[100418] Premiär 2010-04-18
Teater Pugilist på Konstepidemin
Manus och regi: Martin Theorin
Medverkande: Conny Hoberg och Per Anders Ericson
Ryktet om Teater Pugilists död var tack och lov överdrivet. Tvärtom sprattlar just nu den käre f.d. bortgångne sprillans frisk och kry uppe på Konsepidemin. Två av de mesta garvade som genom åren medverkat på denna udda scen har fått var sin roll i detta nya drama av den flitige och envise Martin Theorin, den här gången med en lång titel – ”Arbetets söner och ways of the badass” – där den första delen syftar på den gamle loosern som går och sopar i huset, Conny Hoberg, och den andra på den unga valandseleven, Per Anders Ericson.
Dessa udda karaktärer fastnar tillsammans i hissen där de grälar och blir överens på var sin slangvariant av svenskt språk. Den gamle, på väg till andra sidan därför att han vägrar låta prostataoperera sig och den unge med sina konstnärsdrömmar inspirerade av Pål Holländer, enas till slut efter att ha jabbat med och utan boxhandskar och när pjäsen är slut och hissen öppnas kan de sjunga socialismens lov. Under tiden är de underhållande och roliga. Författaren är en durkdriven för att inte säja överdriven gillare av de enkla människornas språk och det gör hans text extra spännande. Fast ibland kan det bli för mycket av det goda när Hoberg vrider till orden.
Pugilisten är boxare och Theorin laddar alltid sina pjäser med aggressivitet och darrar inte på manchetterna när det gäller grova ord och meningar allt enligt boxardevisen att anfall är bästa försvar. Han får också in en del smällar men vevar ibland så vilt att det kan var svårt att hänga med. Dock skulle det göteborgska teaterlivet bli fattigare och färglösare om han i brista på uppmuntran gör verklighet av hotet att lägga ner. Så här i tider som närmar sig ett val borde han ha chans att bli accepterad av sina politiska meningsfränder?
/Åke S Pettersson.
Den nya pjäsen på teater Pugilist handlar om generationsklyftor och främlingsfientlighet. En ensam pensionär med blöja, solkig skjorta och tvättkorg fastnar i hissen tillsammans med en märklig ung brevbärare, med väskan full av nervlugnande piller.
Under den knappa timme de är instängda i hissen hinner de avslöja sina innersta känslor för varandra. Gamlingen är en hängiven sosse som sörjer sin fru och har blivit främlingsfientlig på äldre dar, av ren och oreflekterad rädsla. Nu väntar han på att dö av den cancer han inte vill ha behandling för, och under tiden ägnar han sig åt att efter bästa förmåga försöka hålla rent i sin ensamhet. Han uppvisar en härlig blandning av troskyldighet och aggressivitet. Inför den skeptiske unge brevbäraren sjunger han arbetarsånger, visar sina färdigheter som amatörboxare och använder alla de trix som en äkta s k ”go gubbe” har på sin repertoar: han är sentimental, slug och självgod, och blir tillslut en folklig hjälte.
Den unge brevbäraren visar sig vara konststuderande – en Valandselev, som försöker dölja sin osäkerhet med politisk korrekthet, självöverskattning och lugnande medel. Han är naturligtvis löjlig. Såsom en ung konstnär måste vara i ett folkligt lustspel.
Teater Pugilist är liten och farlig. Faktiskt den enda teater i Göteborg som gör mig riktigt skrämd och osäker.
Teaterchefen Martin Theorin skriver och regisserar sina egna pjäser, fyllda av aktualiteter, vild satir, barnsligheter och ohejdbara vitsar. Och nu bjuder han också på sentimentalitet och en folklighet på gränsen till populism. Skådespelarna Conny Hoberg och Per Anders Ericson är helt fantastiska. Man glömmer den hårda trästolen och bristen på scenografi och ryggar tillbaka för deras galna, osannolikt trovärdiga figurer. De spelar ju bokstavligen alldeles framför näsan på en. Och gör en road, äcklad, skrämd och rörd.
Martin Theorins envetna teaterexperiment är ett uppkäftigt alternativ till kulturellt mode och marknadsanpassning.
/Kajsa Öberg Lindsten
