[100719] Av en stundom regnig sommar, helt bra för att låta mig under vissa av de regnigaste dagar pyssla. Jag bekantar mig med DAVO:s album för Finland. Börjat överföra min frimärkssamling från ungdomens dagar till dessa nya album. På den tiden samlade nästan alla rejäla gossar på frimärken här i landet, åtminstone de jag kände en tid eller hörde om, liksom alla herrar i släkten gjorde. Alla hade de Norma-album för sin huvudsamling, av det kända albumet som gjordes i Finland. Då klippte man själv sina fickor för frimärken och limmade in dem. Det blev rätt fult, fickorna blev alltid sneda när jag klippte och limmade, först när jag blev vid de högre tonåren och börjat gå en skräddarutbildning som jag lyckades hålla saxen stadigt nog i hand och få det någorlunda snyggt (även om det finns små skärmaskiner för ändamålet).
Nu har jag än gjort ”helgerån”, överfört mitt ungdomsverk av en i något ganska fullskalig Finlands-samling, i nya dessa nya DAVO-album med färdiga fickor. Det blir så mycket snyggare, samlingen känns som en helt annan, mycket fräschare med ens, inget blir snett, istället som allt blir snyggt.
Vad som kan sägas, jag imponeras här över DAVO:s design av sidorna i albumen, försöker glatt förstå logiken och tanken för hur det är uppställt. I stora drag är det förstås rätt tydligt för hur det blivit designat, men jag vill även förstå och kretsa kring om det finns ett genomgående mönster med att ta upp färg och form på frimärken för hur DAVO markerat och önskat ge placeringen för frimärkena, i dessa s.k. förtrycksalbum. Man ser ändå tydligt hur det är uttänkt att bli estetiskt tilltalande, och luftigt, inte överfullt, inte heller för glest. Ibland blir det motiv och tema som hänger ihop, flest gånger med färg och form. Årgångsvis går det förstås, förutom t.ex. flygpost och för vissa block och frimärkshäften som har separata sidor i slutet av ett album på egna sidor. Var ligger ändå hemligheten, att jag genomgående tycker mig kunna konstatera att DAVO överträffar Norma med att göra lyckad design, och inte en enda sida har de likadan. Tycker också DAVO Olé lyckats överträffa sina internationella konkurrenter som t.ex. Lindners tätt packade sidor för Finland. Dock har deras album Finland I mer lyckad siddesign än Finland II där det blir mer stökigt på något sätt.
Ett problem för DAVO, när man för över en samling från Norma, Norma har beaktat skillnader i frimärkenas tandning, och varianter för vattenstämpling, så det blir plötsligt extra frimärken över, i något fall är det en sann lättnad, man slipper samla vissa dyra märken, eller blir det inte av onödiga luckor som spökar tomma, å andra sidan måste man lägga någonstans sina överblivna varianter. DAVO har inte riktigt i allt bra lösningar för varianter, det som samlare så gillar att ha i sina samlingar att tillföra, ändå är det ju varianter som liksom är det extra och avvikande och som ger mervärde för en samling. Man får t.ex. göra sina egna tilläggssidor, men då är man kvar vid ungdomens år, att får limma fickor på blanka DAVO-sidor, blir det hela genast lite mindre snyggt. Tilläggssidor av något slag kunde vara att föredra från DAVO, men varianter finns ju i all oändlighet, självfallet inte så lätt med avgräsningsproblematiken, för vilka eller hurudana man kunde ha vissa extra förtrycksblad.
När man överför en gammal samling, det man tror skall ta ungefär en dag i anspråk, tar nästan en vecka, eller mer, man skulle t.ex. äntligen hinna läsa Proust stora romansvit, men i gengäld har man fått sig en rejäl dos tyst betraktelse över motiv, med många glimtar över Finlands närhistoria, och nutidshistoria, samt personhistoria och geografi, gärna med Internet tillgängligt eller en uppslagsbok bredvid sig. Man får sig också sin egen nostalgitripp, från när man tidigare fått frimärkena ifråga eller varit med om någon händelse eller evenemang, ens minne anfaller ständigt, för nästan varje frimärke under vissa år.
Det som åter slår mig, hur lyckade var inte Finlands frimärken från 1960-talet inpå de första åren på 1970-talet, eller är det något jag endast inbillar mig. Jag har för mig att Finland höll dessa år världsklass i sin utformning av frimärken och fick flera internationella omdömen, men franska frimärken var än bättre även då i sina motivval och sin färg, de var högst rika i sin utformning. Det man än aldrig, frånsett något enda undantag, verkar se bland de finska frimärksmotiven är humorn, det som lyser helt med sin frånvaro. Den finska folksjälen har ju ändå humor inte minst i sin ständiga pendling mellan vrede och djupaste saktmod.
Sedan återstår ännu problemet när man överfört en samling i nytt album, luckor som inte tidigare stört, där frimärken saknats, kan störa idel mera nu i den nya designen i DAVO-albumet, liksom kombinationen postfriska och stämplade blir i nya grupperingar allt efter sidornas design. Sidorna blir ju sidor först i full betraktelse när de fyllts, sidornas arkitektur kan te sig väldigt på hälft när något saknas eller inte passar ihop. Å andra sidor kan även om tomma luckor har sin charm om det vill sig, för en helt komplett samling i ett förtrycksalbum vill ju förlora något av samlandets charm, det man eftersträvat nollas som med en slags orgasm och kan efteråt bli mycket mindre intressant och utmanande. Normalt införskaffar man gärna skyndsamt dessa frimärken som man ser att skriker alltför tomt på sidorna, men det är ju liksom ett helgerån (det också) om man förbättrar sin ungdomssamling med nya frimärken, då är det ju inte mera just det, något man gjorde tidigare. En samlare har förstås alltid flera samlingar och med tiden nya.
Det som också är riktigt charmigt och bra med DAVO:s album, det känns som om, och vid en förfrågan visar sig stämma att de delvis är gjorda för hand. Det finns vissa smärre skavanker, en och annan obetydlig, t.ex. råkar det i detta exemplar sakna en ficka för ett märke från 1985, så fram här genast med saxen, eller de beklagade och sänder en ny sida.
Av annat bra släpper Stanley Gibbons en ny fransk frimärkskatalog, Stamp Catalogue Part 6, i en sjunde utgåva av deras franska. Deras föregående franska katalog är från 2006, av en kraftigt reviderad version i förhållande till den då föregående. Det känns alltid som en bra händelse när nya frimärkskataloger släpps, det är laddat för nya upptäckter och med spänning för hur prisbilden utvecklats för olika märken. Det man läst otaliga gånger i tidigare utgåvor läser man med ändlös spänning på nytt, och man noterar förstås också allslags nyheter och detaljer. Något som genast och generellt kan sägas, prisbilden ser nu helt annan ut än för fyra år sedan, med direkt kraftig prisutveckling överlag och med stor variation. Priserna anges visserligen i brittiska pund, men stör verkligen inte alls nu när man är van med euro och dessa valutor ligger ganska nära varandra i värde.
Michels kataloger används världen över, deras förtjänst är närmast att alla verkar ha dem och deras numreringar är nästan något av standard, men Michels kataloger är ofta dessvärre betydligt magrare på information än mången annan katalog. Vad som kan sägas, att Stanley Gibbons franska katalog har mer och utförligare listning av de franska frimärkena, är bättre illustrerad, är tydlig, med fler exempel, tar även upp många fler varianter, vilket är mycket bra, och som samlare får man mer ut av den än i jämförelse med Michels bästa franska katalog. Stanley Gibbons katalog har även en stor utförlig avdelning som täcker de forna franska kolonierna, vilket är spännande och intressant och blir i mångt också att inhämta en rejäl dos av gammal kolonialhistoria. Finns även många specialartiklar om t.ex. franska frimärksblock, häften, och för vissa stämplar, och inte minst för den s.k. ballongposten från när Paris var i blockad, med mera extra. Formatet på katalogen är rätt stort, den har redig design, är tydlig och inte för tät, fint illustrerad i förstklassigt flerfärgstryck. Så det blev en intressant och rik läsning under flera dagar. Och franska frimärken från 1950-talet framåt är otroligt fina i sina motiv, även om det börjar närma sig glansbildsaktigt mot så där slutet av 1990-svaret och med ständigt nya frimärken, franska postverket som onekligen börjat överdriva med sina löjliga motiv och sitt rika urval, än mer än Posten i exempelvis Sverige eller Finland.
Det som jag dock ställer mig något tvivlande till, att katalogen inte noterar separat värdet på ”postfriskt” innan andra världskrigets slut, utan endast på ostämplat märke (lightly hinged exemples) och kategoriskt i inledningen menar att värdet är ansenligt högre för det postfriska än på märken som fått en hängare / fästare på baksidan från någon tidigare samling. Är det verkligen så kategoriskt att kunna avfärda en närmare specifik prisbildning? Å andra sidan är inte Michel heller ett skvatt bättre på den här punkten.
