[100918] av Lars Norén
Urpremiär på Folkteatern, Röda Scenen, 11 september 2010
Regi: Sofia Jupitehr
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Lisa Hjertén
Ljusdesign: Peter Weicht
Ljuddesign: Allan Anttila
Mask och peruk: Linda Bill
I rollerna: Lars Magnus Larsson, Julia Marko-Nord, Shebly Niavarani, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist och Sven Boräng
Lars Noréns Skalv är en intensiv kortpjäs. Drygt en timme tar den att spela på Folkteaterns stora scen, den som numera kallas Röda Scenen.
Scenografin får mig att tänka på insidan av en dammsugare: en grå, mjuk grotta, med rundade hörn – som varken är inbjudande eller mysig. Den är trattformad – djup och avsmalnande inåt, med öppningen riktad mot åskådarna, så att vi riskerar att sugas in. Om vi inte håller fast oss i stolarna.
Jag håller fast mig i stolen. För det är ganska hemskt. På scenen står tre svarta schäslonger med metallben. Men det föreställer inte en designbutik, utan ett mentalsjukhus.
Lars-Magnus Larsson och Lena B Nilsson spelar ett dystert medelålders par som inte längre kan nå fram till varandra. Mellan dem råder en depressiv, uppgiven vapenvila, med inslag av undertryckt bitterhet och aggressivitet. Antagligen är de skilda. De träffas i väntrummet på ett nattligt mentalsjukhus, där deras gemensamma dotter just blivit intagen.
Runt denna dotter, vackert spelad av Julia Marko-Nord, kretsar pjäsen. Hon är deprimerad och självmordsbenägen och har löpt amok på ett bibliotek. Eller kanske inte löpt amok, utan bara ställt till oreda, och rivit ner böcker från hyllorna. Men för en ung, vacker och klok flicka utan missbruksproblem är detta tydligen en klar indikation på att hon är psyksjuk och måste tas omhand och få behandling.
Pjäsen handlar om hur en rad människor försöker få kontakt med henne. Det är pappan, mamman, den före detta pojkvännen och en manlig vårdare. Alla frågar hur hon mår, och varför hon mår så illa. Men inte för att lyssna på henne, utan för att själv få tröst och bekräftelse. De försöker alla övertyga henne om att hon bör må bra och svara positivt på deras kärlek.
Är flickan verkligen psyksjuk? Eller är hon bara dödstrött och sönderstressad av alla känslomässiga krav från sin melankoliska omgivning? Hon förklarar att hon varken vill ha kontakter eller relationer, och att hon helst vill dö. Men där finns ingen som vill bjuda henne på kravlös ömhet, tröst eller vila. Utom möjligen hennes mamma. Som tillslut lyckas tämja och avväpna henne med sina omsorger, för att sedan genast ta makten över henne, så att hon kan ledas tillbaka hem till familjebåset, som en bortsprungen ko. Värnlös, uppgiven och infantiliserad.
Det är fruktansvärt kusligt. Alla kan känna igen sig i flera av rollerna. Om man bara vågar. Bitvis är spelet strålande. Typerna har blivit bra. Närapå intressanta. Mammans maktvilja inlindad i en självbild som handlar om att vara besviken, förtrampad och självuppoffrande. Pappans manlighet, hoplimmad av aggressiv självömkan. Och så de två unga männen – pojkvännen och vårdaren. Den ene en kuf och den andre manipulativ. Men bägge fast förvissade om att den unga kvinnan omedelbart bör ge dem en rejäl belöning om de visar sina ömma känslor.
Lite klichéartat är det. Men sant. För verkligheten ÄR ju klichéartad. Och Noréns repliker är häftiga. Inte ett ord för mycket. Skådespelarna får chans att uttrycka, istället för att tjöta.
Det fungerar nästan hela tiden. Bara några gånger nickar jag till. Det är när samspelet mellan skådespelarna liksom försvinner i en avgrund, som känns ännu djupare än textens kontaktlöshetstema. Och när den flotta ljussättningen plötsligt bestämmer sig för att låta ALLA ansikten på scenen hamna i dunkel under en för lång stund. Då känns salongen för stor. Om man sitter på tionde bänkraden förlorar man plötsligt all kontakt med händelserna på scenen.
Varde ljus! Men måtte Folkteatern fortsätta att producera sådana här spännande uppsättningar för vuxna!!
/Kajsa Öberg Lindsten
Nu fick vi se Folkteaterns stora scen användas för tittskåpsteater och nybygget överttygade mig om sin förträfflighet. En låda dekorerad av Erlend Birkeland, passande klaustrofobisk för en pjäs som handlar om en ung kvinnas ångestupplevelse.
I Skalv har huvudpersonen just intagits på en psykiatrisk klinik för en kort sejour. Liye omhändertagande, lite förståelse och ett recept. Svartsyn, livsleda, hopplöshet och ungdom är hennes sympton. Utan att vilja bagatellisera kvinnors besvär förefaller det som just detta skulle vara modet för dagen: mödrarnas nysteri ha avlösts av döttrarnas självstympning och självmordsbenägenhet.
I den här lilla korta pjäsen skildrar Norén ett sammanbrott (det första?) i den unga människans liv, de närståendes kärleksfulla tafatthet, vårt oförstående och den smärta detta väcker inom oss.
Lena B Nilsson är som vanligt trovärdig i modersrollen och Julia Marko-Nord gör en stark prestation som dottern i det grå, dörr- och fönsterlösa rummet som saknar befriande inslag av tapetmösnter och tavlor. Författaren talar i sin text om bilder av ansikten. Det får i så fallvara våra, vi som sitter i salongen. Den vackra uppsättningen av Sofia Jupther gör klokt i att inte också hänga upp oss på väggarna.
/Åke S Pettersson
