[100617] Akademiska publiceringar hamnar ofta i medieskugga. Här har vi en bok som ändå fått viss publicitet och uppskattning, inte minst bland borgerliga krönikörer. Men låt oss börja med utgångspunkterna. Jonas Olofsson är kritisk till den förda utbildningspolitiken för gymnasiet. Tanken att alla ska kunna förbereda sig för högskolestudier ifrågasätts, åtminstone i den nuvarande formen.
Kritiken från Olofsson har sina poänger. De teoretiska inslagen har inte varit så politiskt effektiva som det var tänkt. Förhoppningarna om ökad klassutjämning har inte infriats Istället har vi fått en växande grupp elever som visar allt större fientlighet till utbildningssystemet. Lösningen är då att istället satsa på en kvalificerad yrkesutbildning, det vill säga en mer praktiskt anlagd gymnasieutbildning för dessa elever. Frågan är dock om problemställningen hänger ihop med lösningen?
Innan vi kommer till slutsatserna gör Olofsson en gedigen historisk genomgång av den politiska debatten som har föregått förändringar i utbildningssystemet. Som många andra historieskrivningar tar den sin början i det som skulle leda fram till den allmänna folkskolan på 1840-talet, men med skillnaden att vi här får fokus på debatten om en yrkesskola. Speciellt intressant är det kanske att läsa om arbetarrörelsens utbildningspolitik, inte minst med tanke på det långa regeringsinnehav de haft under efterkrigstiden.
Tanken hos förre finansministern Wigforss och andra ledande ideologer var att ett sätt att minska klassklyftorna var att minska klyftorna inom utbildningen. Det rankades som lika viktigt som löneklyftorna, vilket knyter an till Pierre Bourdieus analys att kultur och utbildning har ett symboliskt men viktigt kapital i det kraftfält av makt som skapas mellan samhällsmedborgarna. Det här anlagda perspektivet har i stort varit styrande för svensk utbildningspolitik fram till våra dagar.
Spiken i kistan för borgfred på skolpolitikens område, skulle det visa sig, var införandet av programgymnasiet 1991. Alla gymnasieutbildningar blev treåriga och på alla utbildningar skulle man kunna skaffa sig behörighet för studier på högskola. Det är detta som Jan Björklund angriper med orden ”alla vill inte bli akademiker”. Skolan riskerar nu att bli ett partipolitiskt slagfält och i förlängningen kortsiktiga utspel som skapar oro bland dem som utsätts för politikernas röstfiske.
Denna gymnasiereform har inte blivit någon framgång om man ser till de mätinstrument som används i form av betyg. Antalet icke godkända studenter är stigande och det leder till stigmatisering av dessa ungdomar. Dessutom blir det svårare för dessa att ta sig in på arbetsmarknaden. Björklunds lösning är att skapa en kortare gymnasieutbildning för ungdomar som annars riskerar att bli underkända, plus att ge dem plats som lärling eller praktikant. Jonas Olofsson instämmer i huvudsak i detta resonemang.
Detta ser jag som ett mycket problematiskt program för arbetarklassens chanser att överleva på en arbetsmarknad som inte gör halt vid landets gränser. Visst, det kommer att finnas många jobb som kräver att man befinner sig på en viss plats. All sjukvård kan inte utföras av robotar som fjärrstyrs från Indien och någon måste mata din gamla mamma.
Men på de flesta arbetsplatser drivs tempot upp och kunskapskraven skärps. För tio år sedan gjorde jag en reportageresa i Ruhrområdet, Tysklands industriella centrum. Redan då höjdes det röster om att lärlingssystemet fungerade allt sämre i en arbetsmiljö med allt högre produktionskrav. Vem ska lära ut sina färdigheter i en organisation som blir alltmer slimmad och där medarbetarna känner sig alltmer pressade? Teknikföretagarna i Sverige har givit uttryck för att lärlingssystemet är ointressant för dem. De vill ha kvalificerad arbetskraft, punkt slut. Så hur ser arbetsmarknaden ut där man ska hitta lärlingsplatser?
Tanken om kontakt med arbetslivet under utbildningen behöver alls inte vara fel. Det kan det däremot vara att förbereda sig för en arbetsmarknad som kanske inte känns igen om tio eller tjugo år. Därför behöver alla på arbetsmarknaden lära sig hur man lär sig nytt, en arbetsmarknad som ser det livslångs lärande som en realitet. Och då hamnar vi i en helt annan diskussion. Därför ansluter jag mig till tidigare utbildningsminister Bengt Göranssons krav på att tillsätta en ny skolkommission.
