[101001] Av Thomas Tidholm
Premiär på Teater Trixter 22/9 2010
Regi: Petra Revenue och Lars Andersson
Scenografi: Ger Olde Monnikhof
Ljus: Efraim Kent
Musik: Björn Knutson/Salome Kent
Kostym och rekvisita: Peter Alfredson
I rollerna: Ingvar Örner, Lars Andersson, Karin Blixt, Miran Kamala, Tina Lenne
Teater Trixter hade i lördags premiär på Thomas Tidholms pjäs En timme kvar, en underhållande pjäs som påminde mig om författarens bakgrund som kåsör. Det välkonstruerade och lustiga stycket kom mig att tänka på Oscar Wildes Lord Arthur Savilles brott.
Handlingen tilldrar sig i en framtid där man genom genanalys i förväg kan fastställa en människas dödsdag och dödsklockslag, ett onödigt vetenskapligt framsteg som man helst skulle vilja bli förskonad från.
Men pjäsens Roger, utan stora åthävor spelad av Ingvar Örner, förskonas inte. Vid läkarbesöket informeras han av läkaren dr Borscht, framställd av den betydlig mer utagerande Lars Andersson, om sin snara hädanfärd. Om en dryg timme + eller – fem minuter är det tack och adjö. Här hjälper inga protester. Vetenskapen har talat.
Syster – Karin Blixt – utstrålar professionell empati men är inte till stor tröst. Ett par av dödens fracklädda änglar, sådana som i franska filmer satt på motorcykel, oföränderligt artiga och genom sin oberörbarhet dubbelt skrämmande, anländer för att assistera vid den sista färden. Tina Lenne och den för mig nye Miran Karmala förkroppsligar dessa andar. Han gör ett svårmodgt inrtyck som den evige kyparen med sorgmodigt hängande mustascher. Hon ålar sig förföriskt in i den dödsdömdes famn för en sista påminnelse om ”livets grönskande träd”.
Men utvecklingen av pjäsen blir naturligtvis inte den förutspådda. (Härigenom likheten med Wildes novell som jag nämnde ovan.) Trixter ångar envist vidare på sin antinaturalistiska linje, och bjuder en trivsam underhållning. Risken är bara att man ska trivas för mycket! Mera klös nästa gång, tack! Ger Olde Monnikhof hade bidragit med en behaglig scenlösning
/Åke S Pettersson
Thomas Tidholm nya pjäs En timme kvar är specialskriven för Teater Trixters ensemble, som i år firar sitt tjugoårsjubileum. Och eftersom den är skräddarsydd passar den naturligtvis ensemblen bra – med sin absurda humor och toleranta livsfilosofi. Här finns de smågalna krumelurpersonligheter som vi vant oss vid att se, och lustfyllt eller melankoliskt identifiera oss med, på Teater Trixter. En sexig sjuksköterska, som på en och samma gång är blyg och ohämmad – på ett nästan kattaktigt vis. Och talar västgötska. Spelad av Karin Blixt. För mig är hon den intressantaste rollfiguren. Huvudpersonen Roger, spelad av Ingvar Örner, är en vanlig hygglig karl i nedre medelåldern – alltså runt fyrtio – som efter en vanlig läkarkontroll får en brådstörtad dödsdom av den galne läkarkufen Dr Borscht. Doktorn, spelad av Lars Andersson, är en farsartad klichéfigur – den typiske galne professorn, som är så upptagen av sina tankar och infall att han varken förmår kontrollera sina lemmar eller upprätthålla någon empatisk kontakt med omvärlden.
Roger får sin dödsdom av doktorn: Han skall dö om en timme. Hans reaktioner på detta budskap vill doktorn inte befatta sig med. Doktorn har annat att tänka på. Ham avfärdar Rogers tvivel och förtvivlan, och erbjuder sig hånfullt att skriva en remiss till ”korvkiosken på hörnet.” Sköterskan är brottsligt lojal mot sin läkare, som är såväl hennes arbetsgivare som make. Men i smyg ger hon Rolf ett slags empati. Hon säger att hon tycker synd om honom. Tillslut stryker hon sig mot honom (som en katt!). Men hon avböjer hans inviter om kärlek, flykt och ett nytt och passionerat liv tillsammans.
Minuterna tickar iväg. Av Rogers sista timme är det snart bara fyrtio minuter kvar. Han är fortfarande kvar i väntrummet på kliniken. Två frackklädda dödsänglar dyker upp och försöker snärja in honom i livsminnen och etiska funderingar. De väntar på ett lägligt tillfälle att frakta bort honom till evigheten. Eller till det absoluta slutet. Vilket det nu är. Men Roger blir arg och gör motstånd. Han har ändå kvar sin livsvilja. Han försvarar sig in i det sista. Och slutet blir överraskande lyckligt. Men samtidigt vagt och obegripligt. Jag är rädd för att pjäsen är för djupsinnig för sitt eget bästa. Stundtals bromsas farsen av seg pratsamhet och upprepningar som gör mig sömnig.
(Fast det är likadant för mig med Beckettpjäser. Jag tror att I väntan på Godot skall vara himla rolig hela tiden. Men det är den ju inte. Det är inte den absurda tragiken utan själva djupsinnigheten som gör mig betryckt och sömnig. En djupsinnighet som framställs som meningslös. Och kanske tillhör den rollfigurerna, och kanske författaren. Är det sitt eget allvar eller någon annans allvar – kanske mitt? – som han gör narr av?)
Kort sagt: En timme kvar är en typisk men ändå lite speciell Teater Trixter-uppsättning. Man spelar på sitt vanliga, glada och liksom uppriktiga vis. Det är något jag verkligen uppskattar hos teater Trixter. Ett slags vänlig tolerans mot åskådaren. Man kan luta sig tillbaka och får vara som man är, trots att teatersalongen är så liten. Ingen försöker reformera oss. För det mesta känns det välgörande opretentiöst. Man måste inte luta sig fram, rynka pannan och tolka allt. Och ändå kan oväntade saker hända.
Thomas Tidholms pjäs passar Trixter. Men den skavar också på något vis. Kanske just genom sina pretentioner, som den inte vill ta på allvar. Eller genom det oklara slutet. Man förstår inte att det är dags att klappa i händerna, förrän allt ljus på scenen släcks och sedan tänds igen. Jag betraktar detta som en typisk nödlösning för pjäser med otydligt slut.
/Kajsa Öberg Lindsten
