastlösa, vidöppna Klara. Och Julia Högberg är underbar som det ständiga vittnet till hennes liv: den hjärtskärande lojala lillasystern, som rufsig, med stora ögon och säckig träningsoverall är dömd att leva i skuggan av sin vackra, spännande och problematiska storasyster. När hon tillslut blygt berättar att hon minsann också tänker flytta hemifrån så snart hon slutar skolan värker hjärtat i mitt bröst. Jag skulle vilja krama om och uppmuntra henne. Storasystern, som hon berättar det för, är naturligtvis just så överlägsen och ointresserad som beundrade storasyskon kan vara, även om de inte är psyksjuka.
Klaras resa är strålande, tankvärd teater för vuxna. Men den borde också lämpa sig utmärkt för ungdomar.
/Kajsa Öberg Lindsten
