SINNE

[100502] av Anja Hilling

Översättning: Maria Tellander
Regi och scenbild: Melanie Mederlind
Medverkande: David Fukamachi Regnfors, Eli Ingvarsson, Pontus Lundin, Ylva Olaison, Christina Samson, Jonathan Silén, Emelie Strömberg och Amelie Thorén

Sinne är en ungdomlig föreställning. Den handlar om åtta tonåringars upplevelser av kärlek. Och spelas med fart och fläkt, inlevelse och humor av åtta avgångselever från skådespelarutbildningen vid Göteborgs universitet. Regissör är den unga Melanie Mederlind, känd för sina uppsättningar av Elfride Jelinek, och en av de nya ”husregissörer” som Folkteaterns nye chef Lars Norén haft med sig till Göteborg. Och pjäsen är skriven av en ung tysk dramatiker, och utspelar sig i den tid som nu är.

Osäkerhet och övermod, romantik och tragedi – allt ryms i de episoder som pjäsen består av. Åtta ungdomar sitter på varsin stol i ena ändan av scenen. En rytm som liknar hjärtats slag fyller rummet. Och så kör det igång. En efter en reser de sig. Flicka träffar pojke. Pojke träffar flicka, flicka träffar flicka och pojke träffar pojke. Ljuv musik uppstår. Eller hemska missförstånd. Eller underbar oklarhet. Och så slutar det med att man skiljs åt, som om inget hänt. Eller med en kyss. Eller med ett mord.

Ibland sjunger de fram sina repliker och känslor. ( Men vem har hittat på musiken? Jag kan inte se att det står i programbladet.)

Som helhet är Sinne en av de mest lyckade elevföreställningar jag sett. Föreställningen är omväxlande och njutbar. Spännande, rolig och känslosam. Alla skådespelarna får i tur och ordning spela huvudrollar, och ändå blir det inte långtråkigt. Episoderna binds samman av ”masscener” där de åtta sjunger tillsammans, eller står i en lång rad och gnolar och knycker på höfterna, med hörlurar i öronen.

Publiken ler, fnissar och känner igen sig. Och jag tänker: Så roligt att Folkteatern lånar ut sin nybyggda Lilla scen och en så häftig regissör åt avgångseleverna och en ungdomspjäs!

/Kajsa Öberg Lindsten

Teaterhögskolans avslutning bjuder i år på en mycket intressant uppsättning av en tysk pjäs, Sinne, fem små kärleksberättelsen för ungdomar i åldern 16 – 17, precis den rätta tiden då sinnena att öppna sig inför uppgiften att föra släktet vidare.

Författarinnan Anja Hiling tar avstamp i Den unge Wethers lidande, Goethes klasiker om kärlek så allvalig att den är livsfarlig. På svenska scenuppvisningar mötte vi sedan den unga käleken i Hjalmars Söderbergs Kyssen, Femtio år senare var det poulärt att spela ”Han, hon och månen” av Nils Beyer. Dagens unga kärlek är emellertid inte begränsad till kyskt kyssande och svärmande på en bänk i parken. Här knullas det i bageriet medan degen jäser och det är ingen risk för att kärlek i augusti som i Hjalmars Gullbergs tjugonde sekel ska ”bära frukt i maj på en klinik.” Mot sådant gives piller och annat.

Ändå finns den där evigt ung som i vårsångerna, kärleken och de nyss färdiga skådespelarna låter oss ana hur den berör våra sinnen, entusiastiskt, ivrigt. Därtill medverkar den tyskt ordrika texten som de framför med stor skicklighet. Vi kritiker har upprepat som ett mantra genom åren att svensk teater saknar en retorisk tradition. Kanske är det på tiden att sticka hål på den bubblan?

Det var en stundtals rolig föreställning i Melanie Mederlinds fyndiga regi. Närvarande teaterchefer skrattade. Det bådar gott för framtiden..

Vid närmare eftertanke slår det mig att detta berättamde sätt att spela teater, inte ensamt kan varav underlag för att bedöm vad en elev har lärt sig. Det eftersträvade statiska begränsar den plastiska gestaltningen.

/Åke S.Pettersson