[100524] Under de senaste decennierna har de tidigt industrialiserade delarna av världen fått svåra struktur- och sysselsättningsproblem när tillverkningen av industriellt framställda produkter flyttat till låglöneländer. Delvis har problemen kunnat avhjälpas genom kunskapsintensiv produktion och tjänsteproduktion, men arbetslöshetsproblemen och undersysselsättningen framför allt på orter eller i bygder som tidigare varit beroende av en eller något fåtal industriella verksamheter har inte kunnat avhjälpas medan alltfler människor lämnar sådana platser och flyttar till städerna där de ofta inte heller kan erbjudas arbeten som skulle ge dem en hyfsad utkomst.
Det finns en enorm efterfrågan på lösningar när det gäller dessa strukturproblem. Det ger automatiskt uppmärksamhet åt en kultur av kulturentreprenörer, som ideologiskt och/eller i sin verksamhet framhåller kulturens potential som tillväxtmotor. Påfallande ofta handlar det om hur man på mindre orter genom att inventera platsens särskilda karaktär och historia kan finna grunder för kultursatsningar som i sin tur kan generera arbetstillfällen och locka spendersamma besökare till orten. Nu har ett antal personer med erfarenhet f rån sådana initiativ tillsammans med forskare och mediamänniskor givit ut en antologi där man berättar om olika projekt och hur de fungerat, Kulturens kraft för regional utveckling.
Nyckelorden i det här sammanhanget är desamma som nationalekonomen och framtidsforskaren Åke E Andersson (aka Vrål-åke) på 1980-talet lade fram i sina uppmärksammade böcker om det postindustriella samhället och vad man där skulle kunna ägna sig åt. Han kallade detta samhälle K-samhället, där K står för kultur, kreativitet, kunskap och kommunikation. Bland de många medverkande i Kulturens kraft är det bara någon enstaka som nämner Åke E Andersson, och det tycker jag är lite snålt.
Kultur är ju ett notoriskt svårdefinierat begrepp. Man skiljer ibland på estetisk och antropologisk kulturuppfattning, där den estetiska givetvis är inriktad mest mot konstnärliga verksamheter och uttryck och den antropologiska mer har med samhällskaraktär att göra, det kan gälla hela samhällen eller grupper inom samhällen. När jag ovan skrev om en kultur av kulturentreprenörer var det alltså en antropologisk definition. Egentligen borde man väl kalla den socialantropologisk eller rentav sociologisk med sitt klara fokus på samhällen och samhällsprocesser, men det är väl för sent att föreslå det.
I boken samsas kulturella initiativ av vitt skilda slag, från centralt estetiska som operascenen Dalhalla utanför Rättvik och Akvarellmuséet i Skärhamn till mer livsstilsinriktade som implementering av Cultural Planning i Kronoberg och Bergsjön. Cultural Planning har vunnit insteg som planeringsinstrument på många håll, t.ex i Göteborg, och innebär att kultur- och upplevelseindustrins verksamheter och behov integreras med övrig samhällsplanering, ekonomisk, infrastrukturell osv.
I ett av bokens mest intressanta kapitel skriver Sven Nilsson, litteraturvetare och tidigare stadsbibliotekarie i Malmö, just om hur en kulturell infrastruktur växer fram i ett landskap och, inte minst, hur man analyserar en sådan struktur och värderar dess styrkepositioner och svagheter. Ett helt annorlunda exempel på kulturellt entreprenörskap är Hultsfredsfestivalen, ständigt på randen till ekonomiskt sammanbrott men med en förbluffande överlevnadspotential. Hultsfredsfestivalen kan också användas som exempel på den fara som ligger i att en ort satsar på ett stort återkommande evenemang eller en enstaka konstinstitution. Samma sak kan hända som när bruken stängdes ner på bruksorterna, den näringsmässiga monokulturen leder till sårbarhet.
Till kultur så som den presenteras här hör också den så kallade upplevelseindustrin, som dock i sina värsta avarter hålls utanför, men även dessa avarter kan ge ekonomisk vinst och sysselsättning, förutsatt att man är beredd att sälja sin själ. Jag tänker t.ex på spektaklen kring Arn i Västergötland, där några miserabla romaner fått ligga till grund för en verksamhet med ytterst begränsad historisk trovärdighet.
Ett annat problem med en bok av det här slaget är dess inkrökthet kring oanalyserade och mångtydiga begrepp, värst och mest kreativitet. Det dräller av kreativitet och annan kulturentreprenöriell corporate bullshit: ”Syftet med detta kapitel är att presentera detta innovativa utvecklingsprojekt som uppstod i en trippelhelixsamverkan med syfte att bli ett första FUNK-projekt (Forskning, Utbildning, Näring, Kultur i samverkan).” Så kan det låta. Projektet som beskrivs, Ice Dome Concert Hall i Piteå, där det spelades på instrument av is vilket tydligen lät sådär, blev ingen framgång.
Om man uthärdar jargongen och den ofta självgoda och okritiska hållningen finns det en hel del att ta till sig i Kulturens kraft. Vi lär få leva med att upplevelseindustrin får alltmer ekonomisk och social betydelse och att fler kulturkramare blir kulturkrämare. Kanske ska man i fortsättningen också räkna in den alltmer ifrågasatta monarkin i denna ekonomiskt lovande samhällssektor, och betrakta det faktum att kronprinsessan gifter sig med en man som slående liknar Robert från Boxer som en ljuv förening av symboliskt och kulturellt kapital.
Mer allvarligt tycker jag att författarna alldeles för lättvindigt förbigår de lärdomar man kan dra av hur det gått med den traditionella varuproducerande industrin. I de gamla industriländerna kunde man inte stå emot konkurrensen från låglöneländer, men det var inte bara låga löner som var deras konkurrensmedel, de var också snabba med att bygga upp en kunskapsintensiv produktion på moderna nyckelområden som elektronik och digital teknik. Väldigt mycket av det som lyfts fram i den här boken som goda exempel på kulturella initiativ som kan locka besökare både från Sverige och utifrån förefaller väldigt torftigt jämfört med vad andra länder med historiskt djupa kulturella traditioner, bättre klimat, lägre priser osv kan komma att ställa upp med. Konkurrenssituationen kan bli mycket svår för den svenska kultur- och upplevelseindustrin och lönsamheten därmed begränsad.
En bok av helt annan kritisk kaliber än Kulturens kraft är David Karlssons En kulturutredning: pengar, konst och politik. Titeln har dubbla innebörder, David Karlsson var knuten till den kulturutredning som tillsattes av Lena Adelsohn Liljeroth och under ledning av Eva Swartz efter mycket buller och bång avsatte ett resultat som till stora delar var direkt färdigt för pappersåtervinningen, också ett kulturellt uttryck.
David Karlsson lämnade utredningen sedan han fått nog av den bornerade huvudsekreterare som tycktes ha gått i mentalt spinn och fått för sig att utredningens syfte var att ge honom spelrum för egna åsikter och mer eller mindre bisarra idéer. Det var bra att David Karlsson lämnade utredningen, annars hade förmodligen inte den här boken blivit skriven. Den utreder kulturpolitikens förutsättningar och villkor på ett sätt som knappast varit möjligt i den taktiserande och trendkänsliga miljö där Kulturutredningen seglade fram mot sitt slutliga haveri.
En bakgrund av fundamental betydelse för både Kulturutredningen och En kulturutredning är hur samhället förändrats (eller utvecklats om man så vill) sedan den kulturutredning som varit normativ för svensk kulturpolitik lades fram 1974 och vilka krav och förväntningar som vuxit fram under tiden och som den gamla kulturpolitiken saknar förhållningssätt till. Grundläggande för diskussionen om en förnyad kulturpolitik måsta alltså bli en diskussion om de samhälleliga förhållanden som råder där den ska implementeras. Det är också utgångspunkten för David Karlsson, som går igenom en rad samhällsområden som industri, näring, politik och makt och skriver in kulturens och kulturpolitikens villkor i relation till dessa olika områden. Det ger både förklaringsvärde och analytiskt djup.
David Karlsson är idéhistoriker och kan sätta in kulturpolitiken i ett historiskt sammanhang med den klargörande effekt det har. Politiken avlägsnar sig mer och mer från idéer och ideologier och blir alltmer teknokratisk och instrumentell. Vilket inte betyder att samhällsförhållanden som traditionellt analyseras på idéplanet och påverkas genom ideologier förändrats så att den kritiska och idéburna analysen gjorts onödig, skillnaderna i livsvillkor och livschanser mellan olika samhällsskikt består. Till exempel avspeglas detta i vilka kulturupplevelser som är vanligast i olika sociala skikt.
Det för oss genast in på två nyckelbegrepp i David Karlssons bok, folkbildning och kvalitet. Folkbildning är nog ett ord som många förknippar med välfärdsprojektet som i sin tur knyts till det av socialdemokratisk politik präglade 1900-talet, där staten ansågs ha ett ansvar för att se till att samhällsmedlemmarna kom i åtnjutande av det något diffusa som kallas bildning. Hur väl det lyckades kan ju diskuteras, men kan intentionen för den skull betraktas som lika mossig som själva välfärdsprojektet numera gör i mer yviga propagandistiska sammanhang?
Jag arbetar med att utbilda blivande bibliotekarier, och ser hur starka krafter försöker ta bort bildnings- och kulturaspekter ur både utbildningen och yrket till förmån för en inriktning mot en kompetens som informationsspecialist, en mer instrumentell och teknisk verksamhet, inte utan krav på intuition och skarpsinne, men risken är att biblioteken som nyckelinstanser för just folkbildning och kvalitetskultur går förlorade för samhället i just dessa kapaciteter. Och då kanske inte biblioteken anses lika behövliga som förut, informationsökning och informationsomsättning kan förekomma på många andra håll.
David Karlsson diskuterar bibliotekens folkbildande roll och vilken betydelse de kan ha i ett mångkulturellt samhälle. Bara att tidningar och böcker finns på olika språk är värdefullt, för att inte tala om alla de kulturella aktiviteter som biblioteken anordnar, och där barnkultur blivit alltmer viktig allteftersom skolan utarmas på resurser till kultur.
Kulturutredningen kritiserades under den korta tid då den fortfarande togs på något slags allvar för att den över huvud taget inte diskuterade kvalitet. Antagligen hade man utmönstrat begreppet för att inte riskera att hamna i en diskussion om hur kvalitet i kultur ska definieras. Att kvalitet inte behöver ges fastlåsta definitioner utan bestäms i ett fortgående värderande samhälleligt samtal är en av David Karlssons viktiga konstateranden, så väl formulerat att jag citerar:
Vad som är konstnärlig kvalitet måste vara föremål för diskussion. Bedömningar av konstnärlig kvalitet är inte godtyckliga, de är resultatet av öppna och sakkunniga diskussioner. Om kvalitetsbegreppet avskaffas i kulturpolitiken försvinner i förlängningen skälen till att alls bedriva kulturpolitik. Då återstår ingen annan princip för fördelning av medel än en rimligt rättvis fördelning mellan redan etablerade aktörer. Kulturpolitiken blir fördelningspolitik. All dynamik uteblir. Systemet blir konserverande. Medelmåttigheten segrar.
Jag ska ta upp en sak till, av stor principiell betydelse, men där Kulturutredningen, om den avsätter några konreta resultat, kan leda till förändringar som leder bakåt i utvecklingen i stället för framåt. Det handlar om den så kallade armlängdsprincipen, som innebär att det ska vara ett betryggande avstånd mellan den stat som bedriver kulturpolitik och de instanser som beslutar om hur medel inom kultursfären ska fördelas. Det sker nu ofta i råd och nämnder av olika slag, men där politiken hålls utanför. Återigen kommer kvalitetsaspekten in, de som fördelar medel är sakkunniga på sina respektive områden, de kan föra en diskussion om kvalitet som kan ligga till grund för hur konstnärliga insatser kan värderas kvalitativt och ges ekonomiskt stöd.
Frågan är vad som händer med denna viktiga åtskillnad mellan politik och expertis om den ”portföljmodell” för kulturfinansiering som utredningen föreslagit realiseras. De medel som medelst portfölj fördelas till regioner och landsting hamnar i knät på politiker. Säkert kan de låta medlen fördelas med hjälp av expertis om de vill. Men principen att det ska vara så är borta, vilket kan leda till att helt ovidkommande värderingar får betydelse för vilken kultur och vilken konst som kommer att gynnas. Och med tanke på hur många egendomliga jippon som redan nu på oklara grunder stöd av regionala och kommunala medel finns det alla skäl att vara orolig. I Göteborg bevittnar vi nu hur den obskyra utställningen And there was light äger rum i Eriksbergshallen med ekonomiskt stöd från kommunens kulturnämnd och den kållekäcka organisationen Göteborg och Co.
Jag tror att många på kulturdepartementet sitter och smygläser David Karlssons bok i hopp om att hitta konstruktiva vägar och principer för kulturpolitiken. Man kan ju hoppas att de lämnar kvar böckerna till det nya gäng som kommer i höst – om det nu kommer något nytt gäng.
