[100614] Gro Dahle och Svein Nyhus har skrivit tre väldigt svåra böcker. Svåra för att ämnena är svåra. Svåra för att de inte är lätta att förhålla sig till. Böckerna är tänkta för ganska små barn och de behandlar riktigt tunga ämnen. Ämnen ovanliga i böcker för små barn.
En (Snäll) handlar om en flicka som är så snäll och tyst så att hon till slut bokstavligen försvinner in i väggen. En (Roy) är om en älskad hund som dör. Han vaknar inte ens ”när jag puttar på honom med skon”. Den kanske ”värsta” heter ”Den arge” och handlar om en pappa som slår en mamma och en pojke som rädd gömmer sig på sitt rum.
Det är, paradoxalt nog, tre väldigt fina böcker. Bilder och text samarbetar nära. Bilderna förstärker texten och det finns mycket att se och fundera över i dem för att barn som sitter och lyssnar på högläsning och som inte själv kan läsa texten.
Svein Nyhus jobbar med kollage, ibland i en teknik som lite påminner om Gunilla Bergströms i Alfonsböckerna. Inga jämförelser i övrigt. För där Gunilla Bergström är rund, mjuk och nästan lite slarvig, så är Nyhus vass, stram och exakt.
Textens poetiska bilder som flickans mun som sitter ”fast i den glada minen. Och den glada minen kunde bara le” blir konkreta och spöklika konkretiserade i en illustration. Den arga pappan som blir större och större och rödare och rödare när ilskan växer blir otäckt farlig. Den hotfulla undertonen i berättelsens början förstärks i bilderna av hemmet där hammaren ligger bredvid guldfiskskålen på första uppslaget, en glasskål där två små guldfiskar simmar tillsammans med en stor svart rovfisk.
Men bilderna kan också vara lite tröstande. Som i boken om hunden Roy, som i princip är en katalog över alla tankar om vad som eventuellt händer efter döden radas upp. Skrämmande som att hunden Roy ligger nere i marken, eller lite mer hoppfullt som att han kanske återföds, eller att han finns i hundarnas himmel. Men det tröstande är att i bakgrunden, genom hela boken går pappan och städar undan hundens saker, sorgligt förstås, men pappa är i alla fall hela tiden närvarande och det är också han som lugnt hjälper pojken att förstå att hunden är borta. Visserligen gör det ont att acceptera, men efter ett rejält sorgeutbrott kan pojken ändå glädjas åt minnet av hunden.
En riktig terapisession alltså.
Och så fungerar böckerna. Det är en tydlig tanke. De ska inte läsas närsomhelst för vilket barn som helst. I fel läge kan de säkert vara skrämmande och framkalla mardrömmar. Men för ett barn som är i samma situation som de beskrivna barnen kan de ge en befriande bekräftelse och också en knuff i riktning mot en väg ut. För den snälla flickan är lösningen att inte vara så tyst och snäll, för pojken med pappan som slår är räddningen att våga berätta för någon utanför familjen. Han får också noga veta att det inte är hans fel att pappa slår.
Jag tror – och det är därför jag har med de här böckerna i detta tema – att de har sin allra bästa funktion som läsning för vuxna med barn i sin närhet. Böckerna har ett så konsekvent barnperspektiv att de ger en vuxen en bra inblick i hur det känns att vara liten och utsatt. Att inte förstå.
För en vuxen som behöver hjälp att närma sig ett barn som behöver stöd, kan de här böckerna vara en bra början, en hjälp att hitta en ingång. Kanske behöver man inte ens läsa dem ihop med barnen. Det kan räcka att läsa dem själv och hitta känslan som kan bli en bro till barnets värld.
