[100929] Spelplats: Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz, Berlin
Regi: Dimiter Gotscheff
Scenografi och kostym: Mark Lammert
Ljus: Torsten König
Dramaturgi: Ralf Fiedler
På scen: Sebastian Blomberg, Frank Büttner, Bernd Grawert, Max Hopp, Barbara Prpic, Anne Ratte-Polle och Marie-Lou Sellem
Premiär var: 23 september 2010
Den här pjäsen är inspirerad av Godards film ”La chinoise” från 1967 – en dokumentärlik film om en grupp franska studenter som diskuterar maoistiska idéer i relation till sin egen verklighet.
Jag kan inte låta bli att leta efter filmklipp på internet efter att ha sett pjäsen, för jag lyckas omöjligt binda samman mina intryck från föreställningen med vad jag har sett av Godards filmer. Där brukar det ju finnas en sådan dubbelhet och sådana nyanser i de olika karaktärerna. Här i pjäsen känns figurerna så platta på något sätt. De säger mig inget. Och ändå känns det som de stått och skrikit mig rakt i ansiktet under en stor del av föreställningen – maniskt körande av slagord och aggressivt berättande. Jag tänker att det kanske delvis har att göra med de olika förutsättningarna film och teater har – i film där man kan zooma in och låta skådespelarna prata tyst och tydligt, direkt in i kameran, och teater där man som åskådare har hela scenen i blickfånget och där skådespelarna måste nå fram med sina röster ända till tjugonde bänkraden. Det får mig att fundera över problemet med stora teaterscener, som andra gånger när jag har sett föreställningar som känts skrikiga. Kanske har det att göra med storleken på scenrummet… Ibland när jag har sett pjäser på stora teatrar har det känts som om alla på scenen spelar hysteriska, överspända typer. Och själv sitter man och spänner sig medan man ser på dem, och kommer ut från teatern liksom både mentalt och kroppsligt utmattad.
I den här föreställningen är det meningen att karaktärerna med jämna mellanrum ska få utbrott och springa runt på scenen och vifta och domdera. De är maoister och vill övertyga sig själva och varandra om riktigheten i sina politiska ideal. Och i vissa enstaka fall känns det medryckande, men den mesta tiden känner jag mig rätt bulldozrad. Kanske kan man uppfatta mer intressanta nyanser och ironiska motsägelser i pjäsen om man är modersmålsåskådare eller mer insatt i 68-rörelsen och de idéer som cirkulerade då. Det som når fram till mig är ironiska schablonbilder av extrem vänstern från 60- och 70-talet – ett hjärntvättat upprepande av slagord och ett domderande politiskt resonemang som inte tål motsägelser. Och jag anar att det är meningen att föreställningens budskap egentligen ska vara mer mångtydigt.
Men teaterbyggnaden är i varje fall rätt fantastisk – en grå koloss i modernistisk stil med imponerande pelarentré på framsidan, mitt ibland hyreshusen. En teater där många av de idag viktigast tyska teatermakarna vuxit fram, och som jag ofta har hört om som livfull plats, öppen för experimenterande, radikala teaterprojekt. Här ska jag i vilket fall se många föreställningar i höst!
