[100826] Folkteatern 2010-08-25
Dans- och teaterfestivalen
Fever är en monolog av den amerikanske författaren Wallace Shawn som framförs av en rumänska skådespelerska, Simona Maicanescu, i regi av Lars Norén och handlar om vad programmet beskriver som ”paradoxen i att en del har allt medan andra inte har något.”
Jag kan inte inse att det skulle vara en paradox; snarare är det ett obehagligt faktum. Ett oundvikligt faktum? Hur kan vi ändra verkligheten mot en större rättvisa? Överklasskvinnan på scenen prövar olika lösningar. Hon tar av sig den påkostade klänningen och de dyra örhängena och står där tillsynes utblottad och slår händerna för ögonen. Det har inte hjälpt.
Simona Maicanescu är en tunn mörkhårig kvinna med stora spelande ögon. Hon har långa, beniga fingrar som som tillsammans med det svarta håret får mig att tänka på hennes geografiska ursprung, transsylvaniens gåtfulla berg.
Hennes plastik är mycket återhållen. Hon använder sina händer ibland, men inte till att vifta med. Hon håller dem nära kroppen, Hon står föredömligt stilla under de en och en halv timme som monologen pågår. Detta och den lugna diktionen gör henne vibrerande intensiv. Jag hoppas att våra göteborgska aktriser (ett flertal syntes i salongen när jag var där) tog intryck av henne.
”Paradoxen” blir ju bara svårare och mer otäck för var dag som går. Tidigare i denna månad har naturvetenskaparna meddelat att vi,världens befolkning, redan i september har förbrukat de resurser som jorden skapat för detta året. Vi lever alltså i dag på krita, förtär av framtiden.
Frågan är hur länge vi ska kunna blunda för en utveckling som kräver radikala botemedel, otrevliga botemedel som barnbegränsning av kinesiska mått, eutanasi etc.
Det är lätt att bli dystopisk när man fördjupar sig i vår och framtidens tid. Paradoxalt nog kan man uppfatta det som en ljusglimt i mörkret att en rumänsk-fransk skådespelerska kan besöka oss och på engelska fånga vår uppmärksamhet en blåsig kväll här i det fjärran Göteborg.
/Åke S.Pettersson
Ja! Den rumänsk-franska skådespelerskan Simona Maicanescu är verkligen fantastisk! På höga klackar går hon in på scenen, elegant, men lite vinglig, och kastar sneda, ängsligt älskvärda leenden och blickar omkring sig. Sen står hon där och säger en massa otäckt banala sanningar och lögner på engelska, och hon gör det så lågmält övertygande att man nästan tror att hon menar allvar. Men vem är hon egentligen, och vad vill hon egentligen? Denna ensamma överklassdam som ständigt far på semester till fattiga länder, där hon tar in på lyxiga hotell och plågas av dåligt samvete, så till den grad att hon sömnlös sitter och darrar på badrumsgolvet om nätterna.
Det är väl ett slags gåta. Eller så är det något vi alla sysslar med då och då. Att plågas av dåligt samvete som stundom slår över i hiskliga kval, när vi inte förmår lugna ner oss med hjälp av lögnaktiga klyschor.
Det enda man kan skratta åt i föreställningen är huvudpersonens grövsta lögner, eller självbedrägerier – idéerna om att vissa, inklusive hon själv, faktiskt har gjort sig förtjänta av att ha det bättre. Medan de andra faktiskt är lämpade att klara av sin fattigdom.
Att se skådespelerskans mimik och höra hennes lågmälda röst var fantastiskt i hela en och en halv timme. Så länge varade föreställningen. Hon stod ensam, nästan helt stilla, i olikfärgat ljus, med bara en stor filmduk bakom sig, på nyombyggda folkteaterns lilla scen, den som kallas ”den vita”.
Efteråt funderade jag över varför monologens lidande självbedragare nödvändigtvis måste vara en kvinna, som dessutom är någotslags överklasskvinnokliché. Och varför valde Norén – om han nu gjorde det – just denna monolog till Simona Maicanescu? Hon skulle ju också kunnat vara någon helt annan på scenen – någon med ett mycket starkare ego. Men jag vet faktiskt inte vem… I vilket fall visade hon ett knivskarpt mästerskap. Föreställningen var intressant, men inte rolig, och inte upplyftande. Och så undrar jag över namnet – är feber ett annat ord för existentiell ångest?
/Kajsa Öberg Lindsten
