[100929] Min första rapport från Berlins teater- och dansscener blir nu om ett evenemang som tyvärr redan sedan en tid är överståndet – Berlins internationella festival för samtida dans, Tanz im August,. Följande texter handlar alltså om festivalen och om de fem festivalföreställningar jag lyckades få biljetter till.
Tanz im August – Internationales Tanzfest Berlin . är en festival för modern dans som pågår två veckor i Berlin varje sommar. Den organiseras av Kulturprojekte Berlin och TanzWerkstatt Berlin. Festivalen startades av TanzWerkstatt Berlin 1988 – det är alltså 22e året i rad som festivalen anordnas. I år pågick den från 19 augusti till 3 september. Till festivalen bjuds grupper och enskilda dansare och koreografer från alla delar av världen in. Utöver föreställningarna anordnas också föreläsningar, publiksamtal, workshops och kortare performance – det är meningen att festivalen ska fungera som ett forum för diskussionen kring den moderna dansen – hur den formas och vilken roll den spelar av och för dagens samhälle.
2010 års festival hade två huvudteman: «Mänskliga rättigheter» vilket framhäver dansens roll som samhällskritisk konstart, med föreställningar som behandlar ämnen som kulturell, nationell, religiös och sexuell identitet, men också mer allmänt utforskar den ömtåliga relationen människor emellan. Och «Danshistoria», med dansverk som utforskar möjligheterna att bevara och levandegöra minnet av viktiga tidigare dansuppsättningar och kunna föra dem vidare till nya generationer av dansare och publik. I föreställningarna under detta tema handlar det om att återskapa, omskapa, återberätta eller på andra sätt förhålla sig till specifika verk eller repertoarer. Utöver dessa två huvudteman har man också en speciell sektion i programmet för unga koreografer.
Föreställningarna och det övriga festivalprogrammet presenteras på 11 scener, utspridda på olika platser i staden: Babylon, Hau 1, 2 och 3, och Rhiemers Hofgarten i Kreuzberg, Galeries Lafayette, Podewil, och Volksbühne am Rosa-Luxemburg-Platz i Mitte, Akademie der Künste i Tiergarten, Halle Tanzbühne i Prenzlauer Berg, och Radialsystem V i Friedrichshain. Många av föreställningsrummen känner jag till sedan tidigare, men till Podewill och Akademie der Künste kommer jag nu för första gången. Spännande platser med intressanta program för hösten!
Biljetterna till Tanz im August säljer slut hemskt fort. Jag köper biljetter ett par dagar innan festivalen börjar och då är biljetterna till de flesta av de större föreställningarna redan sedan länge slutsålda. Mycket av det jag gärna hade velat se finns det inga biljetter kvar till. Den mycket tålmodiga tjejen i kassan på HAU 2 tipsar mig om att man kan pröva att gå till teatrarna en timme i förväg och sätta sig på en väntelista för icke upphämtade VIP och pressbiljetter, men tillägger att det för de flesta populära föreställningarna är mycket liten chans att man får något. Jag är ändå nöjd med de biljetter jag lyckas få tag i som är till föreställningar under de båda huvudteman. Synd bara att inte få se någon av föreställningarna med unga dansare och koreografer. Bland annat finns tre samlingsföreställningar med korta verk av nyligen utexaminerade studenter från P.A.R.T.S. (Performing Arts Research and Training Studios) – en högskola för samtida dans i Brüssel, som jag tyckte mycket om att se när de gästade Göteborgs Dans och Teaterfestival 2008. Men fyra biljetter har jag köpt och till ytterligare en föreställning får jag tag i en ickeutnyttjad Press/VIPbiljett genom att köa. Det får räcka för den här gången.
”LOOK AT ME, I’M CHINESE”
Spelplats: Radialsystem V
Av och med: Tanzcompagnie RUBATO och Mahjong Dance
Idé och koreografi: Jutta Hell, Dieter Baumann
Föreställning, dans och koreografi: Chen Kai, Er Gao, Li Ling Xi, Liu Ya Nan, Wang Hao, Zhao Yuan Hang
Musik: Yin Yi
Ljus: Jochen Massar
Scenografi: Jutta Hell
Spelades i Berlin 21-23 augusti 2010, som del av dansfestivalen ”Tanz im August”
Först av allt vill jag säga något om platsen den här föreställningen spelas på, för att detta är en lite speciell kulturinstitution som jag själv har funderat en del över. Och för att jag har inte riktigt bestämt mig om jag om det är en plats jag tycker om. Jag pendlar mellan skepsis och förtjusning. I vilket fall är det en spännande plats och ett spännande projekt och väl värt att besöka. Radialsystem V ligger längs med Spree precis nere vid vattnet. Det är ett gammalt pumpverk – en stor byggnad i tegel – som för fem år sedan på bekostnad av en privat investerare totalrenoverats och fått en modern tillbyggnad i glas ovanpå. 2006 hyrdes hela huset av Radialsystem V GmbH, ett kulturföretag som året innan bildats av Jochen Sandig och Folkert Uhde, och har sedan dess allt starkare etablerat sig som ett viktigt kulturetablissemang i Berlin. Radialsystem är hemmascen för fyra olika fria grupper: Akademie für Alte Musik Berlin, Sasha Waltz & Guests, Solistensemble Kaleidoskop och Vocalconsort Berlin.
Undertiteln till Radialsystem V är ”New space for the Arts in Berlin”. Man vill skapa en ny form av mötesplats mellan olika konstformer, mellan musik, dans och teater, och mellan gammalt och nytt, och dessutom utforska möjligheterna att förmedla konst på nya oväntade sätt. När jag var där för första gången, hösten 2008, var vi på en klassisk konsert högst upp i byggnaden: en stråkorkester på fem-sex personer och en klassiskt tränad sångare stod i mitten av rummet medan publiken satt eller låg på yogamattor som låg utspridda i rummet. Rummet självt var en öppen yta med glasväggar på två sidor, och det var en för mig ny och oväntad känsla att kunna få ta till sig klassisk musik live, avslappnat och liksom på sitt eget sätt, medan man blickade ut mot den mörka gatan genom de stora fönstren. Detta arrangemang kallas av Radialsystem ”Nachtmusik” och är något som med jämna mellanrum återkommer i programmet här.
En av de första sakerna jag la märke till första gången jag var och såg en föreställning på Radialsystem var det stilrena, korrekta och minimalistiska. Platsen kändes elitistisk på något sätt – som en scen som vände sig i första hand till Berlins etablerade kulturkonsumentelit, med espressobar, mousserande vin och mingel under parasollerna ute på den stenlagda terrassen längs med floden. Det är något helt annat än många av de andra alternativa scener jag besökt i Berlin. Radialsystem ger intryck av att vara den perfekta platsen för representationshögtider, för coctailpartyn, för mingel i storstaden… Och alltså blir jag heller inte förvånad när jag läser på deras hemsida att en vidare målsättning, utöver den direkt konstnärliga, är att vara en plats där konst- och finansvärlden kan samexistera och dra nytta av varandra. Man välkomnar möjligheten att inhysa firmadagar, konferenser och presentationer. På hemsidan står under rubriken ”Konst och näringsliv i dialog” att: ”Arbetet på Radialsystem V präglas av övertygelsen att samspelet mellan konstnärliga och utomkonstnärliga tillställningar kan åstadkomma en synergieffekt och kan skapa mervärde för båda sidor.” * De första gångerna jag kommer dit är denna känsla problematisk – jag känner mig främmande, för slafsigt klädd, för andfådd efter cykelturen dit, för osäker. Det känns som om jag sticker ut. Men vid en närmare blick är Radialsystem faktiskt inte så homogent och utestängande som det för mig verkade. Personalen är rakt igenom vänlig och hjälpsam, här jobbar också många yngre människor, och man håller priser för biljetter, mat och dryck på en nivå som är acceptabel också för en student. Och så finns där just öppenheten för att utforska konstformerna, att skapa samarbeten med intressanta internationella teater-, dans- och musikgrupper, att bjuda in experimentella föreställningar.
I detta fall handlar det om en föreställning som skapats av två erfarna tyska koreografer – Jutta Hell och Dieter Baumann – i samarbete med en grupp självständigt arbetande kinesiska dansare från olika delar av landet. Det man velat göra är att hitta sätt att ge uttryck åt livet i Kina idag och åt vad för komplexa betydelser det kan ha att komma från Kina. Scenografin är enkel: en vit kvadrat golvpapp i mitten och på sidorna två räcken där det hänger en mängd klädesplagg. Ur högtalarna hörs stadsljud – bilar som passerar förbi, tutor, brus… De sex dansarna kommer in på scenen alla på en och samma gång, med varsin plastskål i ena handen och ett par långa ätpinnar i den andra. De hukar sig längst framme på scenkanten, tittar allvarligt ut på publiken, och börjar äta frön som de plockar ett i taget ur skålarna först med händerna, senare med pinnarna. Det knaprande ljudet när fröskalen knäcks mellan tänderna blandas med bakgrundsljuden ur högtalarna och skapar tillsammans en speciell ojämn rytm – ett slags experimentellt musikstycke.
Till en början rör sig hela gruppen ihop, hukade över sina plastskålar, ständigt knaprande, men med blicken riktad framåt, allvarligt, nyfiket. När en av dansarna tillslut bryter sig loss ur gruppen och börjar utföra snirkliga dansrörelser fram och tillbaka över scenutrymmet, rör sig de andra bakom henne i en tätt hoppressad klunga i samma riktningar som hon, alla tillsammans med långsamma lite tröga steg, ständigt knaprande, slött men koncentrerat. Det blir som ett dovt eko till hennes dans – slötittshärmande, och fungerar samtidigt som en smått ironisk kontrast till hennes invecklade cirklar och böjningar.
Denna typ av kontrast, mellan intrikata dansrörelser och mer vardagsmässiga rörelsemönster, finns med hela föreställningen igenom. Tidvis springer dansarna runt scenen, tidvis bryter någon sig ut och gör ett eget solonummer som tar över hela scenen. Man får en bild både av ett skrämmande välkoordinerat kollektiv, när gruppen utför en gymnastisk sekvens av exakt likadana rörelser i exakt samma tempo. Och i andra scener får man bilden av frustrerat våldsamma rörelser i massan, där en bryskt knuffas undan för att ge plats åt en annan. Huvudteman verkar vara just pendlingen mellan individ och kollektiv, men inte rakt igenom skildrat som kontrast. Den starkaste bilden som jag har med mig från föreställningen är istället av individen inom gruppen – en ständig differentiering av dansarna i gruppen tills man som åskådare inte längre har möjlighet att reducera dem till schablonartade figurer på scenen utan de istället framstår som komplexa personligheter som döljer ännu så mycket mer. Individen betonas dels genom de ständiga klädombytena vid sidan av scenytan där dansarna hela tiden klär sig i nya fantasifulla kombinationer – kjol som klänning, en strumpa på ena handen, en tröja som kjol… Och dels genom de enkätaktiga svaren på ett antal begränsade frågor, som med jämna mellanrum bryter av dansscenerna. I dessa senare berättar varje dansare vad de heter, var de kommer ifrån, vad de tycker om, vad de ogillar och vad som för dem är typiskt kinesiskt. Det är mycket olika typer av svar de ger, och alla ytterst personliga.
Föreställningen innehåller också ett antal speciella pardansscener, bland annat en där en kvinnlig och en manlig dansare glidande byter roll från manipulatör till manipulerad. De får den andre att röras sig åt de håll de vill genom att mjukt tvinga deras ben att böjas eller vridas med hjälp av ett av de egna benen. Ett slags ständigt mjukt maktspel.
Det är en intressant föreställning, men den känns lång och också på något sätt oklar. Det kommer hela tiden nya scener, nya former, den ena efter den andra, och efter någon timma börjar jag känna att koncentrationen sviktar lite. Det är helt enkelt ett väldigt ambitiöst projekt. Det ser man också i programmet, som är en hel liten tidning med bilder och texter på engelska och tyska om dansarna och om de sex månader under vilka föreställningen utvecklades och tog form. En enorm mängd material ligger till grund för föreställningen – intervjuer, berättelser, iakttagelser, fotografier och videotagningar. Som en hel sociokulturell undersökning som till stor del genomförts av dansarna själva och som här gestaltas av dem på scenen. Man har som sagt velat förstå och förmedla något grundläggande om vad Kina är idag, hur folk i Kina idag förhåller sig till varandra och på vilket sätt det har förändrats under de senaste årtiondena. Därför kan föreställningen kanske heller inte ge annat än ett fragmenterat intryck. Det finns så många aspekter och så många kontraster som måste ges utrymme.
Och så finns det ytterligare en aspekt av föreställningen som irriterar och som samtidigt är spännande just för att den irriterar. Jag får en så stark känsla av att vissa scener är till för att visa upp de individuella dansarnas skicklighet och vighet – att det liksom inte hänger ihop med det andra. Med dessa scener känns det lite som om man borde applådera precis efteråt, som på cirkus. Och det stör mig. Den här känslan förtydligas också ännu mer efter föreställningens slut, när dansarna som svar på publikens applåder, kommer tillbaka in på scenen och utför ytterligare varsitt litet solonummer, som en slutgiltig signatur. På en konsert är det ju den naturligaste saken i världen att musikerna spelar några extranummer när publiken ber om det. Men efter en dans- eller teaterföreställning? För mig känns det helt absurt. Det gör att det känns som lättsinnig underhållning, som ett slags show. Men det fascinerade mig samtidigt att jag kände ett så starkt motstånd. Jag visste inte om att det var så viktigt för mig, och så tydligt inpräntat, hur en dansföreställning ska vara, vad som hör till och inte… Jag undrar om de andra i publiken också kände likadant. Alla applåderade glatt och log välvilligt. Jag borde kanske ha frågat någon av dem efteråt. Och någon av dansarna om det är annorlunda i Kina – om det där är vanligt att man ger extranummer efter en dansföreställning. Kanske är det helt enkelt ytterligare en intressant detalj i denna dansade berättelse om landet.
*”Die Arbeit im RADIALSYSTEM V ist von der Überzeugung geprägt, dass das Zusammenspiel von künstlerischen und außerkünstlerischen Veranstaltungen Synergieeffekte erzielen und einen Mehrwert für beide Seiten schaffen kann.” (http://www.radialsystem.de/rebrush/rs-radialsystem-v-kultur-wirtschaft-dialog.php, 28 augusti, 2010)
GARDENIA
Spelplats: HAU 1
Regi: Alain Platel, Frank Van Laecke
Idé: Vanessa Van Durme
Produktion: les ballets C de la B
Scenografi: Paul Gallis
Kostym: Marie ’costume’ Lauwers
Musik: Steven Prengels
Ljus: Kurt Lefevre
Ljud: Sam Serruys
I rollerna: Vanessa Van Durme, Gerrit Becker, Griet Debacker, Richard ’Tootsie’ Dierick, Andrea De Laet, Timur Magomedgadzhie, Danilo Povolo, Dirk Van Vaerenbergh, Rudy Suwyns
Spelades 19-22 augusti 2010, som del dansfestivalen ”Tanz im August”.
HAU (Hebbel am Ufer) är en teaterinstitution som jag redan är väl bekant med. Det är här jag sett flest föreställningar sedan jag flyttade till Berlin i slutet av februari – för att jag, varje gång som jag tittar på deras hemsidan, alltid hittar nya spännande saker som jag absolut vill se. I början av mars var jag där för första gången, när de tillsammans med två andra teaterinstitutioner – Sophiensaele och Theaterdiscounter – organiserade den årliga festivalen för fria teatergrupper: ”100° Berlin – Das lange Wochenende des freien Theaters”.
HAU är egentligen tre olika teatrar, på gångavstånd från varandra, som sedan 2004 står under en och samma ledning. De heter nu HAU 1, 2 och 3. Förut hette de Hebbel-Theater, Theater am Halleschen Ufer och Theater am Ufer och var, enligt vad jag läst mig till, tre små, i perioder mer eller mindre välbesökta alternativscener, med lite speciella historier. Nu är de tillsammans en av Berlins absolut mest spännande platser för samtida teater och dans (– jag verkar vara långt ifrån den enda som tycker det). HAU 1 – f.d. Hebbel-Theater är den av de tre med längst historia: en imponerande byggnad från början av 1900-talet i jugendstil som ligger inkilad mellan hyres- och kontorshus på en lite mörk allégata. Alla tre HAU teatrarna ligger för övrigt lite undanskymda, i den betydligt lugnare nordvästra delen av Kreuzberg, en bra bit från alla barer, restauranger och andra livliga samlingspunkter runt Kottbusser Tor, Görlitzer bahnhof och Schlesisches Tor. I kvarteren precis runt de tre teaterbyggnader finns bara någon enstaka bar, ett vandrarhem, en kvartersrestaurang på hörnet… Men just därför tycker jag också mycket om att komma hit för att se på teater – för att man där har ro att fortsätta fundera på föreställningen när man kommer ut på gatan, och för att nästan alla som rör sig däromkring på kvällen är på väg till eller från teatrarna.
Till den här föreställningen har jag plats högst upp på tredje våningen i HAU 1, en billig studentbiljett. Och bara för att jag inbillar mig att jag nu redan känner till teatern så väl, tittar jag inte så noggrant på biljetten och sätter jag mig därför full av självtillit på helt fel plats. Jag har aldrig tidigare lagt märke till att stolsraderna är numrerade från båda hållen – alltså rad 3, plats 9, vänster sida, och så vidare. Nu kommer det en tjej med andan i halsen precis innan föreställningen börjar och frågar lite försiktigt om jag inte möjligen sitter på hennes plats, och jag får snabbt och med generade ursäkter krångla mig över till andra ändan av stolsraden medan ljusen i salongen släcks.
När ridån hissas upp står nio personer utspridda på scenen. De bär alla kostym, vissa ordentligt knäppta med skjorta och slips, andra mer avslappnat uppknäppt med en bylsig tröja under kavajen. De står avspänt avvaktande, väluppfostrat raka i ryggen med vänligt välkomnande ansiktsuttryck, småleende. Scengolvet ser ut att vara sliten parkett – som i en gammaldags balsal – och längs med sidorna står smäckra stolar i röd sammet utplacerade. Ur högtalarna hörs spridda, lite orena toner. Så skrider en av skådespelarna, långsamt och lite åldringsdarrigt i de högklackade skorna, fram till mikrofonen som står längst fram vid scenkanten och börjar sjunga ”Somewhere over the rainbow” med en basröst så djup att den verkar komma från underjorden. Efter de första verserna ansluter sig de andra försiktigt till sången. Det blir en kör av olika röstlägen – alltigenom lite sprucket, men just därför också gripande.
Och föreställningen fortsätter på något sätt i samma anda: lite kaotiskt, sprucket, en scen som leder in i en annan, de olika skådespelarna som håller på med olika saker samtidigt på olika delar av scenen… Mest av allt domineras föreställningen av de olika klädombytena. Under kostymerna gömmer sig färggranna klänningar, sedan dras klänningarna av och kostymerna kommer på igen, i nästa stund rullas ett sminkbord och en byggställning med mer extravaganta klänningar in, och så börjar på nytt en frenetisk smink- och omklädningsprocess. Däremellan poseras det som på en catwalk, med fräcka ögonkast mot publiken. Och olika halvabsurda, kontaktannonsaktiga utsagor riktas med skickliga röstförställningar – från pipande ljust, till hest brummande – ut mot oss genom de olika mikrofonerna.
Det är kaotiskt och stundvis är det, just som med det inledande sjungandet, gripande, men mest av allt förmedlar det tyvärr känslan av att ha missat något – att jag kanske utan att ha märkt det skulle ha slumrat till och missat just den viktiga scen som berättar något mer om de olika personerna på scenen. För i programmet står det att det handlar just om dessa nio människor på scenen och deras egna individuella livsberättelser. Men det är just det jag hela tiden saknar i föreställningen – detta att få komma närmare någon av dem, att få veta någonting mer om dem, än vilken färg på klänning och peruk som de föredrar. För det verkar just vara spännande och starka personligheter som står på scenen, och så förblir de ändå så märkligt stumma hela föreställningen igenom.
Föreställningen ska handla om livet som transsexuell och transvestit, om att röra sig på gränsen mellan kvinnligt och manligt, om att spela olika roller och om att leva dubbelliv. Och det är starkt och tankeväckande att se dessa människor, där de allra flesta är över sextio – långa, korta, smärta, runda, vissa med begynnande flint – ta plats och spela ut på scenen. Men så blir det inte så mycket mer än bara det: en slags utspel, något slags kabaréliknande, men med några lite allvarligare och naknare inslag. Men också i många av de allvarligare inslagen känns det svårt att hänga med. Det känns som om det är något jag borde förstå som jag inte riktigt förstår – någon typ av förkunskap jag borde ha.
Till exempel i den scen där en av skådespelarna ligger ihopkrupen på marken och gråtande frågar en av de andra om sitt och sina föräldrars liv – är det vackra liv de lever? – och varför de inte kan leva lyckliga ihop. Jag får en så starkt påtvingande känsla av att jag borde leva mig in i situationen – att jag borde vara deltagande. Men allt jag känner är ett starkt motstånd – för jag har ju inte fått reda på något om den här personens liv, eller om varför han är ledsen. Är det meningen att jag helt enkelt ska anta att det handlar om föräldrarnas kalla distansering och intolerans mot sonen som transsexuell? Men då vill jag inte som publik snyfta med och tycka synd om och på något vis passivt godta situationen. Då vill jag kunna känna att det är något som måste ändras, något som är oförståeligt. Men scenen förklaras inte närmare. Istället mumlar den tillfrågade tröstande ord och en annan, som tolkat den gråtandes frågor från ryska till engelska börjar sakta sjunga en sentimental rysk sång från andra världskriget, om att vara långt borta från sin älskande men att fortsätta kämpa på grund av vetskapen om dennas kärlek. Men kanske är denna scen och den frustrerande passiviteten som präglar den just skapad för att skildra de transsexuellas situation och det just lite förlamande passiva deltagande som de kanske ofta möts av från de, som ”sympatiserar” med dem. Slutet på scenen talar lite för det. En fjärde skådespelare kommer nämligen in och tar helt sonika ifrån de båda tröstarna deras mikrofoner och lägger dem istället framför den nu hulkande mannen på golvet. Denna lilla handling är för mig ett av de starkare betydelsebärande ögonblicken i föreställningen. Men ändå räcker det inte riktigt till för att ge mig en känsla av att förstå något mer, på ett djupare plan.
Det som istället starkast blir kvar hos mig när jag cyklar ifrån teatern är de två balladerna som sjungits under föreställningen: den ryska krigsballaden ”Mörk natt” («Tемная Ночь») och Marlene Dietrich’s «Sag mir wo die Blumen sind». Alltså två sånger som här verkligen framförs väldigt vackert och berörande, men som i och med att de själva, i sin egen sammansättning, är så extremt effektiva motorer för melankoliska och nostalgiska känslor, just därför så lätt tar över och dominerar föreställningens budskap som helhet. Jag går alltså därifrån melankoliskt nynnande, med en vag känsla av att ha sett något lite ledsamt och berörande, men utan att riktigt kunna klargöra för mig själv vad föreställningen egentligen ville säga mig.
50 YEARS OF DANCE
Spelplats: Akademie der Künste
Idé: Boris Charmatz
På scen: Thomas Caley, Ashley Chen, Foofwa d’Imobilité, Banu Ogan, Valda Setterfiled, Gus Solomons och Cheryl Therrien
Ljud: Olivier Renouf
Ljus: Yves Godin
Spelades i Berlin 24-25 augusti 2010, som del av dansfestivalen ”Tanz im August”.
Jag känner inte till så mycket om Merce Cunningham, mer än namnet, och att jag borde känna till mer om honom. Detta påminns jag om av Tanz im August’s festivalprogram där tre av de fem programpunkter under festivalens Danshistoria-tema förhåller sig till Cunninghams arbete. Cunningham är en av riktigt stora koreograferna för modern dans. Han har genom sitt arbete påverkat flera generationer av dansare och koreografer. Det är ett år sedan han avled 90 år gammal, och det diskuteras nu hur hans arbete kan bevaras, hur man kan föra minnet vidare – ett aktivt, levande minne. Den här föreställningen är en form av bidrag till detta minnesbevaringsarbete.
Föreställningen är baserad på boken ”Merce Cunningham, Fifty years” – fotografier, intervjuer och texter som dokumenterar Cunninghams arbete ända från hans första föreställningar, sammanställt 1997 av David Vaughan, som sedan flera år arbetar som arkivarie på Merce Cunningham Dance Company. Jag läser i programmet innan föreställningen att den franska koreografen Boris Charmatz fascinerats av fotografierna i boken – av hur väl sammanlänkade de är, och att han fängslats av tanken att kunna skapa en koreografi som binder samman bilderna med varandra. Det skulle bli en dansad berättelse om Merce Cunninghams liv som koreograf och dansare, som också i sin egen komposition är trogen Cunninghams sätt att arbeta, med dansen som länken mellan två positioner. I Charmatz’s föreställning deltar sju dansare i olika åldrar som alla vid någon tidpunkt tillhört Cunninghams danskompani. Tillsammans ska de alltså återskapa bilderna ur Vaughans bok och skapa en kontinuitet mellan dem.
Föreställningen är uppdelad i decennium – mellan varje årtionde släcks lamporna på scenen och när de återigen tänds proklamerar en av dansarna början på det nya (”The seventies!”). Problemet för mig är att jag inte ser någon större skillnad mellan de olika decennierna. Det känns som om jag borde kunna urskilja någon form av tydlig förändring eller utveckling, men jag lyckas överhuvudtaget inte hålla isär rörelserna och formerna från varandra. Mest flyter det ihop till en lång radda av udda rörelser – långsamma, snabba, mjuka, ryckiga… Kanske är det meningen att det ska vara så – kanske visar det just att det finns en mycket stark kontinuitet i Cunninghams verk, från fyrtiotalet och fram till nu. Eller också har det att göra med det faktum att jag känner till så lite från Cunninghams arbete. Kanske skulle jag kunna skilja bättre mellan de olika epokerna och kunna känna igen rörelser från olika dansverk om jag var mer insatt. Men oavsett hur det är, förblir föreställning rätt statisk för mig. Efter föreställningen kommer jag inte ihåg speciellt mycket av vad som hände på scenen – något enstaka kort utsnitt, där det ändå skedde något lite oväntat. Som till exempel när dansarna plötsligt på en given signal rusar ut från scenen åt olika håll. En klättrar upp i en metallställning fastskruvad på väggen på ena sidan av scenen, två andra börjar klättra över stolsraderna, mellan publiken… Men jag kommer inte ihåg till vilken epok av Cunninghams arbete denna scen hörde.
Den känsla som jag känner att föreställningen starkast förmedlar är lekfullhet. Att dansen på något vis leks fram. Att dansarna koncentrerat förhåller sig till varandra och till vilken typ av rörelse de vill åstadkomma, men samtidigt själva aldrig förlorar den egna glädjen och nyfikenheten i förhållande till dansen. Dansarna verkar ha roligt på scenen på ett speciellt lite frisläppt barnsligt sätt som får mig att tänka på videon till Fat Boy Slims ”Praise you”, där den fiktiva amatördansgruppen Torrance Community Dance Group koncentrerat och energiskt utför en hel koreografi av smått banala, men välkoreograferade danssteg. Den här föreställningen ger stundvis samma typ av liksom sprittande glädjekänsla som musikvideon – känslan av att man själv gärna också skulle vara med och dansa och pröva och leka… En typ av stark frihetskänsla i relation till dansen. Är detta något speciellt för Cunninghams dansteknik? Jag tänker när jag går ut från föreställningen att det är något jag borde läsa mer om, som jag borde kunna mer om. Men samtidigt tänker jag att om föreställningen verkligen vore riktigt riktigt bra så skulle jag kunna känna att jag redan nu förstår mer, att jag lärt mig något grundläggande om Cunninghams arbete, också utan att ha alltför mycket förkunskaper, och också utan att ha läst boken som föreställningen bygger på. Men istället ger upplevelsen mig mest av allt den här lite gnagande känslan, en form av dåligt samvete – att jag borde kunna mera och veta bättre. Och det är aldrig en speciellt inspirerande känsla tyvärr…
AN INTRODUCTION
Spelplats: Podewil
Idé, dokumentation, presentation, kamera och ljud: Olga de Soto
Intervjuade tidsvittnen som förekommer i filmavsnitt under föreställningen: Micheline Hesse, Brigitte Evellin, Suzanne Batbedat, Francoise Olivaux, Frederic Stern, Francoise Dupuy, Michelle Nadal
Videoregi: Olga de Soto
Videoklipp: Julien Contreau, Olga de Soto
Utsnitt ur: The Green Tabel, BBC 1997, BBC Motion Gallery, och ur intervjun Berghson-Jooss, Kalifornien, 1974
Teknisk ansvarig: Cristophe Gualde
Spelades i Berlin 25-26 augusti 2010, som del av dansfestivalen ”Tanz im August”.
Det gröna bordet (Der grüne Tisch) som skapades av Kurt Jooss i början av trettiotalet och 1932 vann första pris i en internationell koreografitävling i Paris, talas ofta om som den första föreställningen som skulle kunna kallas dansteater. Med detta dansverk ville Jooss genom dansen illustrera makt, krig, död och förstörelse. Här för ett dussin hycklande diplomater i svart frack och luriga masker en bitvis hövligt insmickrande, bitvis aggressivt deklamerande typ av kammardans; soldater marscherar över scenen med utdragna, skrämmande rytmiska steg; och en klunga förtvivlade kvinnor kämpar sig långsamt och utmattat bort från utbrända byar och förstörda hem. Och allra mest effektfullt och i centrum för föreställningen: dödsdanserna, där Döden – som får mig att tänka på en romersk legionär – klädd i svart plymhjälm och ett slags harnesk, oförsonligt och med säkra steg möter gamla som unga på slagfälten och för dem med sig i ett långsamt snirklande tåg – som råttfångaren från Hameln.
När jag nu kommer för att se den spanska koreografen och dansaren Olga de Sotos föreställning ”An introduction”, som i sig är en dokumentation av Kurt Jooss’ Det gröna bordet, är det enda jag sedan tidigare känner till från verket enstaka fotografier från ursprungsföreställningen, och videoutsnitt från senare uppsättningar. Detta är en lite speciell föreställning, för den innehåller överhuvudtaget ingen live-dans. Istället fungerar den mer som en slags föreläsning. När vi kommer in står De Soto vid ett litet bord med en dator och några mappar med papper och foton. På ena sidan av scenutrymmet i den lilla salen är en stor filmduk uppspänd. Och när dörrarna stängts och vi alla sitter tysta och väntande, så börjar hon berätta – först på engelska, sedan på franska som översätts till tysk text på filmduken. Det är lite förvirrande med alla tre språken sammanblandade, textremsorna rullar på lite snabbt och jag får koncentrera mig för att kunna hänga med. Men själva denna språkblandning blir samtidigt en intressant del av föreställningen – man förflyttas över olika gränser samtidigt som De Soto berättar om danstruppens och dansverkets alla olika resor och förflyttningar.
Hon börjar med att berätta om hur hon kom att intressera sig för hur man kan återskapa och bevara minnet från äldre föreställningar och hur hon arbetat med och tänkt runt dessa dokumentärprojekt. Detta är nu hennes andra dokumentära video-performance. 2004 framförde hon sitt första dokumentära verk – Histoire(s), som handlade om ”Le jeune homme et la mort” (”Den unge mannen och döden”), en ballett av Roland Petit som hade premiär 1946 i Paris. Till detta verk hade hon förutom att samla arkivmaterial också gjort ett stort antal längre filmade intervjuer med åskådare till de första föreställningarna av balletten, och med människor som på olika sätt varit involverade i arbetet med uppsättningen.
Med detta nya projekt, ”An introduktion”, som hon nu framför för första gången här på dansfestivalen i Berlin, har hon arbetat på liknande sätt, men denna gång inriktat på Kurt Jooss’ Det gröna bordet. Eftersom uruppförandet av detta dansverk ligger ännu längre tillbaka i tiden har det här varit betydligt svårare att få tag i åskådare från de allra första föreställningarna. Men en av de inspelade intervjuerna som vi får se, är med en gammal kvinna som när hon var en nioårig danselev, i mitten av trettiotalet, togs med att se en av de första föreställningarna, och fortfarande kan berätta vilket starkt intryck den gjorde på henne. Vi får se flera utsnitt ur denna intervju, växlat med intervjuer med ett antal andra åskådare som sett senare uppsättningar, bland annat med en kvinna som senare också dansat i Jooss’ danskompani. Däremellan berättar De Soto mer om verket och om Kurt Jooss. Hon fördelar svartvita foton bland oss som sitter i första raden som vi får skicka mellan oss och bakåt i bänkraderna – av Jooss’ danskompani från olika tider och platser. Och hon visar små videoutsnitt ur en senare uppsättning av Det gröna bordet, med bland annat Pina Bausch, som studerade på Jooss’ Folkwangschule i Essen i slutet på femtiotalet och som senare var solist i hans danskompani ett antal år. Vi får höra om hur hela danskompaniet gick i exil bara något år efter att Hitler kommit till makten, om tiden i England, om turnéer i Amerika, om hur oräkneligt många gånger kompaniet framfört Det gröna bordet och om hur man tillslut beslutat sig för att föra verket vidare genom att låta också andra danskompanier framföra det. En intressantast upptäckt som De Soto gjort är att en ny uppsättning av dansstycket regelmässigt skapats i samband med större väpnade konflikter – till exempel i samband med kriget i Persiska Golfen, och kort innan USAs intåg i Irak. Ett tecken på att stycket fortfarande ses som ett effektivt medel för att uttrycka krigsskepsis.
Allt vi får höra och se är spännande. Det öppnar nya möjligheter att förhålla sig till Kurt Jooss och specifikt till dansverket ”Det gröna bordet”. Och det öppnar också nya möjliga perspektiv på publikens roll i bevarandet av ett dansverk eller teaterstycke – att också enskilda, mycket subjektiva erfarenheter kan vara betydelsefulla för att hålla minnet av ett verk levande. Men det jag ändå saknar lite är på något vis De Sotos egna personliga relation till verket. Hon berättar om hur hon började intressera sig för det, och olika upptäckter hon gjort, men i efterhand känner jag att de olika delarna – intervjuerna, bilderna, videoklippen, förklaringarna… – ändå lämnats lite var och en för sig, att hon inte riktigt vävt ihop dem till något eget – till en berättelse som också berättar något mer om henne själv. Det är kanske inte heller meningen att det ska handla om henne, men som föreställning hade det varit ännu mer spännande att få någon form av personlig förklaring till varför minnet av just detta dansverk bör bevaras och varför just hon har lagt ner så mycket kraft och tid på det. Nu bär jag runt på ytterligare ett antal spännande faktapusselbitar om Kurt Jooss och om Det gröna bordet, men utan att känna att min förståelse eller känsla för personen eller verket verkligen har förändrats eller fördjupats.
PRODUCT OF OTHER CIRCUMSTANCES
Spelplats: Podewil
Av och med: Xavier Le Roy
Produktion: Le Kwatt (Montpellier)
Koproduktion: Musée de la danse /CCNRB (Rennes)
Spelades i Berlin 2-3 september 2010, som del av dansfestivalen ”Tanz im August”.
Scenen är ett stort, kalt rum, mer som en dansstudio än en föreställningssal. Längs ena väggen, en liten läktare för publiken med fyra-fem stolsrader och plats för kanske ett sextiotal. Ytterligare en rad sitter på kuddar på golvet.
Den franska koreografen och dansaren Xavier Le Roy befinner sig redan i det upplysta rummet när vi kommer in. Han är barfota, klädd i träningsbyxor och t-shirt, och ser lugnt på medan vi tränger ihop oss på bänkar, stolar och kuddar. På golvet, på ett lågt bord, står en bärbar dator med en mp3 spelare bredvid. När alla har hittat en plats och dörrarna stängts, knäpper Le Roy på mp3 spelaren, men här i början kommer det inget ljud. Kanske är det helt enkelt bara ett tidsur på spelaren som han just då sätter på, tänker jag senare. Föreställningen ska nämligen pågå i nästan exakt två timmar, får vi veta efter inledningsdansen, eftersom den utlösande faktorn till dess skapande var påståendet att: ”butoh, det kan man lära sig dansa på två timmar”. Ett påstående som möjligen kommer från Le Roy själv, ur ett samtal med vännen Boris Charmatz några år tidigare. Det är nämligen något han själv inte minns sig ha sagt, men Charmatz uppmanar honom alltså att på grund av och utifrån detta påstådda påstående skapa en föreställning till den lilla festivalen ”Rebutoh” som anordnades i oktober 2009 vid Centre Chorégraphique National alias Musée de la Danse i Rennes, Frankrike.
Utmaningen var alltså att på två timmar skapa en föreställning relaterad till butoh-dans, men resultatet blev istället en enmansföreställning som varar två timmar. Skapandet av föreställningen tog betydligt längre tid och det är denna process, och de olika följder den har haft och de tankar den har fört med sig, som han nu berättar om och illustrerar här, i föreställningen ”Product of other circumstances”.
Hans berättande är kronologiskt. Det börjar med hans tidigaste erfarenheter av den japanska expressionistiska dansformen butoh, föreställningar han sett och hur de har påverkat honom – hur han först berörts starkt och senare känt skepsis. Sedan får vi följa hans undersökningsprocess, hur han har gått tillväga för att närma sig dansformen på sitt eget sätt. Vad får man fram om man skriver in ”butoh på två timmar” i googles sökmotor? Ingenting relevant. Men på ”butoh” finns det många träffar. Han läser definitionen på Wikipedia, sedan letar han upp de filmklipp han tycker är intressanta från Youtube. Vi får följa med steg för steg i sökandet: han knappar på datorn medan han berättar, och datorns bildskärm projiceras på den vita väggen framför oss. Vi får se det han då såg och höra hans funderingar runt det.
Han har alltså utgått från texter och filmklipp som han hittat på internet, men också från samtal han haft med människor under processens gång, och några böcker med förklaringar och övningar som han av en slump stött på vid samma tid. Utifrån böckernas övningar har han sedan utvecklat ett egen liten koreografi. Och det är med denna sekvens av rörelser som han både inleder och avslutar föreställningen, första gången i tystnad och andra gången med ett slags experimentellt ljudackompanjemang från mp3-spelaren. Själva koreografin är på något sätt enkel och finstämd. Han rör sig längs en bestämd bana – en lite skev rektangel – och utför olika speciella rörelser. Vid ett tillfälle utstöter han plötsligt flera obeskrivbara, obehagliga guturala läten. Och vid ett annat tillfälle faller han plötsligt ihop på marken.
Det han åstadkommer är ett uttryck och en typ av rörelser som jag känner igen från det jag vet om och har sett av butoh-dans. Hans koreografi ger en liknande känsla av extrem koncentration inåt – på inre bilder och känsloupplevelser. Det är fascinerande att se på. Men samtidigt blir det lite avskuret. Man hinner inte ta sig in i och förhålla sig till det som händer på scenen förrän det abrupt är över.
Föreställningen som helhet är intressant. Det är frigörande att se någon ta sig rätten att på sitt helt egna sätt ta till sig och använda sig av en dansform. Det är skönt att få ta del av ett egensinnigt och liksom på något sätt respektlöst sökande, som inte utgår från en idé om butoh som en sluten dansform som man bara kan lära sig via en dansmästare. Le Roy fokuserar istället på precis de delar av butoh-dansen som han själv fascineras av. Samtidigt är föreställningen inte hela tiden så fascinerande. Det blir lite långt med två timmar och jag känner i slutet att jag trots allt saknar något i berättelsen, kanske ett slags allvar och djup och kanske i alla fall, trots det frigörande i det egna sökandet, en större bredd i materialet, något som förklarar ännu mer om butoh-dansen som dansform – vad den har tagit för olika skepnader och hur den utvecklar sig nu.
