[100929] Herregud så mycket smärta som ryms på dessa 271 sidor!
Det slår emot en utan pardon.
Cajsa Stina Åkerström försöker återskapa ett försonande samtal med sin far. Men då motparten inte kan svara, stannar beskyllningarna kvar i mig.
Och det gör ont att läsa.
Fred Åkerström dog 1985 när hans enda barn, dottern Cajsa Stina – även hon artist och vissångerska – var 17 år. Hon fyllde arton bara ett par veckor efteråt. Hon hann aldrig prata allvar med sin pappa när han levde.
Pappan som var en av vårt lands främsta vistolkare under 60- och 70-talen och med bl a Bellman och Ruben Nilssons visor, skapade magiska stunder när han uppträdde. Skivbolaget Metronomes grundare och producent Anders Burman har sagt att Fred var den enda som fick honom att gråta under en inspelning. Det var när ”Jag ger dig min morgon” – en översättning av Tom Paxtons ”I give you the morning” – som blev något av Fred Åkerströms stora credo – spelades in 1972
Cajsa Stina berättar att den var riktad till hennes mamma Ingrid, som han då var på väg att skiljas ifrån. Han skickade en skriftlig försäkran till sin första fru om att den handlade om henne, mot slutet av sitt liv, när det började tisslas om att sången var tillägnad någon annan.
Då hennes föräldrar separerade tidigt skriver Cajsa Stina dessa såriga rader utifrån ett ensamt och olyckligt skilsmässobarns perspektiv. Hennes pappa kunde vara den mest rara, ödmjuka och kärleksbetygande människa som fanns ena stunden – för att en annan gång kallt avvisa sitt barn och blossa upp i vansinnesutbrott. Han var en känslig konstnärssjäl, som ville ha tyst omkring sig hemma. Det passade inte att leka och stoja och eftersom han drack hårt i perioder av sitt liv så blev bakfyllorna än hemskare stunder.
Cajsa Stina Åkerström skriver öppet om sin fars svåra barndom, där hennes farfar misshandlade honom och gav honom inte bara en sårig rygg, som fröken i skolan reagerade på, utan främst sår i själen som aldrig läktes.
Fred Åkerström bar på en ständig ångest, som han försökte döva med alkohol. Under ett drygt år i slutet av 70-talet levde han nyktert och tränade och åt sund kost – han var själv en duktig kock – men, skriver Cajsa Stina, då rökte han sin pipa med tobak än mer, som kompensation för alkoholen.
Då hennes mamma var konstnär och pappa trubadur besöktes ofta hemmet av en brokig vänkrets av artister, musiker och konstnärer och fester hölls till långt in på nätterna, när Cajsa Stina var riktigt liten. Familjen flyttade runt en del i enlighet med tidens grönavåg-trend. De bodde i Östergötland på landet ett tag och det var där som mamman fann en älskare samtidigt som pappa Fred inledde ett förhållande med en annan kvinna.
”Det är tidigt 70-tal. Jag är hos dig och din nya kvinna, Y, i Helsingborg. Hon har en son, J, som är ett år äldre än jag…Vi sov alla i samma rum. J hade en egen säng som stod längs en av väggarna. Vi andra låg jämsides, arm mot arm, på uppblåsta luftmadrasser mitt på golvet. Jag vaknade ofta mitt i natten av att du och Y ”höll på” för fullt, ljudligt och våldsamt. Uppenbarligen utan någon tanke på att en femåring låg vaken precis intill. Jag minns hur djupt vidrigt jag upplevde det. Som ett övergrepp. Hur kunde ni? Hur kunde du?”
Cajsa Stina avslöjar att hon brukade kissa i sängen vid denna tid, men att hon aldrig vågade väcka sin far av rädsla för hans ilska. Ofta hann kisset torka in i madrassen, så hon blev inte upptäckt.
I Göteborg bodde Fred under några år i början av 70-talet. Hans ”rödaste period” enligt dottern. När hon var hos honom umgicks de med KFMLr:are så gott som dagligen och Fred utarbetade så småningom planer på att skicka sin dotter till Baltikum på kommunistiskt ungdomsläger. Men hennes mamma lyckades till slut sätta stopp för planerna. Cajsa Stina ryser i efterhand av bara tanken på det.
Hennes pappa hade ingen som helst känsla för att han gjorde sin lilla dotter illa när han lämnade henne ensam i lägenheten då han gick ut ett par timmar – ibland mer – för att uträtta ärenden eller träffa folk på krogen. Ofta var dock Cajsa Stina med ute på lokal och blev klappad på och gullad med av kända kulturpersonligheter och servitriser. Och hon drack Bitter Lemon enbart, med is, drycken som hennes pappa spetsade groggen med.
”Att visa upp saknaden efter mamma för dig hade varit en omöjlighet – du skulle ha tagit det som en personlig förorättelse och blivit dödligt sårad…på grund av din egen inre, outhärdliga känsla av övergivenhet.”
Men emellan alla anklagelser finns också den fina ömhet beskriven som fanns mellan far och dotter. Om hur de bodde tillsammans på ett motell när en TV-pjäs som Fred var med i spelades in i Ångermanland i slutet av 70-talet, de två julhelgerna i Dalarna i gnistrande vinterlandskap, stunderna framför barnprogrammen på TV, då de tog sig en varsin glasspinne ur frysen och satte sig i soffan och mös till Professor Balthazar eller Staffan Westerbergs ”Vilse i pannkakan”. Och så alla de gånger hon sett sin pappa uppträda – och under visfestivalen i Västervik 1979 ropade Fred upp sin dotter på scenen och hon framförde en sång till hans ackompanjemang.
”…mitt första riktiga möte med publiken, och kärleksbetygelserna gav mig en belöningseufori som var starkare än något jag tidigare varit med om. Jag hade fått smaka på en drog – och jag var fast – för livet.”
Boken är illustrerad med foton och Cajsa Stina berättar också om farmodern som byggde upp en affärsrörelse och sydde mammaklänningar till gravida. Hon har till och med lyckats hitta en livsberättelse från farfadern där han stapplande med stavfel skrivit den smärtsamma historien om sitt liv där hans far dog av överansträngt hjärta sedan han hade agat sin son. Såren som aldrig läker. Som följer generation efter generation. Som kastmärken, skriver Cajsa Stina Åkerström. Hennes språk är poetiskt färgat och känslosamt.
I början av tonåren uppträdde hon några gånger med sin far och sjöng. Men anorexi- och bulimiproblem i övre tonåren vittnade om att något inte stämde med henne. Det var svårt att bli vuxen.
”Jag hade ju som liten lärt mig att träda tillbaka i alla sammanhang, din och andras vilja var min lag”.
Slutet för hennes far, menar hon, var det äktenskap han gick in i som varade i tre år, till 1983. Hans fru var helt okänslig för hans alkoholproblem och drack öppet inför honom vilket medförde att han själv började dricka igen och när han sedermera blev ensam kom ångesten över honom än mer.
Fred Åkerström hittades död i sin lägenhet i Karlskrona den 9 augusti 1985. Han hade förmodligen legat död en vecka. Cajsa Stina säger sig veta exakt när han dog. Hon menar att hon kände det.
Fullständiga och ofullständiga litterära utkast, tankar och skisser av Fred Åkerström, som hittades efter hans död, finns med på de sista 40 sidorna.
I dikten ”Mannen” står det:
”Nog är jag med tillhygge
sönderslagen inuti, farsan.
Men, inte fullständigt
du lyckades inte fullständigt
du gjorde ett enda fatalt
misstag – du slog inte
tillräckligt hårt.”
Fred var 48 år när han dog.
