[100511] Beatnikinfluerad prosapoesi med ordkaskader som på lundellskt vis surfar på jättevågor. Men ibland är språket smått och ödmjukt – som i de återkommande barndoms- och naturskildringarna – för att därefter åter spänna över allt som tänkas kan.
Versaler utelämnas ofta och skiljetecken sätts godtyckligt. Men det vet i fadriken om inte Ulf Lundell numera bäst är att föredra i denna lyriska form.
Innehållet är i många stycken välbekant för oss Lundellkännare: det är t ex melankoliska tillbakablickar om barndomens äventyr vid sjön; om faderns slit och småborgerliga värderingar ”Han hade ju byggt upp ett hus. Nu ägnade han mycket tid åt att vinna kampen ”områdets snyggaste tomt”, sägs i en både beundrande och smått föraktande ton.
För även denna gång är det mesta naket och självutlämnande. Och här och där lite kaxigt:
”…jag skrev min djävla roman som en furie i 5 år. ja, den kanske är dum, men: den är sannerligen ett mästerverk. gör om det om ni kan. det kan ni inte.”
Och som vanligt ställer han frågor om vem han var, och vem han är nu. Och tittar tillbaka –minns första äktenskapet med tre barn, idealiserar lite, men kommer också ihåg det jobbiga.
Hans 33 år yngre sambo, som är den roligaste han vet att resa med, dyker upp här och där. Han vill ha frihet och oberoende men ”man älskar dom omständigheter som gör att kuken fortfarande fungerar och att en ung kvinna vill vara ens kvinna vilket får mej att tänka på min egen lycka som jag borde ägna hyggligare takstolsresartankar åt.”
Han återkommer också till huset på Österlen där han (och i vissa dikter även hon) bor. Han hatälskar stället. Gillar inte alla reparationer som måste göras – som att värmen försvinner från golvet på bottenvåningen – men hänförs av omgivningarna och landskapet.
Och naturen har ju alltid legat honom nära. Liksom fåglarna (ett arv han fick från fadern, och sannerligen är han ornitologiskt kunnig) och blommorna. Överhuvudtaget var det nog pappan – statarsonen från Roslagen – som gav honom naturintresset.
”…han bar det in i mej rävungarna rördrommen gryningarnas doft av kabbeleka och kosmisk gåta och insekterna.” som det står i dikten ”Rävungarna”.
Dylan Thomas, Jack Keroauc, Van the Man Morrison, Neil Young finns så klart med i reflekterande lyriska stycken. Rilke, Muddy Waters, T.S Eliot, Woodstock, Bob Dylan, Hemingway, Morrissey med flera – och all denna pryl- och märkesmani som alltid har präglat Lundells skrivande. Vi får ett försvarstal igen för att han ännu skriver på skrivmaskin – att han vägrar släppa den – men visst skriver han på dator också, erkänner han, fast bara mail.
Uppenbarligen dricker han vin igen efter många års helnykterhet. Ibland blir det till och med för mycket vin, vilket eftertankens kranka bakfullhet visar i prosapoesins form. Allvarlig blir han när kärlekens omöjliga villkor skall avhandlas. På något sätt hittar han essensen i det han vill åt i raderna:
”…man behöver: humorn. Det är mycket svårt att leva utan en kvinnas humor. jag skulle säja att det faktiskt är ogörligt, skulle jag räkna upp olika etniciteters humors nr 1 skulle jag säja judarnas, helt klart, men en kvinnas lakoniska humor slår förstås allt vad folkgrupper heter.”
En cd-skiva med 11 sånger följer med boken. Det är lågmälda visor till gitarr och munspel med Ulf Lundells sträva röst sjungande och ibland pratande med texter som anknyter till samma tema som dikterna i boken. Pianokomp förekommer på ett par av låtarna. Det ska bli intressant att se om han kommer att våga spela någon av dessa avskalade musikaliska stycken på scen.
Som sagt, jag föredrar nog mest Lundell i denna nakna, ärliga prosaberättande stil. Kanske har jag alltid gjort det. Och skönast är nog ändå naturpoemen.
Som exempelvis:
”26.VII.09
hemma från Norge, Nordfjordeid, festival där…
…en av den här turnéns absoluta höjdpunkter: vilka fantastiska
vidunderliga landskap! tvärbranta bergjättar
molnomhöljda, brudslöjeforsar, älvar laxforsar
som flöt än hit än dit, in mot land, ut till
havet, magnifikt verkligen
grönskan vildheten dramatiken…”
