[100421] En musiker bildkonstnär änka och mor som kanske främst är poet strider ständigt i kampen för fred och frihet för barn och de förfördelade skriver sin poesi målar och rockar som sidor i aktivismens månghörning använder sin rösts alla grenar och nyanser det börjar med att lämna fabriken för new york och robert och chelsea hotel om hur hon hittar en bok av rimbaud och ”Ett ansikte tryckt mot mitt. Ett svart hål som ger mig en kyss, ett vilt skrik. Det var inte grymhet, inte ens ett hån, utan en underlig sorts universell kärlek. En stöt av narkotisk glädje.”
…om att gå i rimbauds fotspår på de gator han föraktade pissa i pissoaren han bepissat ta utgångspunkt i barnens skyddslösa positioner och vår världs inhumana vansinne skriva sitt lyriska vemod in i ursinnigheten över sakernas tillstånd hon hyllar sina andra heroes beatgubbarna pollock och robert blake och fred som hon skriver sin sorg över i dikt efter dikt där hon ”Hanterar en vildmark/vi ännu inte sett/det är här tiden stannar/när den runnit oss förbi” och det är obegripligt plötsligt krig i Irak och det ”Drar ihop sig till en nervstorm/som öppnar/det rådande/lidandets källa/stenar som haglar över/den mänskliga våren.” ”Vilket århundrade är det?/ I sanning det sista/ och kameler skenar/lösta från sina broderade/klädnader och lädersad-lar/säckar med kryddor/och vattenkalebasser./De springer och solen/exploderar.” blandar bomberna över kalifens och tjuvens stad med bilder ur egen barndom på ett märkvärdigt självklart vis fortsätter i baskien med kvinna som flyr med sitt döda barn svept i en sjal ett barn hon lade ”vid krigskonstens altare” blod som ”droppar från spaniens sår” blir till den målande konstnärens tavla ”Stanken och förnimmelsen av mållös vrede/nu känner vi döden men inte människan/en vildblomma gömd i trasigt bröst/kullarna sörjer sin oskuld” och det är omöjligt att inte uppehålla sig vid patti smiths medkännande vid hennes patos när man läser diktsamlingen oskuldens tecken som nu kommer i niclas nilssons och marie silkebergs lyhörda svenska tolkning (brombergs ger för övrigt parallellt ut hennes självbiografi just kids) det är poetiskt snyggt och stundvis spokenworddrivigt och trots att jag utan att förstå varför fullt ut endast kan ta åt mig hälften av dikterna blir jag helt lost när det funkar som bäst jag blandar som vanligt är känslor av frustration irritation och eufori när jag ägnar mig åt poesi och trots att jag vanligen har svårt för långa dikter är det ofta dem jag här tycker mest om det är mörkt och dystert men aldrig helt hopplöst och det är på barnen hoppet vilar ” … de ska vara som bröd på jorden …” ” … förankrad i tro badande i hopp när de bygger upp vår värld på nytt.”
