[100614] De mest väsentliga källorna till dricksvatten i Irak är floderna Tigris och Eufrat, som förenas i floden Shatt al-Arab i närheten av staden Basra i söder. Irak har en befolkning på nästan 26 miljoner, varav mer än 75 procent bor i städer. Irak har tillgång till förstklassigt grundvatten och drygt en femtedel av landet utgörs av jordbruksmark.
Irak ligger i vad som tidigare var Mesopotamien; en av de första civilisationer som utvecklade hydroteknik för konstbevattning för att förse befolkningen med drickbart vatten. Idag har Irak varken ett fungerande bevattningssystem eller rent dricksvatten. Detta är ett resultat av de senaste 30 årens vattenhantering.
Vilka är då sambanden mellan miljö, mänskliga rättigheter och global politik? Hur påverkar vattenföroreningen de mänskliga rättigheterna och folkhälsan? Vad har detta för långsiktiga konsekvenser?
För att försöka besvara dessa frågor har jag använt mig av många ganska olika källor. Dessa täcker allt från rapporter från kurdiska myndigheter, över liberala amerikanska webbtidningar, till rapporter från FN och olika NGO:s. Jag har speciellt använt dokumentet Iraq Water Treatment Vulnerabilities, som utgavs innan Kuwaitkriget och bedömer de potentiella effekterna av USA:s invasion, på vattenkvalitén och folkhälsan. Jag har även gjort intervjuer med väl insatta personer.
Under det 8-åriga kriget mot Iran och de irakiska kurderna använde sig Saddams regim av kemiska stridsmedel som förstörde mark, vatten och människors hälsa. Stora arealer minerades, djur och människor som inte lämnade byarna mördades, byar anfölls genom kemisk och biologisk krigföring, vattenkällor, som är de traditionella livlinorna för varenda by i Kurdistan, täpptes igen. I mars 1988 användes kemiska stridsmedel mot byn Halabja i Kurdistan. Fem tusen män, kvinnor och barn miste sina liv.
I augusti 1990 invaderade Iraks krigsmakt Kuwait, och bröt genom detta både mot vedertagen moral och internationell lagstiftning. Samma månad besvarade Förenta Nationernas säkerhetsråd Iraks invasion av Kuwait genom att anta Resolution 661, som förbjöd all import och export förutom de leveranser som enbart var avsedda för medicinska syften, eller under humanitära omständigheter, livsmedel. Sanktionerna bibehölls efter Gulfkriget som ett medel att framtvinga irakisk medgörlighet i ett antal nya villkor som föreskrivits i säkerhetsrådets resolution om vapenvila. Grava restriktioner påtvingades Iraks vattenreningskemikalie- och tekniktillgång under kriget och hävdes inte förrän 1999. Det har uppskattats att 90 procent av befolkningen hade tillgång till rent dricksvatten innan sanktionerna anbefalldes i 1990, men 1999 hade andelen minskat till 41 procent.
De allierade med främst amerikanska flygvapen genomförde mycket omfattande bombningar mot irakiska militära och industriella mål. En tyngdpunkt låg naturligt nog i den petrokemiska sektorn med raffinaderier som bas. Nästan alla låg av transporttekniska skäl vid floderna Eufrat och Tigris. De allierade makterna använde sig då också av stridsmedel med höga halter utarmat uran. De kemikalier som utlöstes i floderna som effekt av bombningen hade förödande effekter på människor, djur och miljö.
Träskmarkerna i den mellersta och lägre bäcken av Tigris- och Eufratfloden i Irak var de mest vidsträckta träskekosystemen i Mellanöstern – de så kallade Mesopotamiska träskmarkerna. Efter Kuwaitkriget 1991 var upproret mot Saddam i södra Irak nära att lyckas. Här var majoriteten av befolkningen shiamuslimer, en grupp som förtrycktes av Saddams sunni-islamistiska regering. Regeringen lyckades dock återta kontrollen, bland annat genom att genomföra ett program för dräneringen av träskmarkerna, för att fullfölja det de redan hade påbörjat i slutet av 80-talet. Detta ödelade träskmarkerna, med en förlust av 90 procent av träskytan som resultat.
Under det senaste Irakkriget, lett av USA och delvis Storbritannien, med flera, försämrades vattenkvalitén ytterligare. Bombning av vattenreningsanläggningar och skador på reningsanläggningar som resultat av elavbrott förorenade vattnet i Tigris och Eufrat. Det kan påpekas att destruktionen inte enbart var ett resultat av USA med allierades direkta krigföring, utan till stor del även av de terrorister som försvarade den tidigare Saddamstyrda regimen.
Obehandlat avloppsvatten, hushållsutsläpp, övergödning från sanktionstiden efter Kuwaitkriget, brist på reningskemikalier, brist på underhåll av vattenledningar, oljeutsläpp samt farliga kemikalier från tidigare krig präglar nu Iraks dricksvatten. Två tredjedelar av avloppsvattnet som produceras i huvudstaden strömmar ut i floder och vattenvägar obehandlat, sade Stuart Bowen, särskild generalinspektör för Iraks återuppbyggnad. Det sugs upp i pumpnings- och reningsanläggningar som förser majoriteten av de irakiska hemmen med vatten. Det har uppskattats att så mycket som 400 000 kubikmeter obehandlat avloppsvatten släpps ut i Tigris dagligen. En av de mest väsentliga källorna till förorening är hushållsutsläpp.
Drygt 70 procent av irakierna har ingen tillgång till säkert dricksvatten, och endast 19 procent har tillgång till ett fungerande avloppssystem, enligt World Health Organisation. Miljoner, särskilt barn, är i ett allvarligt riskläge för vattenburna sjukdomar, säger Röda Korset. Sjukhusen kämpar för att fortsätta fungera med det stora antalet sjuka. Verktyg och medicin är en bristvara och elavbrott är inte sällsynta; det genomsnittliga hushållet i Bagdad får el två timmar per dag.
I januari 1991 utgavs en studie i USA:s regering som redogjorde för de potentiella och troliga hälsoeffekterna som resultat av försämrad vattenkvalité, som skulle komma att drabba den irakiska befolkningen om USA gick igenom med bombningar och sanktioner mot Irak under Kuwaitkriget.
Trots att USA hade tillgång till kunskap om kopplingarna mellan den påtvingade försämringen av Iraks vattenreningssystem och en ökad försämrad hälsa och antal dödsfall från vattenburna sjukdomar i befolkningen, valde USA ändå att genomföra förstörelsen av detta vattenreningssystem. Att krig påverkar vatten och befolkning är ingen ny upptäckt. USA och dess allierades val att fortsätta med bombningar och sanktioner, trots vissheten om effekterna, tyder på att miljö och människor inte kommer i första hand.
Salar Salman, projekttjänsteman på Mercy Corps, en internationell organisation med bas i Portland, Oregon, USA, och bioteknolog i Khanekin Environmental Department, sammanfattar det han anser vara de största barriärerna till utveckling i vattenkvaliteten. Det första är Turkiets, Irans och Syriens kontroll över vattenflödet. ”Som en generell princip”, säger Salman, ”behandlar flodvattnet sig själv i och med att det innehåller många sorters mikrober, fiskar och växter.” I och med att vattenflödet har minskat drastiskt, kan vattnet inte behandla sig själv. Alla föroreningar och gifter från tidigare krig och konflikter blir koncentrerade i en mindre volym vatten, säger han, vilket är varför folk insjuknar oftare idag.
Korruptionen i Iraks regering, förhindrar en positiv utveckling. Regeringen spenderar mycket pengar på olika projekt, men inget händer. Att bygga vattenreningsverk och nya vattenrör i Irak är ett ofantligt stort projekt – så regeringen tänker på vad som lönar sig kortsiktigt. Pengar som skulle använts för att utveckla levnadsstandarden för landets befolkning plöjs ned i privata fickor.
Mänskliga rättigheter kan inte fullt förstås eller förverkligas utan att deras miljömässiga dimensioner tas i beräkning. Det är lika sant att miljöns hälsa och hållbarhet inte kan förverkligas i frånvaron av mänskliga rättigheter. Men när båda medvetet förbises ger det en antydning om att det finns bakomliggande intressen som inte handlar om miljöskydd eller mänskliga rättigheter. Detta har präglat de senaste trettio åren av irakisk historia.
Människor utnyttjas för att några få ska gynnas. Många konflikter eller problem kan lösas på andra sätt än genom krigföring; krig kan aldrig vara det sista alternativet. Salar Salmans frustration över korruption, det politiska maktspelet i Iran och Turkiet, och över den långsamma utvecklingen kan ses som en allmängiltig vanmakt. Denna maktlöshet hos en befolkning som inte har tillgång till rent eller tillräckligt med vatten, som ju är en förutsättning för livet, kan lätt omvandlas till ilska som kanaliseras till någon form av politisk extremism. Detta har hänt många gånger tidigare, och lär hända igen. Av denna anledning är det oerhört viktigt att det internationella samfundet tar sitt ansvar och hjälper den irakiska befolkningen ur misären, för Iraks nuvarande regering är inte kapabel till att göra det, med de förutsättningar man har idag.
