[101007] Christer Themptander har slagit till igen. Nu med en bok om hundar. Först blir jag konfunderad. För mig har han alltid varit förknippad med fotokollage/montage med en politisk udd.
Den nya boken ser ganska mycket ut som de flesta böckerna av Themptander, det vill säga fotografiskt ommöblerade bilder med en ny innebörd. Men med bilder enbart på hundar. Det är inget som direkt uppmuntrar mig, som aldrig har haft en hund och förhoppningsvis heller aldrig kommer att ha någon.
För mig är Christer Themptander främst en vass kritiker av det rådande politiska systemet med politisk udd riktad från vänster. Han blev uppmärksammad vid mitten av 70-talet och var en av pionjärerna på politiska kollage i Sverige. Jag skriver kollage, för fotomontage har för mig en annan betydelse.
Jag kommer osökt att tänka på tysken John Heartfield, eller Helmut Herzfelde som han hette från början. Men med rötter i dadaismen protesterade han mot de reaktionära tyska kulturvindarna genom att byta till ett engelskt namn, vilket var mycket märkligt i mellankrigstidens Tyskland. Heartfield blev med tiden den vassaste och skickligaste kritikern bland bildkonstnärer av den framväxande nazismen. Till slut tvingades han gå i exil.
Det John Heartfield gjorde var något helt annat än Christer Themptander. Heartfield satte samman ofta redan publicerade bilder till nya bilder med nytt innehåll. Med sina fotomontage skapade han illusionen av en ny verklighet och många av hans bilder publicerades på tidningsomslag och affischer. Själv jobbade han närmast med avancerade fotokollage för att skapa sina bilder, men de bearbetades därefter i ett par vändningar på film och retuscherades till att bli avancerade montage. Idag är detta inga märkligheter men så var det då. Bildspråket var magnifikt.
Christer Themptander har aldrig varit lika tekniskt driven som Heartfield och hans medarbetare men har haft en fantastisk känsla för bildspråket. Hans första böcker kallades ofta fotomontage men var egentligen kollage. Samma teknik känner man igen i den nya boken om hundar. Jag är definitivt inte någon hundälskare, men hundboken är verkligen en spänstig kombination av bild och text. Themptander har inte gjort mig besviken!
Bokens ego är hunden, eller snarare olika hundar. Alla heter JAG, vilket jag tolkar som en ironi av författaren. Texterna är enkla men effektiva dikter. JAG presenteras med en första dikt:
JAG är privilegierad
1. när JAG bajsar behöver JAG inte torka mig
2. mitt bajs plockas upp av husse
(när han känner sig iakttagen)
3. JAG kan gå runt med rumpan bar
Varje uppslag har en bild på en hund, sorterna varierar, plus en liten underfundig dikt. Inte vet jag vilken hundras det är på bilderna, men det går att fokusera på texterna även om de ibland återkopplas till bilden. Ibland känner man igen upplägget från Facebook:
När JAG ligger på rygg
och splattrar med benen i vädret
plåtar husse mig i smyg
och lägger ut bilderna på nätet
Jag har förstått att hundägare är ett bitskt släkte, som gärna skulle vilja kasta sig över en människa som inte älskar hundar. Så för att slippa förväntade proteststormar avslutar jag med bokens allra sista blidkande dikt:
Vem säger att en människa
som går på alla fyra
inte är en hund
vem säger att en hund
som går på två ben
inte är en människa
