[100927] av Per Lysander och Suzanne Osten
Premiär på Backa Teater 24 september 2010
Regi: Sergej Merkusjev
Musik: Stefan Abelsson
Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen
Mask: Lotten Bergmark
Ljusdesign: Peter Moa
Ljuddesign Kenneth Kling
Dramaturg: Lucia Cajchanová
I rollerna: Ylva Gallon, Magnus Lindberg, Josefin Neldén, Ulf Rönnerstrand, Angelica Negin Rad
Backa teater spelar nu Medeas barn – Suzanne Ostens och Per Lysanders pjäs från 1975, som handlar om barns upplevelser av en skilsmässa, och lånar repliker och handling ur greken Euripides tvåtusen år gamla tragedi Medea. Där händer det fruktansvärdaste: En mor dödar sina barn, för att hämnas på sin man, som lämnat henne för en annan.
I den moderna barnversionen fullbordas inte morden. Men de finns där hela tiden som en möjlighet. Med det klassiska dramat som fond spelar man alltså upp en alldeles normal, modern och igenkännlig familjetragedi. Barnens upplevelser står i fokus. Lill-Medea är nio år och hennes lillebror Lill-Jason är fem. Hela deras existens är hotad när föräldrarna inleder ett krig mot varandra, och inte längre har tid eller ork att möta sina barn och deras behov. Att storslagna ödesrepliker från det klassiska dramat vävs in i den moderna verkligheten känns alldeles naturligt. Det understryker allvaret – och barnens utsatthet: Hur skall en femåringen eller en nioåring kunna värja sig mot dessa uttalandens kolsvarta och obegripliga fasa? Barnen reagerar med oro, sorg och aggressivitet, men också genom att i vilda lekar och fantasier skapa en uthärdlig och begriplig alternativverklighet. Tillslut kan de dessutom finna trygghet och tröst hos den snälla barnflickan Anna. När hon på slutet äntligen skäller ut de stackars barnens självupptagna föräldrar får jag tårar i ögonen.
Och nu måste jag säga det : Föreställningen på Backa Teater är alldeles underbar!! Den är intensiv och njutbar. Inte bara hemsk utan också rolig. Och framförallt finns där en fantastisk värme. Man väjer inte för det hemska. Kanske är det därför som man också lyckas skapa tröst. Vid några tillfällen hör jag hur barnpubliken skrattar unisont av lättnad. Vid andra tillfällen gnäggar de vuxna till. Och då och då, när dramatiken stiger på scenen, hörs spontana utrop från barnen. Att säga att skådespelarna når fram till publiken är underdrift. De spelar rakt in i hjärtat på oss allihop.
Den trettiofemåriga barnpjäsen känns lika fräsch och aktuell som när den skrevs. Jag vill tro att det är regissören Sergej Merkusjevs förtjänst. Under senare år har han berikat Göteborgs teaterliv både som skådespelare och regissör. Han har en speciell ton – ett slags varmt och lekfullt allvar, som genomsyrar såväl hans eget skådespel som de föreställningar han regisserat.
/Kajsa Öberg Lindsten.
Jag känner alltid samma obehag inför Medea. Jag såg pjäsen för många är sedan i en dansk tv-version där Medea hängde sina barn i ett träd, och även om det var fejkat (naturligtvis) såg man skräcken i de små barnens ögon.
Att så gripas av passion, att man för att hämnas sin otrogne man tar livet av de genensamma barnen, tyder på en självöverskattning av galna propotioner. Men så är också Medea en trollkvinna och hennes handlande avspeglar det ringa värde som de grekiska gudarna tillmäter kortvariga människoliv.
Därför känns det befriande när barnflickan tar kommandot och räddar barnen, men då är det inte längre Eurpides tragedi Medea utan Per Lysanders och Suzanne Ostens Medeas barn. Och pjäsen handlar om en skilsmässa som inte blir av. Dramat blir då straxt angeläget för barnen i publiken. Antalet skilsmässobarn är ju stort. När skilsmässan inte blir av jublar ungarna.
De frågor som Medea väcker är inte enkla och fordrar en pedagogisk insats i skolan. Själva föreställningen av Medeas barn , är mycket välgjord med skickliga prestationer av de fem skådespelarna.Den omsorgsfulla regin av Sergej Merkusjev tar vara det mjuka och vänliga i pjäsen, dess mänsklighet.
Anslaget med de välkammade barnen som leker med en segelbåt för tanken rill en illustration ur Allers på 30-talet. Heidi Saikkonen har skapat den blankpolerade barmkammardoftande scenbilden, där man leker udden av den blodiga tragedin, som, alltså, inte utspelas.
/Åke S Pettersson
