[100515] ”Detta är den mest alarmerande bok jag har läst på åratal. Angreppssättet är varken polemiskt eller ideologiskt. Med utgångspunkt i medicinsk evidens och historiska dokumentation bygger Whitaker under sin sak, likt en åklagare.”
Så skriver läkaren/psykiatrikern och professorn Carl Elliot i en recension av boken Anatomy of an Epidemic. Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Ilness in America (2010). Boken är skriven av den i USA mycket aktade vetenskapsjournalisten Robert Whitaker. I den här boken ges saklig och samtidigt rent hårresande information om psykiatrins gigantiska bluffbygge.
Om du ska ljuga, skrev Goebbels på sin tid, ljug så ordentligt att folk tror dig för att de själva aldrig skulle komma på idén att ljuga så kraftigt, småljugande genomskådar många människor (fritt ur minnet). Det verkar tyvärr vara en helt korrekt iakttagelse.
Det amerikanska, men även det svenska, psykiatriska etablissemanget och dess viktigaste allierade, tillika medfinansiärer, de stora läkemedelsbolagen, har under många år serverat världen en lögn som är så enorm att man inte riktigt vill tro det man läser. Det gäller även om man redan tidigare varit ytterst kritisk till den numer ohejdade förskrivningen av s.k. lugnande, antidepressiva och ”stämningshöjande” medel, SSRI-preparaten ex., och ställt sig tvivlande till teorierna om hur de här medlen fungerar.
Författaren början med att redogöra för psykiatrins utveckling från slutet av 1800-talet fram till våra dagar. Redan här avslöjar han att talet om hur förträfflig mentalvården blev i och med att de moderna medicinerna kom på 50-talet, inte har så mycket fog för sig. Det blev visserligen lugnare på mentalsjukhusen men ser man till tillfrisknandefrekvensen så har denna istället avtagit ända från det att man började medicinera mentalpatienter med de moderna ”medicinerna”. Inte nog med det, Whitaker visar också hur antalet mentalt sjuka ökat hela tiden sedan 50-talet, och dessutom ökade hastigare efter att de modernaste neuroleptika och SSRI-preparaten (Prozac i USA) introducerades i slutet av 80-talet. 1955 fanns det 355.000 personer med psykiatriska diagnoser på mentalsjukhusen i USA. Det innebar att 1 person av 468 var mentalt sjuk. 1987 uppbar 1 av 184 personer sjukbidrag/sjukpension på grund av mental ohälsa och 2007 var det 1 av 76 som befann sig i den situationen. Författaren konstaterar att om medicinerna vore så bra som påstås så borde vi ha sett ett minskande antal mentalt sjuka i samhället. Istället ökar antalet lavinartat. Sedan man i USA också började droga barn med lugnande medel, SSRI och mediciner mot schizofreni, har antalet mentalt sjuka barn mångfaldigats. Vi har, menar Whitaker, drabbats av något som liknar en epidemi vad gäller mentalsjukdomar. Idag diagnostiserar man även barn i tvåårsåldern som bipolära i USA.
Vi som var med minns 60- och 70-talsdelen av historien, hur psykiatrikerkårens anseende inte var det bästa. Vad de flesta av oss däremot inte visste men kan läsa om i Whitakers bok, är den mycket medvetna kampanj som psykiatrikerorganisationerna i USA genomförde tillsammans med de stora läkemedelsföretagen (som delvis betalade kampanjerna) för att höja psykiatrins status och psykiatrikernas anseende. Det gällde att få människor att uppfatta psykiatrin som lika vetenskaplig och tillförlitlig som den konventionella läkekonsten, som människor hyste ett stort förtroende för. Det gällde att ge intrycket att psykiatrin, på grund av nyare vetenskapliga rön, också vilade på en solid vetenskaplig grund och det gällde att få människor att tro att psykiatrin numer hade nya läkemedel till sitt förfogande, läkemedel som fungerade lika effektivt som insulin för diabetessjuka.
Vi får också veta att en majoritet av både de deprimerade och av dem som diagnostiserades som schizofrena blev friska alldeles av sig själva för 100 år sedan och att de allra flesta av dessa aldrig drabbades av några återfall. Idag däremot, blir en mycket mindre andel av de insjuknade bra igen trots de ”utmärkta” mediciner de får numer och dessutom får många fler allvarliga återfall i sin sjukdom. Detta får Whitaker att ställa frågan om det kan vara så illa att de moderna medicinerna i själva verket gör människor inte bara sjukare utan också gör dem livslångt sjuka.
Någonstans mellan åren 1950 och 1975 övergick med andra ord psykiatrin från att ha varit en specialitet inriktad på att hjälpa mentalt sjuka och deprimerade människor till att närmast bli en ren försäljningsorganisation åt läkemedelsföretagen, som med lögner och skönmålningar förespeglade människor bot som den inte kunde leverera, menar Whitaker.
Intressant i sammanhanget är också att alltmer av vad som tidigare betraktats som normalt beteende nu av psykiatrin klassas som mentalt defekt. När Whitaker övergår till att tala om det vetenskapliga underlaget för dagens mycket omfattande medicinering med SSRI och neuroleptika berättar han en chockerande historia.
Psykiatrikerna konstruerade ”teorin” om hur de här medicinerna rättar till en kemisk obalans i hjärnan enligt samma princip som insulin fungerar för den diabetessjuke. Alla som kommit i kontakt med de moderna SSRI-preparaten har hört historien, samt ofta fått veta att de får räkna med livslång medicinering mot denna obalans i deras hjärnor, nämligen för låg produktion av serotonin. Och här kommer det verkligt uppseendeväckande: Redan omkring 1969 hade oberoende forskare på olika universitet, i USA och runtom i världen, konstaterat att de inte kunde finna någon serotoninbrist hos deprimerade människor, att teorin var felaktig alltså. Därefter följde en period under vilken somliga forskare försökte rädda teorin med hjälp av rena ad hoc-hypoteser (= räddande hypoteser) innan man tvingades konstatera att teorin om att depression förorsakas av serotoninbrist är felaktig.
2005 säger David Healy, en irländsk psykiatriker som ägnat många år åt denna forskning, att den här teorin borde slängas i den medicinska soptunna där andra teorier som förlorat sitt anseende hamnat. ”Serotoninteorin”, menar han, ”som förklaring till depression är jämförbar med teorin om att onani förorsakar sinnessjukdom”.
Det är således i stort sett bara vissa av läkemedelsbolagens egna undersökningar, som numer visats vara högst otillförlitliga, som har visat på ett svagt samband mellan medicinering med sådana här preparat och ett ökat välbefinnande. Även somliga av läkemedelsföretagens undersökningar visar i stort sett inte bättre resultat med deras preparat än med placebopreparat, vilket det har skrivits en del om på senare år och som alla som intresserat sig för området vet.
Whitaker visar alltså att man i princip redan omkring 1970 visste att serotoninbristteorin var felaktig. I princip gäller samma sak, får vi veta, för sjukdomen schizofreni, där medicinerna inte heller fungerar som påstås från psykiatriskt håll men här handlar det om en teori om dopaminmängden i hjärnan. Samma sak, visar Whitaker, gäller för det som numer kallas ADHD. Åkomman berodde på, sade man, att ADHD-patienter led av för låga halter av dopamin men orsaken att man sade detta ”var att Ritalin utlöser mer dopamin”. Ändå pumpar psykiatriker fortfarande ut de här teorierna till allmänheten och ändå försvarar läkemedelskontrollerande instanser det fullkomligt ovetenskapliga medicinerandet med sådana här preparat.
Vad var det, undrar man nu som svensk, som avslöjades i Christopher Gillbergs forskningsanteckningar? Dessa förstördes, som vi vet, då några andra, och till teorin om ADHD:s orsak kritiska forskare, ville ta del av hans forskningsresultat.
I själva verket förhåller det sig så, menar Whitaker vidare, på grundval av vad forskare med kännedom om området hävdar, att de här preparaten ställer till oreda i det ”neurologiska maskineriet”. När hjärnan får överskott på serotonin, som den får med de serotoninhöjande preparaten, försöker den kompensera för den uppkomna obalansen och nu, menar dessa forskare, fungerar inte hjärnan normalt länge.
Efter intervjuer med människor som fått sina liv totalförstörda av SSRI och andra preparat av liknande slag, och efter att Whitaker har tagit del av den oberoende forskningen på området, ställer han så den befogade frågan om det inte i själva verket är så att det är ”medicinerna” som gör människor sjuka. Vi är många som haft anledning att ställa den frågan efter att vi sett människor i vår omgivning börja äta SSRI-preparat, och andra psykiatriska preparat, och hur de har drabbats. Somliga av dem som ätit preparaten anser bestämt att de fått sina liv förstörda av dessa.
Som sista information, eftersom många brukar reagera med ryggmärgen och avfärda all kritik av psykiatrin och av de här medlen med att kritiken bara handlar om ett rapande av scientologernas kritik så måste det sägas att Whitaker inte är scientolog. Han är tvärtom en i USA mycket aktad medicinjournalist och han konstaterar att scientologerna gjorde psykiatrin en stor och viktig tjänst med sina angrepp. En organisation med genuint dåligt rykte kunde med fördel användas för att tillbakavisa och tysta all kritik. Detta ser vi exempel på också i Sverige.
Hela bilden av den ”fantastiska psykiatrin”, att den numer är lika vetenskaplig som den vanliga läkekonsten, visar sig alltså vara en ren myt. Är man intresserad av psykiatrin, dess utveckling och av utvecklandet av de lugnande och antidepressiva preparaten, då ska man absolut läsa den här boken. Den är närmast gastkramande, som en bra deckare, för den intresserade. Jag kunde inte sluta läsa den förrän jag kommit till den sista av de 360 sidor som boken omfattar. Jag hoppas också att något bokförlag översätter och publicerar boken på svenska eftersom det är en mycket angelägen bok.
Det kommer, säkert, en dag då det här lurendrejeriet kommer att betraktas som minst lika allvarligt och förödande som steriliseringarna i början av1900-talet. Efter att man läst den här boken förstår man bara inte hur lurendrejeriet har kunnat pågå så här länge. Idag börjar dock alltfler läkare och psykiatriker slira lite på orden när teorin om serotoninbrist kommer på tal, och somliga mumlar undvikande något om att det är en bra teori för den ger patienterna en för dem nöjaktig förklaring till deras sinnestillstånd. Och detta kallar man ”evidensbaserad vård”.
