[100811] Årets teaterfestival i Avignon är den sextiofjärde i ordningen. Tre veckor i juli pågår den, och jag är där för allra första gången. Det känns som att befinna sig i en dröm, eller en utopi. I de slingrande gränderna innanför den skyddande stadsmuren finns plats för en blandad befolkning, butiker och verkstäder och dussintals fria teatergrupper med egna små scener. Folk kommer ut ur sina portar med kassar och portföljer, de kysser grannens barnbarn utanför tvättomaten och tittar in på kaféet i hemmatofflor, för att se matchen på teve. Ungar på sparkcykel far fram längs trottoarerna. På uteserveringarna sitter nöjda främlingar och bläddrar i teaterprogram.
Varenda mur, vägg och stolpe är täckt av teateraffischer. För här pågår inte bara en festival, utan tre: Den ursprungliga Avignonfestivalen, med sitt noggrant utvalda, internationella program. Den parallella OFF-festivalen, där alla teatergrupper som vill kan vara med på egen risk, och hyra in sig på någon av alla de scener som finns överallt i staden. Och tillslut CONTRE COURANT (”Mot strömmen”), som är en alternativfestival till såväl Avignonfestivalen som Off-festivalen. Den arrangeras sedan några år av de franska el och -gasverksarbetarnas fackförening, i ett slags folkpark, i ett avsides hörn av ön Barthelasse, som ligger i floden Rhone, alldeles utanför Avignon.
Solen glänser och skimrar. Jag är yr av lycka. Eller kanske av solsting. Det är trettioåtta grader varmt i skuggan. Jag skaffar en solhatt och fördjupar mig i programmet. Och så kommer kvällen, härligt ljum. Fönsterluckor slås upp. Jag skymtar ett kök med vaxduksklätt bord och teve på skänken i hörnet. På trottoaren utanför sitter familjen och svalkar sig. Farmor på en stol. Den unge pappan på trottoarkanten, med ett sömnigt barn i famnen. Jag är på väg till festivalens första föreställning – Papperlapapp, som skapats av den schweiziske regissören Christoph Marthaler och spelas inne på gården till det mäktiga påvepalatset, ett stenkast från trottoarkanten med det sömniga barnet.
Strålkastare belyser palatsets åldriga murar och ovanför scenen är den stjärnklara himlen, full av visslande svalor i ständig rörelse. Förväntansfullt sorlande intar åskådarna sina platser. Och så inleds festivalen. Inte med pukor och trumpeter – men med två autentiska demonstrationer. Några män i publiken reser sig upp och ropar fram ett budskap till stöd för papperslösa invandrare. Knappt har de tystnat förrän en kvinna kliver upp på scenen och håller ett anförande mot neddragningar i den statliga kulturbudgeten. Hon vänder sig till den franske kulturministern, som sitter rakt framför henne.
Innan hon hunnit ner från scenen har föreställningen börjat. En liten lastbil med täckt flak kör fram ur kulisserna och släpper av en grupp människor i olika medelåldrar. De är slitna, rufsiga, plufsiga, osäkra – absurt normala. I spetsen för dem hasar en blind guide. Han pekar vilt med sin vita käpp åt olika håll. Gruppen följer honom med viss tvekan. De irrar runt bland sarkofagerna. Från himlen hörs andlig musik, blandad med svalornas låt. Plötsligt överröstas allt av ett aggressivt maskinvrål – gnistor och eldslågor slår ut ur en skåpliknande biktstol. Alla rusar fram mot den och faller på knä i de kyrkbänkar som står intill.
En stund senare öppnas biktstolens dörr. En arbetare med svetsmask kliver ut, lägger ifrån sig svetsaggregatet, tar av sig masken, plockar fram en lunchmacka och börjar äta.
Och sedan fortsätter föreställningen med en rad variationer på samma tema – underverk som ständigt havererar. Profeten förvandlas till en förvirrad högtidstalare, som släpar på en löjlig shoppingvagn. Den heliga måltiden omvandlas till banala lunchmackor – den ensammes dagliga bröd i en kantstött välfärdsstat. Och alla vita skrudar tas genast av, för att knölas in i den jättelika tvättmaskin som står mitt på scenen, bland stensarkofagerna. Att tvättmaskinen dundrar igång är ett vardagsunderverk, som inte räknas.
När en massa människor med sura miner reser sig ur publiken och hänsynslöst klampande tränger sig ut, är jag övertygad om att detta också hör till pjäsen. Men jag har fel. Efteråt diskuteras skandalen i medierna. Många blev tydligen så provocerade att de inte kunde sitta kvar.
Själv blir jag bara road och gripen. Människorna på scenen ser klumpiga ut, i sina illasittande tantklänningar och kostymer. Men de är ändå sällsamt viga. Och alla kan tydligen sjunga – starkt och rent, nästan som änglar…
De klättrar upp på stenkistorna, bäddar åt sig, rafsar i sina väskor, pussas och hånglar i kyrkbänkarna. Grälar, pratar, mimar, sjunger. Och fraktas sedan iväg i den lilla lastbilen.
Och trots att jag tror att jag aldrig sett eller hört något liknande känns det på något vis ändå egendomligt välbekant. Skådespelarna, den gåtfullt absurda andligheten, humorn, poesin, medmänsklighet och förtvivlan… Alltsammans påminner faktiskt om Roy Anderssons filmer!!
Jag vacklar ut i den sammetslena natten, och tänker att Avignonfestivalen är ett underverk, som alla borde få vara med om åtminstone en gång i livet.
/Kajsa Öberg Lindsten
PAPPERLAPAPP
Spelplats: påvepalatsets gård
Regi: Christoph Marthaler
Scenografi: Anna Viebrock
Kostym: Sarah Schittek
Texter av Christoph Marthaler, Malte Ubenauf, Olivier Cadiot och skådespelarna, samt av Herbert Achternbusch, Don Gabriele Amorth, E.M. Cioran, Dario Fo, Sören Kierkegaard, Professor Madya, Henri Michaux och Julien Torma.
Musik av Martin Schütz (originalmusik), samt av J.S. Bach, Karl Bette, Antoine Busnoys, F. Chopin, Carlo Gesualdo, J Haydn, F Liszt, Joseph Meyer, W A Mozart, G P da Palestrina, Pérotin, Erik Satie, G Verdi och R Wagner
I rollerna: Marc Bodnar, Raphael Clamer, Bendix Dethleffsen, Evelyne Didi, Olivia Grigolli, Rosemary Hardy, Ueli Jäggi, Jürg Kienberger . Bernhard Landau, Sasha Rau, Martin Schütz, Clemens Sienknecht, Bettina Stucky, Graham F. Valentine, Jeroen Willems
Christoph Marthaler är jämte den franske författaren Olivier Cadiot utnämnd till ”husartist” vid årets Avignonfestival.
Marthaler inledde sin karriär som musiker, mimare och kompositör av teatermusik. Sedan blev han en nyskapande, egensinnig regissör som arbetar såväl med opera som med teater, och skapar egna dramer där han blandar klassisk och modern musik, textbitar ur världslitteraturen och nyskrivna texter. Ofta samarbetar han med den tyska scenografen Anna Viebrock, som står som medskapare till Papperlapapp.
Papperlapp var bara ämnad att spelas under årets Avignonfestival, men man kan se en inspelning av hela föreställningen på följande länk:
http://liveweb.arte.tv/fr/video/Papperlapapp_de_Christoph_Marthaler_au_festival_d_Avignon/
NÅGRA FÖRESTÄLLLNINGAR TILL PÅ DEN URSPRUNGLIGA AVIGNONFESTIVALEN:
THIS IS HOW YOU WILL DISAPPEAR
Spelplats: Gymnase Aubanel, 8-15/7 2010-07
Regi, koreografi och scenografi: Gisèle Vienne
Musik: Stephen O´Malley och Peter Rehberg
Text: Dennis Cooper
Ljus: Patrick Riou
Skulptur: Fuijko Nakaya
Video: Shiro Takatani
I rollerna: Jonathan Capdevielle, Margrét Sara Gudjónsdóttir, Jonathan Schatz
På scenen är en snårig, nästan realistisk skog, med iskall dimma, som svalkar gott efter hettan på Avignons soliga gator. Pjäsen är ett allkonstverk: dans, musik, installation, videokonst. I en skuggig skogsglänta tränar en anorektisk elitgymnast med hjälp av sin pojkvän. Hennes akrobatik är imponerande. Och allt hon gör ser ut som självplågeri, eller tortyr. Paret skiljs åt, försvinner åt varsitt håll i skogen. Möter sedan, från varsitt håll, en drogad hårdrockare som mördat sin flickvän. Blod, Musik, Dans. Våta dimmor. Tillslut flyger en levande uggla tvärs över scenen.
Jag blir mest frusen, trött och obehaglig till mods. Föreställningen känns inte ämnad för mig. Den vill diskutera ungdomens skadliga idolfixering och kändisdrömmar. Till häftig musik. För mig känns den överlastad, pretentiös och ganska intetsägande. Trots den påkostade scenografin.
Regissören har studerat filosofi och marionett-teater. Och sedan skapat denna uppsättning, där dansarna-skådespelarna rör sig som marionetter och skall förmedla idéer.
DE MAN ZONDER EIGENSCHAPPEN (1)
(Mannen utan egenskaper, del 1)
Spelplats: Opéra-Théatre i Avignon 8 t o m 12 juli
Text: Robert Musil
Översättning till nederländska: Ingeborg Lesener
Regi: Guy Cassiers
Scenografi: Guy Cassiers, Enrico Bagnoli
Pianospel, på scenen: Johan Bossersk
Ljus: Enrico Bagnoli
Ljud: Diedrik De Cock
Kostym: Belgat/ Valentine Kempynck och Johanna Trudzinski
I rollerna: Dirk Buyse, Katelijne Damen, Gilda De Bal , Vic DE Wachter, Tom Dewispelaere, Johan Van Assche, Liesa Van der Aa, Wim van der Grijn, Marc Van Eegehem, Dries Vanhegen
Mannen utan egenskaper är en tre och en halv timme lång föreställning, som bygger på Robert Musils jättelika roman, som utspelar sig i Wien år 1913, och speglar stämningarna i ett imperium hotat av sönderfall, på tröskeln till ett världskrig. Det handlar om maktkamp, nationalism och ultranationalism i en mångkulturell smältdegel. Och om medlöperi, uppgivenhet, tillgjordhet, ränksmiderier och konstnärligt skapande. Den holländske regissören Guy Cassier gillar att adaptera stora romaner för scenen. Denna föreställning är bara första delen av en planerad iscensättning av hela Musils jätteroman.
Uppsättningen är storslagen. Men förvirrande. Ett myller av personer, vissa i egendomliga fantasikläder av tidlöst slag, och alla talar nederländska och företräder olika psykologiska typer och politiska riktningar. Ovanför scenen textas replikerna på franska. Jag försöker förtvivlat hänga med. Nederländskan låter ibland förvirrande lik svenska. Men jag förstår nästan ingenting. Och den franska textremsan rusar fram så snabbt, högt över scenen. Jag tittar ömsom ner och upp, och blir alldeles snurrig. Föreställningen är suverän, med figurer lika stiliserade och överdrivna som i en serietidning, svåra att knyta an till. Scenkläderna är mer fascinerande än den psykologiska gestaltningen. Vissa är så insnärjda i sina krångliga kostymer att de har svårt att röra sig. Det är säkert symboliskt. All denna symboltyngda elegans gör att jag känner mig dum och utesluten. Men något slags upplevelse ger den ändå. Jag kan inte undgå att känna en viss glädje över att ta del av denna krävande kostymteater som är gravallvarlig och inte det minsta insmickrande. Min bristande förståelse kanske inte bara beror på språket, och att jag inte läst romanen, utan också på att jag sitter långt upp under taket i den gammaldags operateatern, och flämtar i värmen efter en glödhet dag, Och föreställningen pågår till ett på natten. Jag håller mig envist kvar på sammetsstolen, nästan medvetslös.
Och detta var alltså bara första delen av Mannen utan egenskaper. Kanske kommer iscensättningen av del två till Avignonfestivalen nästa år. Man borde allt försöka se den…
SUJETS À VIF, program A
Spelplats: Jardin de la vierge du lycée saint Joseph
Två stycken experimentella miniatyrföreställningar – som sammanlagt bara tar någon timma och överskrider gränserna mellan olika konstarter. Det är vad som bjuds under rubriken Sujets à vif Spelplatsen är ”Jungfruns trädgård” (Jardin de la vierge ), en liten innergård som omgärdas av Lycée Saint Josephs åldriga stenhus. Scenen har byggts upp till nästan en meters höjd över marken. Den täpper till den nedre halvan av de dörrar i markplanet som aktörerna kommer ut ur. Så de får klättra upp, som ur ett källarhål.
ROSA, SEULEMENT
Text och iscensättning: Mathieu Bertholet
Koreografi: Cindy van Acker
Koreografiassistent: Tamara Bacci
Kostym: Anna Van Brée och Olivier Falconnier
I rollerna: Cindy Van Acker, Mathieu Bertholet, Adrien Barazzone, Émilie Blaser, Vincent Brayer, Pierre-Antoine Dubey, Nissa Kashani. Nora Steinig
Cindy van Acker heter den schweiziska danserska som gjort koreografin och dansar huvudrollen i det första stycket, som handlar om att vara besatt av den politiska myten och kvinnliga legenden Rosa Luxemburg, och försöka återskapa hennes liv i fantasin, med hjälp av rörelser. Som meddansare och medhjälpare har hon sex unga teaterelever från teaterhögskolan La Manufacture, i Lausanne.
Ömsom trevande och engagerat börjar de gestalta Rosa – den polska socialistrevolutionären, som 1889 flydde till Schweiz, och sedan flyttade till Tyskland, där hon under första världskriget grundade ett oavhängigt socialdemokratiskt parti – i protest mot den ryska bolsjevismens despoti och den tyska socialdemokratins krigshets. Efter Tysklands nederlag organiserar hon Spartakusupproret i Berlin, och sedan blir hon mördad. Teatereleverna marscherar i kvadratiska formationer, de fängslas, agiterar, revolterar. Och sedan övermannas de av tveksamhet och blir åter sig själva – ett halvdussin snart färdigkläckta skådespelare i ett nutida Europa där den senaste ekonomiska krisen resulterat i att forna välfärdsstater samfällt och resolut bestämt sig för att reformera kulturpolitiken genom att skära ner anslagen såväl till kulturinstitutioner som till fria kulturyttringar…
Teatereleverna går tysta åt sidan, och slår sig ner på golvet, där kulisserna skulle ha varit om de funnits. Cindy van Acker blir ensam kvar. Hon är den fängslade Rosa, hon är den disciplinerade Rosa, hon är den dödsdömda Rosa. Hon är en skoningslöst arbetande maskin – som kraftfullt eller maniskt, utan att kunna hejdas, upprepar samma rörelser, tills hon dör. Det är gåtfullt och effektfullt. Och inte det minsta didaktiskt. Tack och lov. Uppsättningen är ett samarbete mellan Cindy Van Acker och författaren och regissören Mathieu Bertholet. Den experimenterar med att göra text till dans och dans till litteratur. Utan förklarande fotnoter. För mig är det befriande att se den. Jag trodde inte att jag kunde uppleva en dansföreställning som så tankeväckande.
Den andra miniatyrföreställningen är
LA RELÈVE DES DIEUX PAR LES PITRES (Gudarna blir avlösta av pajasarna)
text: Arno Bertina
Objets-trouvés på A4-papper: Jean-Luc Brisson
Kostym: Anne Yarmola
I rollerna: Agnès Sourdillon och Marcus Brisson
En kvinna i obekväma skor vacklar in på scenen och börjar beklaga sig. Över livets sorger och misslyckanden, över att hon har berövats såväl kärlek som jobb. Hon vänder sig mot en liten madonnastaty som råkar stå intill. Hon vädjar aggressivt, och slänger ena skon i den tigande Gudsmoderns famn.
En man med låda kommer in på scenen. Han är loppcirkusdirektör, och nu slår han upp sin loppcirkus. Han är en chevaleresk pajas och bluffmakare. Han gör kvinnan till sin medhjälperska. Tillsammans visar de upp en rad otroliga – eller löjliga? – tricks, utförda av de osynliga loppaktörerna. Lopporna finns inte. Eller syns inte. Publiken är trollbunden. Utan att riktigt veta varför. Som om det vore barnteater för vuxna. Eller cirkus. Det är allvarligt och roligt. Det är absolut oförutsägbart. Tillslut bär cirkusdirektören in ett antal collage – eller ”objets-trouvés” . Alltså: upphittade föremål, som gjorts till konstobjekt genom att klistras upp på vanliga A4-papper. Bitar ur ett liv. Banalt och barnsligt. Fascinerande. Bluff eller allvar? De läggs i en lång rad längs scenens kant, och efteråt, på väg ut, går publiken fram och tittar på dem.
Också detta är ett experimentellt samarbete mellan textförfattare och aktörer.
”Att experimentell konst måste vara svårtillgänglig är alltså en myt!” konstaterar jag glatt.
/
CHOUF OUCHOF (”Titta, och titta ännu en gång!”)
Spelplats: Cour du lycée Saint-Joseph
Komposition, regi och scenografi: Martin Zimmermann och Dimitri de Perrot
Musik: Dimitri de Perrot
Koreografi: Martin Zimmermann
Ljus: Ursula Degen
Ljud: Andy Neresheimer
Kostym: Franziska Born, Daniela Zimmermann
Ledare för Groupe acrobatique de Tanger: Sanae El Kamouni
Uppträdande akrobater: Jamila Abdellaoui, Adel Chaâban, Mohammed Achraf Chaâban, Abdelaziz El Haddad, Najib El Maïmouni Idrissi, Amal Hammich, Mohammed Hammich, Younes Hammich, Samir Lâaroussi, Mustapha Aït Ourakmane, Yassine Srasi, Younes Yemlahi
(Föreställningen går vidare på turné under sommaren, bl a till Köpenhamn och Helsingfors)
Det unga schweiziska regissörsteamet Zimmermann & de Perrot gör föreställningar som inspireras av nycirkus, mim och fysisk teater. De bygger upp pjäser ur vardagssituationer, med utgångspunkt från aktörerna och deras samspel. Och sedan far de jord och rike runt, på turné med sina uppsättningar. Nu har de tagit sig an en marockansk akrobatgrupp från Tanger. Ett dussin unga män och kvinnor, som arbetar med vad som sägs vara traditionell marockansk akrobatik. Utan andra redskap än sina egna och varandras kroppar bygger de blixtsnabbt torn, far genom luften och utför hisnande saltomortaler. Allt med en smittande sensuell energi, som gör mig både upphetsad och avundsjuk. Tänk att ha en sådan suverän kroppskontroll, och dessutom en sådan kroppslig närhet och tillit till kamraterna i gruppen. Inga skyddsnät förekommer, bara denna absoluta tillit, och exakthet. Det ser nästan enkelt ut – verkar inte ens plågsamt!!
Inför publikens ögon börjar de värma upp på scenen – hoppar, springer, gör volter. Så tar de av sig träningsoverallerna. Och föreställningen kör igång. Mellan höga vita lådor på hjul, som föreställer husen i de trånga gränderna i Tanger, utför de sina konster. De rör sig blixtsnabbt mellan husen, och flyttar samtidigt runt dem. De gömmer sig och dyker upp igen. I nästa stund är de uppe på taken. Med mim, klädbyten och arabiska sånger framställer de berättelsen om ett exotiskt liv, om burnusklädda figurer som bedriver skumma affärer i gathörnen, om tuffa grabbar och om flickor som pendlar mellan en förtryckt slöjtillvaro och jämställt deltagande i de akrobatiska övningarna. Är det en ironisk lek med våra förmodade fördomar? Eller är det bara ren underhållning?? Eller båda delarna – som bilden av herr Omar i Ture Sventon-böckerna? En färgrik illustration av västerlandets längtansfulla, lite ängsliga dröm om ett obegripligt, kryddoftande Orienten?
Akrobater med denna förmåga att bygga mänskliga torn lär förr ha varit efterfrågade av karavanerna, som tog med dem på sina ökenvandringar, för att de skulle kunna spana efter fiender som närmade sig långt bortifrån. Det är roligt att tänka på. Men kanske är det bara en myt. Nu lär de framför allt uppträda för turister på hotellen i Tanger. När de inte turnerar i världen. Om det schweiziska samarbetet leder till nya föreställningar återstår att se.
ROUGE
Spelplats: Chapelle des pénitents blancs
Av och med Julie Andrée T.
i samarbete med ljussättaren Jean Jauvin och
ljudskaparen Laurant Maslé
I ”de vita botgörarnas kapell” (Chapelle des pénitents blancs) framför den kanadensiska performanceartisten Julie Andrée T. sin egen föreställning Rouge, som är en orgie, eller ett lekfullt och förtvivlat överdåd, i rött.
Julie Andrée T. lär bo i skogen utanför Montréal, när hon inte är ute på turné. Från den brutala hettan kommer vi in i det svala, mörka kapellet. En ung, lite knubbig dam med fundersamt utseende stiger upp på scenen. ”Det kan väl inte vara hon som skall dansa?” tänker jag förvirrat. Av någon anledning inbillar jag mig att det skall bli en dansföreställning med stramt, andligt innehåll. Kanske är det lokalen som får mig att tro det. Den verkar så sträng. Lånar sig nog inte till vad som helst… Men kvinnan ser inte ut som en dansare, utan snarare som en småfet och uppgiven dagisfröken i obekväma damkläder. Nu börjar hon ta upp olika leksaker och prydnadsföremål av plast ur en röd kista. Hon säger på pedagogisk, mycket tydlig engelska, som vore det en språklektion: ”What color is this?” och svarar sedan själv: ”It is red!” Så fortsätter hon, medan hon fyller scenen med meningslöst skräp: engångsmuggar, plastdjur, elektriska ljusgirlander, spänner, julgranspynt av plast. Och alltsammans är rött. Hennes tonfall förändras, det blir alltmer maniskt, hotfullt, desperat. Hon vänder sig allt oftare bort från publiken. Snart flyter allehanda klibbiga, röda vätskor. Hon klär av sig tantkläderna, uppträder i tangatrosor, alltmer lättklädd och utmanande, nedsmetad med rött. Det som började som något slags barnteater övergår i en melankolisk, besatt självplågaruppvisning med pornografiska inslag. Ibland försvinner hon bakom en skärm. Gör röda skuggbilder åt oss. Sedan kommer hon fram igen. Alltsammans är upprörande. Meningsfullt upprörande. Ingen spekulativ retro-performance, utan något nytt. Som handlar om identitetssökande, förtvivlan, och om färgen RÖD. Det är en berättelse, som både är teater och dans. Den slutar i röd sörja, med omkullvälta, hopblandade plastföremål och naken, kletig hud. Och så: ett mänskligt ansikte, som omaskerat tittar rakt mot oss. Och det är vackert.
UN NID POUR QUOI FAIRE (”Ett näste för att göra vad”)
Text: Olivier Cadiot
Dramatisering: Olivier Cadiot och Ludovic Lagarde
Regi: Ludovic Lagarde
Musik: Rodolphe Burger
Scenografi: Antoine Vasseur
Ljus: Sébastian Michaudk
Kostym: Fanny Brouste
Video: David Bichindaritz, Jonathan Michel
Den franske författaren Olivier Cadiot är, liksom regissören Marthaler, ”husartist” vid årets festival. Un nid pour quoi faire (”Ett näste för att göra vad”) är en iscensättning av Cadiots roman med samma namn. Texten är ett collage av fraser, citat, upprepningar. Vardagsbanaliteter som blir lustiga eller hotfulla, genom att plötsligt få poetisk eller profetisk klang. Berättelsen handlar om en kung som dragit sig undan till en sportanläggning i alperna tillsammans med ett hov av unga smickrare och uppassare, som skall idka vintersport i hans sällskap. De klättrar upp och ner för en brant trappa iförda skidkläder, och sedan springer de runt i underkläderna och borstar tänderna och låter sig hunsas. Ibland steker de ägg åt kungen på en riktig spis. Och alltsammans har en massa eleganta associationer och undermeningar. Tillslut utnämner den döende despoten en senkommen främling, som blivit anställd som tjänare, till sin efterträdare som despot.
Jag tycker rejält illa om uppsättningen. Blandningen av konstsnö, stekpannor och kringrännande skådespelare med otydlig mimik, som reciterar ordrika och utstuderade repliker, får mig nästan att kräkas. Men kanske är det meningen. Kanske vill regissören ha det så. Kanske vill han plåga vissa i publiken. Och kanske är det också därför som han gör ett så otydligt slut att hela publiken flera gånger tar miste och börjar slutapplådera för tidigt, innan föreställningen äntligen är över.
För mig känns det som ett misslyckat försök att göra underhållande men ändå ambitiös sagoteater för vuxna. Men senare förstår jag att Cadiot är populär och har många beundrare. När han har ett framträdande är salen fullsatt. Publiken jublar. Och han talar verkligen bra. Med en lättsam intensitet som är ytterst medryckande.
DORS TOI/ SCHLAF DICH (”Sov du!”)
Spelplats: lycée Saint-Joseph, gymnastiksalen
Text och regi: Sasha Rau
Scenografi: Duri Bischoff
I rollerna: Marc Bodnar, Charlotte Clamens, Janet Haufler, Bettina Stucky, Jeroen Willems
Här får vi vara med om en dramatiserad läsning av en nyskriven text av Sasha Rau – en av de mångsidigt begåvade schweiziska skådespelare som regissören Marthaler samarbetar med, och som uppträdde i Papperlapapp, den stora föreställning som inledde festivalen.
Sasha Rau har engagerat sina kamrater från Marthalers grupp. Hans pjäs har många stämmor, som talar för sig själva och till varandra. Den handlar om att bära med sig sin barndom genom vuxenlivet, ända in i ålderdomen. Personerna på scenen grälar, vädjar, försvarar sig och ältar sina minnen..
Det är fascinerande att få en inblick i ett pågående arbete, där replikerna ännu inte har rotat sig riktigt. Tonen, människotyperna och den melankoliska humorn, som andas medmänsklighet och tolerans, påminner starkt om mästaren Marthalers verk. Men det stör inte. Detta är ju något mycket mindre och blygsammare. En etyd utan musik. Och kanske beror likheten allra mest på att man känner igen de fantastiska skådespelarna. De talar ömsom tyska och franska – eftersom pjäsen vill spegla personliga minnen hos människor som levt med båda språken, men bara haft ett av dem som sitt modersmål.
Det är spännande att se hur skådespelarna med papper i hand trevande rör sig bland gymnastikredskapen, längs osynliga vägar och i osynliga hus.
LA VINGT-CINQUIÈME HEURE:
WOLFSTUNDE (”Varglektion”)
av Silke Mansholt
Regi: Lucy Grenier
Musik: Billy Cowie, Wojciech Kilar, Askarian och Chatjaturian
I rollerna: Silke Mansholt och Lucy Grenier
Under rubriken La vingt-cinquième heure presenteras ett disparat program av performances, föredrag, uppläsningar, teater och dans. Wolfstunde är ett slags dramatiserad stand up med dansinslag. Silke Mansholt är en tysk dansare som blandar konstarter i sina föreställningar. Förutom att dansa och göra performances skriver hon poesi och gör videofilmer. Numera bor hon i Storbritannien. Men hennes föreställning Wolfstunde berör på flera vis hennes tyska identitet. Hon talar till publiken på lekfullt bruten franska. Det är förtjusande och roligt. Jag förstår vartenda ord. Det handlar om våld och om den inre varg som döljer sig i var och en av oss. Hon börjar med en golflektion, där hon grymt skjuter iväg en docka som föreställer det skandalomsusade golfproffset Tiger Woods. Sedan börjar hon dansa, men avbryter sig för att med ett stort gevär skjuta ner en yngre dansös som härmar henne. Och över scenen hänger den stulna Auschwitz-skylten med parollen ”Arbeit Macht Frei”. Det fattas några bokstäver på den. Dem sätter hon dit på slutet, innan hon monterar ner hela skylten i tre stora bitar, som hon packar in i en väldig ryggsäck och släpar iväg med.
Hennes energi, uppfinningsrikedom och timing gör mig upprymd. Jag går ut med ett leende på läpparna. Det är midnatt, och jag har varit igång hela dagen. Men jag är inte det minsta trött. Jag uppfattar föreställning som en manifestation av feminism och kvinnlig styrka. Just för att den inte alls handlade om några könsroller, utan bara om vår allmänmänskliga och djuriska existens.
———————————–
När vi lämnar Avignon återstår nästan en hel festivalvecka. En trumpen renhållningsarbetare går runt och river ner teateraffischer, som han slänger på sin kärra. Men alla andra verkar fortfarande entusiastiska. Vi har hunnit se två dussin föreställningar. Jag kliar mina myggbett från den senaste kvällen på friluftsteatern, och orkar inte tänka på hur många fantastiska uppsättningar vi kanske har missat.
/Kajsa Öberg Lindsten,
för Alba i Avignon.
Stort tack till Publicistklubben, vars generösa stipendium möjliggjorde mitt innehållsrika besök i Avignon!!
