[100909] Man undrar ju vad det är med alla dessa västerbottningar. Vi har redan blivit ”drabbade” av bland andra P O Enquist, Sara Lidman, Torgny Lindgren och Erik Grundström. Och nu en alldeles ny märkvärdighet; Linnéa Axelsson, som nyligen debuterade på Wahlström&Widstrand med romanen Tvillingsmycket – En syskonlegend. Axelsson, född 1980 och uppvuxen i Porjus och Norsjö i Norr- respektive Västerbotten. Hon lade 2009 fram en avhandling i konstvetenskap vid Umeå universitet.
Och det är så vackert alltihop. Från Nina Ulmajas läckra formgivning genom det poetiskt egensinniga språket rakt in i den mytnära berättelsen om tvillingarna Eskil och Lucinea.
Det börjar i generationen före, och med följande rader
Under armen bär mannen ett huvud, han går intill ett brett sel – det är otäckt med huvudet för det är så overkligt litet och tiger så inåtvänt. Håret hänger som rottrådar, stramande i kvällskylan, olägliga i luften när de borde vara jordfästa. Bakom hans rygg som svettas och är på spänn fortsätter skogen att växa i luft och jord, att snärja och införliva, i ansiktet känns bara massivt tigande.
Ty han har bepansrat sig. De höga mörka kinderna är blanka och utan sång och alldeles nerstämda, de vänder sig oavlåtligen mot de stumma bländvita fjällkronorna.
Tvillingarnas blivande föräldrar, Anja Adele och Jüri har sökt sig till dessa karga fjälltrakter för att sätta bo. Troligen flyr de något, det finns en liten antydan om att Jüri har dödat.
Naturen spelar en självklar huvudroll i människornas liv, den fostrar till väntan, tålamod och försoning. Miljö- och stämningsskildringarna är både vackra och många och jag kommer stundvis att tänka på Birgitta Trotzig och även på Ormens väg på hälleberget. Den ödesmättade känslan. Genom alla dessa stämningsbilder blir texten ”långsam”. Och jag kan ibland uppfatta den som något ofokuserad, men utan att kunna bestämma mig för om det verkligen handlar om romanen eller om något mindre tålmodigt i mig.
Väl i byn föder Anja två barn, tvillingar. För fadern är det aldrig någon tvekan ”Och med en gång ser Jüri att det är Eskil. Och den andra är Lucinea.” Men Anja Adele dör barnsängsdö-den och barnen växer upp med Jüri. ”Och nu har följande hänt: att inuti bröstkorgen, under valvkapporna mellan bröstbenen, har ett fält börjat spridas – där växer det tätt, tätt och sprider sig för att övertäcka hans själ.” Efter en tid i smärta och förnekelse börjar Jüri så småningom inse att Anja är död och borta.
Då går han och lägger sig vid barnen, pressar de mållösa varelserna mot sig, slingrar sig kring dem het och känslostinn: en vidöppen våldsam utmattad behovskropp, och barnen som tittar och blinkar med svarta blanka ögon –
Så börjar de andas, så låter de fältet verka i honom, så vilar de.
När fadern känner sin egen dödsdag närma sig går han ut i skogen för att där somna in under en gran. Barnen skall sedan samla grenar och lägga över honom, och som ritualen bjuder därefter tända ett bål.
I ganska tidig ålder kommer livsvalen till tvillingarna. Jüri levde ett tag med Anjas syster Helga. Likt gamla tiders berättare är hon byns sångerska, och är nu den som tar hand om barnen. En kväll känner Helga en stor vilja att sjunga. Hon inbjuder Asta att vara med Eskil och Lucinea medan hon själv är ute. Men det vill sig inte bättre än att Asta får födslovärkar, och kvällen kommer för alltid att förändra livet för Lucinea. Det visar sig nämligen att hon är som skapt att förlösa kvinnor, och det är vad hon – om än ofta motvilligt – kommer att ägna sig åt långt fram i åren.
Tvillingarna har väldigt olika personligheter; ”Eskil han var som redan färdig – han kom och var färdig. Ohotad. Vad kunde utgöra fara för den pojken? Han behöver icke skyddas, han kom redan erfaren och trygg.” Medan systern var mer dyster till sinnes, hon tyckte illa om de flesta och det mesta.
På ren ingivelse går Eskil en kväll till Jonas som är på väg in i dödsriket, och plötsligt ”… skönjer pojken någonstädes bortom sig själv ett spår av sin älskade pendling mellan verklig-heterna: den som framträder i solens ljus, och den som blir synlig under månen och stjärnorna, i det mörka ljuset.” Och även Eskil har funnit sitt livskall; han vill vara med människorna i dödsstunden och också ta hand om dem efteråt, tvätta de allt kallare kropparna och lägga dem i marken.
Som ofta när någon skriver i sagoton riskerar texten att få en känsla av distans, och det är inte alltid man blir direkt berörd. Men samtidigt ingår det på något vis i själva stilen och är därför ingen egentlig kritik. Vad värre är är att man kan uppfatta Linnéa Axelssons roman som åt det pretentiösa hållet. Det visserligen personliga men ändå äldrebetonade språket har stundvis något lätt högtravande och ansträngt över sig. Men jag tycker trots allt att författaren till allra största delen lyckas hålla sig på rätt sida, och man måste säga att det är en ganska imponerande debut. Det vackra språket kontrasterar mot den mörka intrigen och skapar när det är som bäst en spänning likt den i Peter Greenaways filmer.
Tvillingsmycket står för dikotomin liv-död. Spännande och märkligt känns det att Lucinea som är en så instängd och mörk person är den som ägnar sig åt att ta emot, att ge liv. Medan den betydligt ljusare och mer harmoniske brodern Eskil dras mot döden och handar de ickelevande.
Många år senare återstår endast sju personer i bergsbyn, mest gamlingar vad det verkar. Det var länge sedan Eskil med egna vana och ovana händer begrov sin kvinna Elena. Även Helga, tvillingarnas omhändertagerska sedan modern gått bort, avlider och blir också hon begraven av Eskil. Ljusbringerskan, Lucinea, som hjälpt så många att ta sina första andetag förblev själv obefruktad och ”utanför”. Hon bosätter sig i en enslig koja och lever där likt en eremit. Dock träffar hon på den faderslösa Milli, som desutom har problem att dra jämt med modern. Milli tyr sig till Lucinea och tillsammans lämnar de byn.
Efter lång vandring stannar de till för att vila. Milli somnar i Lucineas armar och vaknar inte mer. Och strax är det Lucineas tur, hon slappnar av och ger efter.
Tystast ligger lungorna, försjunkna i sig själva, tysta och orörliga tills bröstet rasar och sammanfaller och vinden börjar ta för sig av inkråmet. Men ännu en tid efter att hjärtslagen upphört kan öronen lyssna.
Det är ljusets tid; öronen lyssnar till ljuset som fräter och lever överallt i henne som mjuknar över fjället.
