[100802] Lena Ackebo är Sveriges svar på JG Ballard. Inget hon skriver kommer kanske att filmas av David Cronenberg, men det beror snarare på Sverige. På gott och ont. Vår dröm som blev mardröm var inte så mycket drömmen om bilen och teknologin som drömmen om shoppingen och låtsasindividualismen.
På sjuttio och åttiotalet verkade alla önska sig mer personlig frihet, mer shopping, folk drömde t o m om reklamradio. Nu sitter landets åldrade hipsters i London och snackar sommar om hur dom drömmer om Per Albin Hanssons folkhem.
På sextiotalet skrev JG Ballard så sjövilda visioner att förlagen förstörde delar av upplagorna och det dröjde tiotals år innan man filmade hans kändaste verk. Han var helt enkelt så före sin tid att hans extrema karikatyr beskrev samtiden mer exakt än de flesta.
När man idag läser hela samlingen ”Tjugo år med Lena Ackebo”, infinner sig efter tag känslan av att läsa en oerhört detaljerad antropologisk skildring av ett litet ängsligt land långt upp norrut någon gång i slutet av 1900-talet och början av 2000 talet. Från 1984 och Jalle Planka, ibland blir det helt tidlösa oneliners som ”en jäkla skillnad mellan teori och praktik” (s. 28, en svensk komikerklassiker, helt i klass med ”Snöripan”) ibland längre oneliners (”Löpsedlar, så funkar dom”) hela vägen till långa såpor (Brynebrinks)
Och ingen kommenterar det bättre själv än författaren, när hon låter två av sina tecknade figurer recensera sig själv i sista serien. Som med den bästa humorn är skräcken inte långt borta. Samma detaljerade observationer, samma små överdrifter, samma timing.
I ett 2010-tals Sverige där en ”feminist” kan hävda ”oberoende” genom att göra exakt som en reklambyrå säger och elda upp 100.000 läser man geniet Ackebo och växlar mellan att fnissa och se sig i spegeln och skämmas.
Eller så kommer en vag civilisationsångest, som att ”herregud, Ackebo skildrar världen som den är – och för den här skiten slog vi ihjäl naturen”. Men man skrattar riktigt gott också.
