[100913] Det händer ibland att rikssvenskar gör inhopp i den finländska språkdebatten om svenskans ställning. En del inhopp är mera att likna vid klavertramp. Robert Aschberg, känd från TV3, som engagerats som programledare i pratshowen ”Robban” i finländska FST5, svarade för ett sådant i samband med en intervju härförleden i Helsingin Sanomat.
Han passade på att angripa den s.k. tvångssvenskan och ifrågasatte varför det undervisades i svenska i skolorna i Finland. ”Kinesiska, hindi eller ryska skulle vara mycket nyttigare”, sade han. Aschberg upprepade också den vanliga klyschan att österbottningar skulle vara ”mera jordnära”, medan helsingforsarna verkade ”vara av överklass”. Till råga på allt spädde han på med att finlandssvenskarna ”förmodligen (är) en av världens mest privilegierade minoriteter”.
Nu är i och för sig Robert Aschberg ingen tung opinionsbildare vare sig i Sverige eller Finland, även om han gav Sannfinländarna och andra fennomanska kretsar vatten på sin kvarn. Betydligt allvarligare var beslutet på Samlingspartiets kongress i juni i år som med ytterst knapp majoritet krävde att svenskan inte längre skulle vara ett obligatoriskt språk i finska skolor, d.v.s. för de finskspråkiga eleverna. Dessutom röstade en tredjedel av kongressdeltagarna för att svenskan ställning i grundlagen skulle upphävas.
Trots att finlandssvenskarna alltså ”förmodligen är en av världens mest privilegierade minoriteter” har det märkliga inträffat att andelen finländare som har svenska som modersmål har minskat från runt 15 procent till under sex procent under de senaste tvåhundra åren. Detta har inte varit någon självklar utveckling. Det finns andra språk i Europa, som har liknande status som svenskan i Finland, och som inte alls har drabbats av samma nedgång – vissa har tvärtom revitaliserats. Det gäller bl.a. det andra officiella språket i Irland, iriskan, kymriskan i Wales, de regionala språken katalanska, baskiska och galiciska i Spanien, franskan i Belgien och Schweiz liksom tyskan i Sydtyrolen.
Orsakerna till svenskans tillbakagång i Finland är naturligtvis flerfaldiga. Den fennomanska (och nationalromantiska) föreställningen ”Ett språk, ett folk, en nation”, som särskilt under 1800-talet tolkades som att de svenskspråkiga borde överge sitt språk i nationens intresse, spelade naturligtvis roll liksom direkta kampanjer mot svenskspråkigheten. Minoritetens språkliga följsamhet i förhållande till majoriteten; inflyttning av finskspråkiga till tidigare rent svenskspråkiga områden, särskilt i södra Finland, blandäktenskap och relativt stor utvandring till Sverige av svenskspråkiga har ytterligare bidragit till att de svenskspråkigas andel kontinuerligt har sjunkit.
Sannfinländarnas och andra fennomanska kretsars kampanj mot den s.k. tvångssvenskan är självfallet ytterst medveten. Först tvångssvenskan; därefter står svenskans grundlagsfästa ställning på tur. ”Tvång” är naturligtvis ett bestickande argument, som appellerar till människors bekvämlighet och grumliga föreställningar om frihet. Men faktum är alla nationella utbildningssystem fastslår ett antal obligatoriska ämnen, inklusive språkämnen, för grundskolan och gymnasiet. Detta är otvivelaktigt ett tvång. I Sverige var det tidigare ett tvång att alla som började realskolan förutom engelska skulle läsa tyska och franska. Att tvånget att läsa tyska och franska upphörde, har haft stora negativa konsekvenser för språkkunskaperna i Sverige och ytterst för svensk exportindustri och därmed för Sveriges ekonomi.
Nu kan man naturligtvis hävda att svenska är ”onyttigt” i Finland, särskilt på ett kortsiktigt individplan. Men det räcker med att påpeka Sverige under 2009 var Finlands viktigaste exportland. Om därtill övriga Norden inkluderas, fr.a. Danmark och Norge, där kunskaper i svenska är direkt gångbara, så har Norden fortfarande långt större ekonomisk betydelse för Finland än Ryssland, Kina för att inte tala om Indien.
Det finns flera skäl – utöver det rent ekonomiska – varför svenskan bör förbli ett obligatoriskt skolämne i Finland, även för de finskspråkiga eleverna.
För det första är både finska och svenska Finlands nationalspråk. Det betyder att målsättningen bör vara att uppnå tvåspråkig kompetens hos hela befolkningen. Det är också den linje som framsynta finska politiker, som Paavo Lipponen, Martti Ahtisaari, Mauno Koivisto m.fl. driver.
För det andra finns det starka historiska skäl för att försvara svenskans ställning i Finland. Finland har ingått i Sverige på samma sätt som Norrland alltsedan åtminstone 1300-talet. Finnar deltog i de svenska kungavalen fr.o.m. mitten av 1300-talet. Den första lag som gällde i Finland var Hälsingelagen. Det är omöjligt att förstå finländska samhällsinstitutioner, lagar och rättsväsende, utan att inse att alla har tagit vägen västerifrån. Svenska fungerade som administrativt huvudspråk ända fram till 1892, men finska har alltid talats av huvuddelen av befolkningen. Finska började användas som skriftspråk redan på 1540-talet. Det går inte att klippa av banden till historien under hänvisning till att det är fråga om ”gamla papper” som en debattör i Helsing Sanomat hävdade.
För det tredje fungerar svenska språket i Finland som inkörsport till övriga Norden, med vilket Finland har nära band av historiska, kulturella, religiösa och politiska skäl. Det var ingen tillfällighet att även Danmark tog emot många finska krigsbarn under andra världskriget.
Slutligen är mångspråkighet i ett land en styrka, en resurs, och absolut ingen svaghet. Finskspråkiga studenter brukar lyckas mycket bra i det engelskspråkiga TOEFL-testet (som krävs för inträde vid amerikanska universitet), vilket bl.a. hänger samman med att de läser svenska förutom engelska. Deras närmaste konkurrenter talar alla germanska språk.
Ett försvar för svenskan i Finland betyder ju inte alls att man ska missunna sverigefinskan och meänkieli deras förstärkta rättsliga ställning i Sverige. Det finns ingen anledning att tillämpa en vågskålsteori, som innebär att en förbättring resp. försämring i Sverige eller Finland måste ha en direkt motsvarighet på den andra sidan av Bottenhavet. Varje minoritetsspråk förtjänar stöd utifrån sin specifika situation och sina villkor.
Kampen för svenskans överlevnad i Finland är på intet sätt avgjord och det finns hopp. Enligt en opinionsundersökning genomförd av den finlandssvenska tankesmedjan Magma 2009 ansåg 50 % av de finskspråkiga (bland ungdomar 15 – 24 år 59 %) att svenskan borde förbli obligatorisk i grundskolan och hela 85 % ansåg att de ledande politikerna i Finland ska kunna både finska och svenska. Då krävs naturligtvis att svenskan fortsätter att vara obligatorisk även för de finskspråkiga eleverna i skolan!
