[100831] Jag gav bort min gråa top, inköpt på HM sommaren 2003 till maiden Elisabeths dotter. Elisabeth jobbar för Internationella Rödakorskommittén i Harare Zimbabwe. Hon är anställd för att sköta hushållet i en av deras förhyrda villor, där personalen, ofta utsända på ett år, hyses in. Topen hade blivit alldeles för liten för mig, eller jag hade blivit för stor.
Jag gav bort en svart kavaj i flossad bomullstrikå samtidigt. Jag tvekade en stund, kunde inte bestämma mig för om det var välgörenhet eller välvilja. Var det ok att jag en vit, relativt välbärgad kvinna, gav bort överflödiga prylar till den svarta fattiga befolkningen? Annars hade jag tagit hem kläderna och lämnat till Emmaus insamling. Men åtgärden var inte självklar. Jag gav bort godis till Elisabeths barnbarn också. I Zimbabwe råder ständigt brist på växelpengar, så när notan i affären slutade på fyra dollar och 25 cent, då fick jag inte 75 cent i handen utan två sockriga klubbor, värda ungefär fem kronor.
– Det är en värdefull present för mina barnbarn, sa Elisabeth när jag urskuldade mig med att det var småsaker. På köksbänken låg samtidigt dyra chokladpraliner från Schweiz som en ur personalen just tagit med sig efter sin semesterresa hemma i Zürich.
Det är i år trettio år sedan Zimbabwe blev själständigt. Trettio år av ett på pappret socialistiskt styre. Trettio möjliga år för landomfördelning och resursomfördelning. Trettio år av diktatur, vanstyre och korruption.
Jag tänkte mycket på det när låg och svalkade mig i poolen. Under tiden strök Elisabeth personalens skjortor, byxor och toppar, eller satt i skuggan tillsammans med vaktpersonalen och åt sin medhavda lunch. Vitt bröd med nationalrätten zadza. Zadza görs på majsmjöl och vatten och äts med säsongens grönsaker som tillbehör. Lyckliga dagar utökas rätten med kött. Det har varit få lyckliga dagar de senaste åren.
Majs är basvaran i de flesta zimbabwiers hushåll. Men majsen är känslig för torka, och i år är det torrt och vägarna är kantade med blekgula torra stänglar kilometer efter kilometer. Traditionellt var en annan gröda basvaran, en som tål väderomslag, torka eller plötsliga slagregn bättre. Men när de vita farmarna började odla Zimbabwes stora bördiga markområden i början av förra seklet införde de majsen, den gav rikligare skördar och mera pengar.
På sjuttiotalet sjöng jag i en kör som i sina sånger tog ställning för de utsatta mot förtyckarna. Vi skall befria vårt Zimbabwe, om vi så skall dö, sjöng vi för full hals. Och fortsatte: Vi skall skapa ett välstånd, som inte är som de vita britternas. Vilket välstånd var det vi sjöng om? Hushållsnära tjänster?
Jag har i princip inget emot hushållsnära tjänster. Om jag nu inte är särskilt skicklig på att stryka skjortor och fålla upp trasiga sömmar, då är det väl bra om jag kan betala en hygglig lön för det arbetet, liksom jag gärna betalar en skicklig målare en rimlig timpeng. Och Elisabeth har en rimlig lön med zimbabwiska mått mätt. Faktiskt mer än vad en lärare ute i en byskola har. Och eftersom hon är anställd av en internationell organisation så är lönen säker, till skillnaden från de statligt anställda lärarnas. Det kan gå månader utan att de får sin lön utbetald.
Elisabeth är kunnig i sitt gebit och hon är klok och hon kan föra sina kollegors talan inför sin arbetsgivare. Liksom de flesta zimbabwier i hennes ålder, runt 50, har hon fått en gedigen skolutbildning. Engelskan behärskar hon lika bra som många infödda britter. Så visst, jobbet är bra. Om det inte var för resvägen.
Elisabeth, liksom den stora majoriteten fattiga bor i en så kallad high density area, en bra bit utanför centrala Harare. Det tar väl en halvtimma med bil om nu Elisabeth, eller hennes man, om han fortfarande hade levat, eller några av hennes grannar haft bil. Eller tre kvart med en snabbuss. Men på 30 år har det rika landet Zimbabwe, där pengarna efter självständigheten formligen pumpades in, inte förmått att bygga upp fungerande allmänna kommunikationer.
Istället får Elisabeth som alla andra förlita sig på de privata minibussarna. Hon behöver byta tre gånger. Ny biljett för varje buss. Regnar det blir det extra dyrt. För att undvika den värsta rusningen, då folk hänger i klasar på utsidan bussarna, så tar Elizabeth en av de tidiga morgonbussarna. Den som går kvart över fem. Då har hon tid att gå sista sträckan och sparar en bussbiljett.
Samma sak på kvällen, hon är sällan hemma före åtta. Då är det mörkt sedan länge i Harare, och inte sällan är strömmen avslagen. Och i Elisabeths bostadsområde finns inga extra aggregat som i villorna i området där hon jobbar.
– Förr, när jag jobbade för SIDA, då fick jag bo i tjänstebostaden på gården. Och jag hade barnen med mig.
Hon tyckte det var bättre, där fanns modern inredning och badrum. Nu måste hon sköta all matlagning hemma sent på kvällen. Jag frågade om hon brukade baka bröd hemma.
– Jag har ingen ugn, svarade hon.
De små husen i hennes bostadsområde ligger tätt, oftast består de av ett, högst två rum, inredningen är mycket sparsam och de flesta har eldstaden utanför huset.
Elizabeth har som sagt en bra lön. Men på den lönen försörjer hon fem av sina sex barn, plus tre barnbarn, eftersom ingen annan i familjen har anställning. Hennes äldsta dotter dog förra året i aids. Hon dog i Sydafrika, dit hon gett sig iväg för att jobba. Dotterns man och pappan till hennes två barn hade en annan familj så han brydde sig inte. Elizabeth lyckades få hem dotterns kropp och få henne begravd i Harare.
Som de flesta i Zimbabwe som har anställning måste Elizabeth försörja nio personer. Så pengarna räcker inte till för extra godis till de små. Och en och annan sliten men fortfarande snygg HM-top förgyller livet för Elisabeths döttrar. Var det den sortens välstånd vi sjöng om?
Jag brukade sjunga en sång om Palestina också, då för35 år sedan. Leve Palestina och krossa sionismen sjöng vi. Måtte korruptionen inte krossa Palestina och våra förhoppningar komma på skam den dagen muren rivs.
