[100913] Teater Jaguar
Manus: Ensemblen o. Åsa Gustafson eftet TVserien av Olof Landström o Peter Cohen
Regi: Åsa Gustafsson
Kostym: Nonno Nordqvist
Scenografi: Torben Sigelius Kulin
Musik o text: Emil Klingvall
Musikarrangemang: Brita Lindgren
Sömnad: Johanna Ask
Illustration: Olof Landström
På scenen: Torben Sigelius Kulin, Emil Klingvall, Brita Lindgren
Skulle man inte bli tankfull om man på vägen till jobbet på sin namnsdag den första oktober hittar en sedel på gatan, en Selma, en tjugolapp?
Det blir i alla fall Ragnar i Teater Jaguars pjäs. Kanske man skulle önska att man inte längre vore en gammal farbror utan en liten pojke? Tanken skulle gå till den tiden när tjugo kronor var mycket pengar som skulle räcka till tjugo Piggelin eller en serietidning. Min egen tanke svindlar iväg till min barndom när man kunde köpa byggsatsen till Allers modellteater för nitton kronor.
Att leka med tankarna är en behaglig sysselsättning och det gör den här föreställningen till en munter och glad upplevelse, utmärkt gestaltad av Teater Jaguars lilla ensembel i regi av Åsa Gustafson. Torben Sigelius Kulin, Emil Klingvall och Brita Lindgren trivs tillsammans och det känns ute i salongen. Pjäsen är okomplicerad och problemen är få. Ska kamraterna komma ihåg att det är Ragnars namnsdag och i så fall ge honom en present?
Så här vill man hopas att livet fortsätter att gestalta sig. Mörka stunder råkar man säkert ut för, men i den här pjäsen räknar man bara de soliga timmarna.
/Åke S Pettersson
Teater Jaguars nya barnpjäs om farbrorn som inte vill bli stor är en vänligt fundersam och milt humoristisk trettiominutersföreställning som originellt nog diskuterar barndomens glädjeämnen – och INTE dess sorger. På scenen möter vi tre vuxna människor som jobbar på ett kontor. Det är den käcka och gladlynta ”Kajsa Romdal i kassan”, som räknar pengar, och den ordentlige Karlsson, som gillar att sortera papper, och så Ragnar – en trettiotreårig ”farbror” som hellre än att jobba skulle vilja vara ute och leka, för han vill inte vara stor.
Lite musik, lite sång, lite skämt och lite allvar. Ragnar sitter under sitt skrivbord och sätter pappersklämmor i slipsen och är lite lessen för att ingen kommer ihåg att han har namnsdag, och för att han inte har någon riktig vän och lekkamrat – så som han hade när han var liten.
Tillsammans med Kajsa spelar han upp några scener om hur roligt man kan ha det om man är liten och har en riktig vän. Sen vänder Ragnar sig till publiken och säger att han nog hellre skulle vilja jobba i deras skola, för då kunde han ju vara ute och leka med dem på rasterna… Då jublar barnen. De gillar pjäsen, och visar en rörande medkänsla med den stackars vuxne mannen som inte vill axla det tråkiga ansvaret att vara vuxen.
Jag skulle nästan ha önskat mig fler vuxna i publiken – det hade kunnat bli en intressant diskussion efteråt. Om meningen med livet, till exempel.
/Kajsa Öberg Lindsten
