[100924] Larssons & ADAs teater, urpremiär 17 september 2010
Dramatiker Fia Adler-Sandblad
Regissör Sören Larsson
Musik Fia Adler Sandblad och Jonas Franke-Blom och Carl Orff
Scenografi/skuggspel PerAgelii och Sören Larsson
Medverkande Fia Adler-Sandblad och Sören Larsson
På den lilla scenen uppe på Konstepidemins höjder upplevde jag tre förtrollade kvartar tillsammans med en klass 1:or och 2:or från Annedalsskolan. Den magiska pjäsen om jakten på sanningen kom mig att tänka på Saningens pärla, den som spelades när jag var barn och som hade ungefär samma syfte, låt vara att den moderna versionen saknade moralisk knorr.
I rollen som féen framträdde författarinnan som mjuk sagotant. På väggen bakom hennes såg vi skuggspel och ljusspel, vackert och vänligt. En viktig uppgift i föreställningen hade bandspelaren. Flickan i pjäsen spelade in mammas ord på den. Flickan hade svårt att förstå vad var som mamma förebrådde henne för. I den gamla versionen kunde man alltid hänvisa till människans samvete, som ju var konstant dåligt, eftersom man var född i synd.
I våra tider krävs det psykologiska förklaringar. Teatern erbjuder sig att avsluta föreställningen med en ”enkel workshop tillsammans med barnen på cirka 30 minuter”. Ett embryo till en sådan utbröt även när jag var där, men fullföljdes aldrig. Frågorna som föreställningen väcker är naturligtvis högintressanta, och barnen fortsätter förhoppningsvis att diskutera dem hemma i klassrummet. Vi klasslösa vuxna tvingas som vanligt att ta personlig ställning.
/Åke S Pettersson
På Adas lilla teater får bara en skolklass i taget plats. Det skapar en stor närhet, såväl till scenen som i publiken. Jakten på sanningen är en i god mening anspråkslös föreställning. Skådespelaren och dramatikern Fia Sandblad framträder ensam på scenen. Men bakom ett skynke står hennes regissör och medspelare Sören Larsson och gör dramatiska skuggor. Och ur kulisserna hörs musik.
Pjäsen handlar om en flicka som försöker förstå sin mamma. Hon står på scenen allvarlig, med fläta och tidlöst fotsid klänning. Hon söker vår blick. Och i handen har hon en bandspelare med en knastrig inspelning av moderns röst.
Mamman använder sig av svart pedagogik. Hon hatar lek och fantasi, och försöker kuva sitt barn till absolut och stillsam lydnad, genom att ständigt tala om för henne att hon är hopplöst dum och värdelös. Flickan frågar sig själv och publiken om det verkligen är så. Och det märkliga och underbara är att hon faktiskt inte vill tro det. Hon försöker försvara sig. Hon försöker förklara fantasins härlighet. Hon börjar berätta sagor om en drake och en prinsessa. Hennes mamma lyssnar naturligtvis inte. Men barnen i publiken lyssnar desto mer. De vill gärna diskutera vad det är att vara ”dum”, och motsatsen – vad man gör när man är ”snäll”. Samtalet med flickan på scenen ingår i föreställningen. Det är fint. Uppriktigt. Och det enda som förvånar mig är att barnen inte är mer upprörda över mammans svek. Själv får jag nästan bita mig i tungan för att inte häva upp min röst och börja skälla ut henne…
Skådespelerskan har två kuber som hon rör sig runt. Ibland hoppar hon vigt upp på dem. Hon spelar på en mycket liten yta. Använder bara några kvadratmeter av den lilla scenen. Hon växlar mellan att vara vardaglig och dramatisk. Det vädjande barnet förvandlas ibland till en sagoberätterska med mörkt vibrerande röst. Över henne svävar en hotfull drakskugga, men också en levande, hoppfull ljuspunkt. Som en liten sol. Som hon tillslut kan fånga i sina händer.
Det känns välgörande att man litar till barnens förmåga att lyssna och låta sig engageras av tankar, istället för att försöka fånga deras uppmärksamhet med häftiga effekter av olika slag. Klassisk musik, enkelt skuggspel, en röst som talar till oss, och ett moraliskt problem att fundera över – så ser receptet ut. Det är inte dumt.
/Kajsa Öberg Lindsten
