[100317] Titeln Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? borde kanske hellre vara Hur ser ett liv ut om man inte har fått tillräckligt med kärlek? För visst ligger där en betydande skillnad, trots att endast ett ord är tillagt?
Personligen tycker jag hursomhelst att den senare vore en mer adekvat titel på Maria Zennströms andra roman efter den prisade debuten, Katarinas sovjetiska upplevelser, för nio år sedan. För det känns väldigt tydligt att det är just kärlek Maria, romanens huvudperson, söker och ständigt längtar efter. Och det är lika tydligt att hon som barn fick alldeles för lite av den varan; av en självupptagen och kylig mor, och en frånvarande och alkoholiserad far, en far som dessutom dog när hon var femton. Det handlar till en början om hur hon träffar ett antal män, går i psykoanalys och någon form av behandlingsgrupper, hon sörjer sin sömnlöshet såväl som barnlösheten och testar diverse metodet att bli gravid. Man anar både det ena och det andra, men mycket blir inte riktigt klart utskrivet förrän långt senare i boken.
Överhuvudtaget dyker det upp ett flertal frågor under läsningen, frågor som: Känns den i dagboksform skrivna romanen som en verklig dagbok? Var går gränsen mellan det privata och det personliga? Och när blir det till något allmänt intressant och vidare till bra skönlitteratur? Varför blir jag inte mer berörd, trots att jag har lätt att känna igen och identifiera mig med den sörjande, ensamma och längtande kvinnan? Blir jag kanske som man provocerad av hennes utlämnande beskrivningar av de män hon träffar och är tillsammans med? Upplever jag den 235 sidor långa texten som tjatig och monoton? Eller är den kanske inte tillräckligt bra skriven, i det att jag tycker att språket ibland tappar i spänst, blir något tafatt i sina korta stolpaktiga meningar, att texten stundvis släpper sitt annars mer precisa språk och poetiska touch? Kanske att det rent av är något medvetet, något som följer kvinnans känslosvängningar.
Maria Zennström (född 1962 av rysk-svenska föräldrar) lägger sig nära traditionen där namn som Erica Jong med sin Rädd att flyga, Agneta Klingspor med Inte skära bara rispa, Kerstin Thorvall och hennes Det mest förbjudna tidigare skrivit, även om Zennström inte fokuserar så mycket på sexualia och heller inte skulle kunna provocera med det som ovanstående titlar gjorde på sjuttiotalet. Hon skriver sålunda biografiskt och hudlöst självutlämnande, i en text där liv och prosa blandas och där det är svårt att veta var det ena slutar och det andra tar vid.
Vi får under drygt tre år följa en kvinna i yngre medelåldern träffa män som vore hon snarare tonåring. Men klockan tickar och bekräftelse- och trygghetsbehovet pockar ständigt på uppmärksamhet. Problemet är att Maria inte blir gravid vilka metoder hon än försöker, och inte fungerar kärleken till och med män särskilt väl heller, när hon i grunden känner sig tryggare ensam. Och med sömnen är det rent bedrövligt ställt.
”Min sömnlöshet är ett monstruöst arv. Mamma sover bara med sömntabletter. Jag trodde att ensamheten var det mest förhatliga arvet efter henne. Kanske är det samma gods; oförmågan att hålla om sig själv; vara sitt eget sällskap, sin egen tröstare.”
Efterhand får vi mer information om orsakerna till varför det mesta är så smärtsamt jobbigt och besvärligt. Mitt problem är att jag inte ens då känner mig så djupt berörd jag tycker att jag borde bli. Romanen känns för mig i längden ganska jämntjock, trots att Zennström också berättar om modern och en del andra kvinnor hon möter i grupperna hon går till, och dessutom gör en avstickare till sitt kära Ryssland. Annars finns där ju något spännande med dagboksformen, kittlande nära det voyeuristiska.
Maria lever för att skriva, men för att leva behöver hon också arbeta med annat och få in lite pengar. Det gör hon genom att skriva artiklar, och med att arbeta som personlig assistent, precis som många författare tvingas till. Det är väl just så hon anser att det går att överleva utan ett välfungerande kärleksliv; genom att skriva och bli/vara författare.
Även om vi inte är med särskilt på djupet i gruppträffar och psykoanalys verkar det mot slutet trots allt ha hänt något, någon form av utveckling eller process har satts igång. Modern får en stroke under ett besök i Frankrike, men relationen dem emellan blir allt bättre och kanske mer respektfull. Och Maria träffar Tomas, ytterligare en man. Men ”Han är värd min försiktighet.” och kanske att det också där börjar gro ett frö till någonting ljusare nytt.
