[100328] ”Jag prövade vuxna kyssars smak vid busshållplatser
och lastbryggor
ett skjul var jag av blod och ben
ingen själ att skydda
ett fladdrande kroppsmedvetande, det var allt.”
(ur Om honom, Christine Falkenland)
Sara Stridsberg skriver romaner, dramatik (bland annat en egen version av Medea) och är dessutom översättare. Hon har inmutat något av en egen nisch inom svensk litteratur. Med sin förra roman Drömfakulteten behandlade hon i suverän stil den genomtrasiga och överbegåvade (?) psykologistudenten, prostituerade AndyWarholskjutaren Valerie Solanas, och fick som bekräftelse Nordiska rådets litteraturpris. Stridsberg översatte även Solanas berömda SCUM Manifest, och har till svenska också överfört den brittiska dramatikern Sara Kane, som skrev fem gravt psykossolkiga pjäser och sedan, vid tjugoåtta års ålder, tog livet av sig. Nu kommer hennes tredje roman, Darling River, och jag blir nyfiken på varför hon verkar ha fixerat sig så vid dessa trasiga och självutplånande unga kvinnor. Eller tonåringar/barn, som det handlar om i den nya berättelsen.
För ung och självutplånande är hon Dolores (Lo), som sägs vara en (fri) fortsättning på Vladimir Nabokovs Lolita. Jag har själv inte läst Lolita (skäms!), men jag tror inte det är nödvändigt för att kunna ta åt sig Darling River. Författaren fortsätter med den misärpoetiska estetik hon så förtjänstfullt ägnade sig åt i Drömfakulteten. Det är groteskt, brutalt, hårt och kallt, varmt och gravt vemodigt, och man undrar hur det samtidigt kan var så infernaliskt vackert. Men Sara Stridsbergs stil och ton och överdådiga språk skyler inte över allvaret eller det djupt tragiska i karaktärernas historier. Möjligen kan det ibland bli lite för mycket av mörkheter, av allt det ruttna och av vissa ständiga bilder och ord.
Romanen byggs upp av flera spår (eller kapitelserier); en där Lo och hennes far åker omkring i en Jaguar på mållösa oändlighetsfärder i de mörka nätterna kring Los Angeles, skogarna brinner och fadern plockar upp prostituerade som blir till äldre systrar till Lo. Själv tar hon med sig sina älskare till flodens leriga stränder. Lo saknar och längtar efter modern som försvann eller kanske är död, och hon vet egentligen ingenting utom att hon saknar. En dag är hon bara borta. Tillsammans beger de sig ibland till något skogsområde och skjuter prick på moderns kläder. En garderob full av skotthålsspäckade klänningar och blusar. Vad säger det om deras känslor till den försvunna? Relationen till fadern är komplex och lätt incestuös. På sina bilturer spelar de ett älskande par. Plötsligt blir det mycket sjukdom och sängliggande och romanen blir tydligare symbolisk än tidigare. Jag tänker stundom på Mare Kandres Bübins unge, och jag är under några tiotal sidor inte lika hänförd.
Ett annat spår är flera; under kapitlen ”ur moderkartan” får vi glimtar ur kvinnors liv på diverse platser, alltid på väg. Någon lämnar man och barn med ett avskedsbrev, en annan reser till Tjernobyl efter kärnkatastrofen, en kör omkring i öknen, köper sig ett vapen och övningsskjuter på smådjur men drömmer om större byten, ytterligare en mor tar flyglektioner i Istanbul och återvänder inte vid en ensamflygning. Trots känslan att det handlar om ett flertal mödrar misstänker jag att det hela tiden är en och samma; Los mor och hennes fars bortflyende fru.
Nästa spår beskriver hur Dolores och hennes man Richard, en veteran från Koreakriget, är på väg mot Alaska där det är tänkt att Dolores skall föda. Det är grymt smärtsamma avsnitt.
Den märkligaste berättelsen handlar om en vetenskapsman i Paris under andra världskrigets tid som försöker få en ung aphona att teckna och själv bli till en vetenskaplig sensation. Mannen är ensam, med noll framgång hos kvinnorna, och det verkar ögonblicksvis som han förälskar sig i apan, eller önskar att djuret i sin bur åtminstone skall känna ömhet för honom.
Sedan finns det också under rubriken Encyklopedi lexikala förklaringar av ord och begrepp som romanen utgår ifrån: barnsäng, döden, underjorden, begärets melankoli, den ensamma fotografen, spegeln, den första drömmen, försvinnandets estetik, barndomen, demonbarnet, förförelsens blommor. Tydliga eller rent av övertydliga uppslagsord som kanske inte tillför särskilt mycket.
Alla dessa spår är variationer på Dolorestemat, på att leva i smärta, utnyttjad. Ett liv där männen har tolkningsföreträde och där Dolores är ett viljelöst byte. Att vara född till kvinna är att vara obotligt sjuk eller skadad, verkar det. Det vertikala snittet mellan kvinnans ben är lika mycket ett mentalt sår. Men jag känner att romanen också i hög grad handlar om män, om omogna och räddhågsna män som vill ha kvinnorna små och söta, något de kan göra som de vill med. ”Dolores är en veckotidning som vinden får tag i och leker med en liten stund på en sandstrand innan den tröttnar och drar vidare.”
Texten är full av fett, foster och blod, bilresor och prickskjutande, sötsaker och alkohol. Ensamhet. En radda av ansiktslösa män Lo inte minns. Fadern kommer inte heller ihåg kvinnorna han träffar. Allting flyter ihop; Dolores och Lo och alla män och mödrar och prostituerade, texten blir stundvis hallucinatorisk och jag tror det är meningen.
Sara Stridsbergs språk är som helhet vidunderligt, jag ser henne egentligen som poet även om hon här skriver prosa. Rader och strofer klingar glimtvis av Bruno K. Öijers poesi. Vissa bilder, metaforer och poetiska slutsatser är vildsint läckra och oförutsägbara. De får mig att närmast lyfta från fåtöljen. Även om jag inte är rakt igenom positiv undrar jag om det just nu finns någon i Sverige som skriver bättre.
Så bra är det att det är knepigt att ge exempel ur texten, överfull av läckerheter som den är. Men jag avrundar ändå med följande rader:
”Hon försöker väcka honom med sina nattskämda kyssar, men han vänder bort sitt huvud som om han inte kände henne och som om han aldrig ropat hennes namn i mörkret. Hon önskar att hon kunde låta sy in sig i hans arnveck, vad som helst för att slippa rusa mot detta tröstlösa öde, hon önskar att mor hade velat bära henne vidare för alltid i sin kropp. Mors nylonblusar och regnkappor. Världen genom hinnorna. Skönheten i att aldrig födas istället för detta: årstiderna som går fram över henne som vita fjädrar som yr ur en uppsprättad dunkudde.”
