[100919] av Elfriede Jelinek
Göteborgs Stadsteater, Nya Studion, 2010-09-17
Översättning & bearbetning Magnus Lindman
Regi & bearbetning Mellika Meliouani Melani
Scenografi Clive Leaver & Henrik Ekberg
Kompositör Dror Feiler
Skådespelare Anna Wallander, Caroline Söderström. Fredrik Evers, Henric Hoilmberg, Per Grytt
Det som jag minns bäst från Backateaterns Carmen-föreställning vid sidan av de cigarrökande damerna är de arabiska männens kroppar. Det kan mycket väl vara så att det som man kommer att komma ihåg från Studions framförande av Elfriede Jelinecs Babel, också den i regi av Mellika Melouani Melani, blir de nakna statisternas blonda kroppar.
Dessa fem män är ödets lekbollar, dessa myriader av män, som av gudarna plågats till döds i alla krig. Myten om Marsyas som Apollon flår levande får symbolisera den lättsinniga likgiltighet som präglat Olympens umgänge med de dödliga.
Villigt har männen ställt upp på slagfälten. När kvinnor tar på sig uniform och uppför sig som karlar då förskräcks till och med kvinliga nobelpristagare. Lynndie England, den amerikanska tjejen som poserade med en naken fånge i ett hundkoppel i Abu Ghraidfängelset citeras i teaterprogrammet. Pjäsens två kvinnliga roller kan inte snacka nog om kuken och kukar i allmänhet. Själva är de omsorgsfullt påklädda till skillnad mot hur det brukar vara i svensk teater sedan 1970-talet.
Man kan kanske notera en förändring på det området, som inte bara rör teatern, utan också vanligt liv. Jag minns en tv-serie som gick på 70¨talet där Börje Ahlstedt var konstnär och målade av större delen av den kvinliga skådespelareliten i bara mässingen. När det här ska spruta ur Caroline Söderströms bröst är hon noga med att dölja behagen.
Nu kan männen få känna på, tycker Elfriede Jelineck med instämmande av Mellika Melani. Det ät väl inte mer än rätt. De nakna pojkarna på scenen såg rena och revliga ut och ingen verkade påverkad av stundens upphetsning. Det är väl annars ett problem med utanpåliggande könsorgan att de så lätt kan styras av okontrollerbara inpulser. Ny utmaningar väntar regi-genierna.
Av texten till pjäsen har jag inget annat minne än ett löpande flöde av ord, både från skådespelarnas munnar och att läsas på två skärmar som hängde på var sin sida om scenen. Talet var oftast ohörbart och texten på skärmarna från mitten av salongen oläslig, men det spelade ingen roll försäkrade man oss från scenen. Stroboskopiskt flimrande ljus och dånande knallar och krigslarm gjorde också sitt till för att hålla nere den intellektuella nivån.
Personligen har jag inget att invända mot nakenheten. Jag tror att vi skulle bli fredligare av mera naturlighet, I min hustrus farbrors trädgård i Bjärred stod en staty av Almkvist. Icke den store författaren, utan Johan Almkvist, den svenska nudismens fader. Han hade nog uppskattat föreställningen.
/Åke S Pettersson
