[100614] Per Hagman lyfter pennan och sätter den till papper på första gången i romanformat sedan 2004, då hans kritikerrosade Att komma hem ska vara en schlager först kom ut.
I Vänner för livet inlåts läsaren att växelvis följa huvudpersonerna Erik respektive Sophie; två drivande individer som lika enträget som okonventionellt söker efter sammanhang och hemmahörighet. Den växande och påträngande känslan av alienation hos dem båda leder dem snart in i situationer som snarare än att klart definiera deras yttre konturer kontinuerligt gör dem medvetna om vilka dessa inte är. En sorts negerande personlighetsutveckling, som många gånger fångas väl av Hagmans lyriska utfall.
Handlingen utspelas i en varierad mängd olika miljöer; allt från Stockholm, Nice, Paris, London, Dubai och tillbaka till den svenska västkusten. Någonstans i mitten träffas Erik och Sophie och attraktion återuppstår. Många hinder ligger dock i vägen för den uppkomna kärleksrelationen, vilket nästan uteslutande har med deras respektive trasighet, eller ”darka” inslag, att göra.
På samma gång som Vänner för livet är en berg-och-dalaktig berättelse om kärlek mellan två i grunden likasinnade individer är det även en grundlig – om än subtil – kommentar om klasstillhörighet. Erik får många gånger figurera som arbetarklassens förkroppsligande, medan Sophie – uppvuxen i England med en välbärgad familj – fungerar som motvikt. Detta hanteras på ett väldigt smidigt sätt av Hagman, utan att någon gång kännas som en missriktad och/eller förfelad anakronism.
Emellanåt tenderar dock Hagman att bli övertydlig och repetitiv. Detta ger romanen ett aningen ofokuserat intryck vilket stundom stör läsupplevelsen. I dessa fall hade Hagman dragit stor fördel av att vara aningen mer återhållsam i sitt språk och förlita sig på läsarens förmåga att fylla i mellan raderna. Denna repetitiva övertydlighet är vanligt förekommande i romanens dialogiska stycken – framförallt de mellan Erik och Sophie. Dialogen syftar genomgående till att lyfta fram en sorts inommänsklig förvirring, vilket ibland fungerar väl, men mer ofta än sällan enbart känns påklistrad och statisk. I jämförelse är det framförallt i monologerna och förekommande introspektioner som Hagmans språkliga begåvning lyser som allra klarast, och flyter som allra smidigast. Dessa utgör romanens lyriska bas vilken på ett framgångsrikt sätt skapar en immersiv kontaktyta mellan läsare och författare, samt mellan romankaraktär och läsare.
I slutändan är dock allt som nämnts teknikaliteter vilka inte fråntar romanen det faktum att det är en gripande och många gånger rörande kärleksberättelse. Ta dig tid att komma in i romanen och du finner dig snart fångad av Eriks och Sophies öde. Du bryr dig om dem och vill dem väl på deras många gånger svårmodiga resa. Och aldrig någonsin har jag läst en roman där raggarkungen Eddie Meduza beskrivits på ett så intressant och sympatiskt sätt.
