[100408] Ibland är verkligheten en illusion som förmedlas från sändare till mottagare. Ta exempelvis en tevemottagare. Vad är det man ser i sin mottagare? Verkligheten vid sändarpositionen? Eller något annat?
Filosofiskt är det ju inget problem, eller som konstnären Magritte skrev på tavlan till en avmålad pipa: ceci n’est pas une pipe. En avmålad pipa är ingen riktig pipa utan bara en illusion av en pipa. Samma sak är det med teveapparaten. Det är skenet från själva apparaten vi ser, inte den verklighet vi inbillar oss att vi ser. Och det är just här som möjligheter öppnar sig för mediet.
Även om vi inte är där än handlar det om skillnaden mellan analog och digital iscensättning, framförallt i ljuset som vi som mottagare ser. Finessen med digital ljussättning är att det blir betydligt billigare än analog. För tevetittaren spelar det strängt taget ingen roll, för upplevelsen därhemma blir densamma.
Under den analoga eran var arrangemang som en OS-invigning eller –avslutning svåra att iscensätta. Därför har det blivit flaggspel, diverse nationalhymner och paraderande idrottstrupper. En sådan dramaturgi är idag en fullständigt otänkbar metod att locka massorna att flockas framför teven. Det har dock gjorts försök att åstadkomma spektakulära arrangemang i samband med stora tävlingar, med något som når ända hem till tevetittaren.
Var finns massorna som kan försätta berg om inte i Nordkorea. De är mästare på att låta åskådare hålla fram ett plakat med viss färg på en given signal och därmed få en gigantisk arena att bildsättas för att skapa ett konstverk, eller åtminstone ett bildsatt budskap. Det blir en slags digital bildkost i den analoga världen. Varje åskådare bildar sin egen pixel i en större helhet. Vi västerlänningar är inte lika disciplinerade så vi får nöja oss med lite enklare mönster som exempelvis den så kallade vågen. Det är ett visuellt knep som fungerar både på arenan och framför teven hemma.
Idag krävs det mer spektakulära framträdanden för att publiken både på arenan och hemma ska bry sig om en så ålderdomlig dramaturgi som en OS-avslutning. Vid invigningen av OS i Los Angeles, tror jag det var, svävade piloter över arenan med något som liknade rymdmopeder. Marginalerna till att stupa i backen tycktes vara väldigt små men det gick vägen. Det är klart att sådana metoder blir dyrbara och kanske inte alltid fullt välkontrollerade.
Problemet med televiserade publikevenemang är att det gäller att hitta en iscensättning som fungerar både för en närvarande publik och för tevetittaren. Om bara tevetittaren ska tillfredställas finns idag digitala medel att manipulera bildsättningen. Ofta nöjer sig teveproducenterna inte med att bara förmedla det som kan upplevas live för publiken, utan lägger in digitalt producerat extramaterial. Det gör att tevetittaren många gånger får bättre överblick och mer information om vad som händer än den närvarande åskådaren, som i sin tur ju alltid får en direkt upplevelse som inte går att förmedla vid teveapparaten.
Istället för att bygga dyrbar dekor eller att drilla publiken i att lyfta färgplattor på kommando använder producenter idag ljuseffekter av olika slag för att åstadkomma en visuellt stark upplevelse. Arenan i Vancover, där OS-avslutningen arrangerades, har utrymme för hela 60.000 åskådare. Hela arenan var vitmålad, det stora scengolvet i form av en snöflinga i jätteformat var upphöjt en våning för att kunna rymma teknik underifrån. Och var vitmålad. Publiken var också vitmålad, nej draperad i vita ponchos. Allt var vitt.
Nej inte riktigt. Det fanns spår av Nordkorea i det inledande numret. Några hundra personer som skulle se ut som snowboardåkare sprang omkring med likadana snöbrädor. Ena sidan vit, andra röd. De höll upp dina brädor på samma sätt som nordkoreanerna och formade olika bilder. Ena gången formerades den kanadensiska flaggan, andra gången texten Strong and free.
Men det mesta av resten av showen kontrollerades till fullo av producenten. Allt var förproducerat. Enda risken att missa sändningsplanen vore ett tekniskt missöde, men den risken är mindre med denna teknik än med människor som ju alltid bär med sig den mänskliga faktorn.
För tevetittaren spelar det ingen roll hur det visuella är uppbyggt, det ska ju ändå filtreras genom teveapparaten. Här finns dessutom några enkla knep att höja tempot i sändningen. Man kan exempelvis lägga in lite pulserande blixtar i publikvimlet. Så tar producenten kommandot över artisterna., utan att de ens kanske vet om det. En annan fördel är att tidsplaneringen blir mer kontrollerad och att reklamavsnitten kan läggas in som planerat utan problem.
Frågan om det man ser i bildmedier är sant eller falskt är inte längre relevant. Med digitaliseringen har vi lärt oss att alla bilder kan vara manipulerade, även rörliga bilder. Filmen Forest Gump är en enda lång orgie i manipulerade filmavsnitt ur den amerikanska historien. Frågan man måste ställa sig blir istället vilken bild av verkligheten som avsändaren vill ge. Som åskådare måste vi ställa oss frågan vad avsändaren vill uppnå och hitta ett kritiskt förhållningssätt till det. För att vi inte ständigt ska bli förda bakom ljuset.
