[100316] Av Aiskylos
Invigningspremiär på Folkteatern, Röda scenen 13 mars 2010
Översättning: Emil Zilliacus
Regi och bearbetning: Lars Norén
Scenografi: Steffen Aarfing
Kostym: Lisa Hjertén
Lju:s Anna Wemmert
Mask: Lars Carlsson och Linda Bill
Ljud: Allan Anttila och Bertil Zachrisson
Muntlig framställning Cecilia Berefelt
Rörelseinstruktör och ljudlandskap: Peter Svenzon
Medverkande: Anders Granell, Elisabeth Göransson, Niklas Hjulström. Sanna Hultman, Kin Lantz, Lars Magnus Larsson, Lena B Nilsson, Jonas Sjöqvist, Erik Ståhlberg, Ulla Svedin, Sara Wikström samt barnstatister och statister från Göteborgs Kammarkör, Nordiska Teaterföreningen och Unikorus
Låt mig börja min recension av Lars Noréns uppsättning av Orestien på den återinvigda Folketshusteatern med att gratulera Ulla Svedin, som jag tycker överträffar sig själv i de olika roller hon har i föreställnigen. Det är roligt att se hur Norén lyckas med den svåra uppgiften att blåsa liv i ett drama som jag trodde var hänvisat till litteraturhistorien, ett vördat dokument som samlat damm i bokhyllan. Så behövs det bara att någon plockar ner det och tar det på allvar för att vi moderna estetsjälar ska inse att det som visas i det antika dramat är Livet; det är och har altid varit angeläget.
Det egna med Noréns uppsättning är att han skapat den med Folkteaterns ensemble, helt utan externa förstärkningar. En regissör som inger skådespelarna säkerhet och självförtroende räcker för att lyfta Ulla Svedin och hennes kollegor den där extra decimetern över scengolvet, för att fylla hela teatern med glädje. Gamla kända Folkteatermedarbetare sågs gå med mungiporna uppe vid öronen efter den lyckade prmiären.
Förväxla inte detta med lättsinne, för det är inte vad som karraktäriserar Orestien, denna blodiga avslutning på en blodig släktsaga, där gudarna leker med människorna, som sökande famlar efter förklaring och försoning. Vi känner igen urberättelsen från sagan om ringen och andra myter från mänklighetens barrndom. Livet är inte rättvist, att leva är att handla och då riskerar man att göra fel. En snarstucken gudinna kan kräver att ledaren ska offra sin dotter till henne för att få vind i flottans segel. Detta är det som hände innan Orestien, berättelsen om Ifigenia, som Folkteatern visar i en barnpjäs, som jag också har sett och som jag ska skriva separat om..
Egentligen är det orättvist att framhålla enskilda skådesepelare i ett kollektivt skapande. .. Kim Lanz spelar en genomgående roll som väktaren. Han rör sig tungt och uttrycksfullt som den som hela tiden spanar efter tecken på segern i det trjugoåriga kriget i det fjärran Troja och som får uppleva hur triumfen kan vändas i nederlag, hur hjälten Agamemnon vid sin hemkomst tas av daga och hur blodshämnden rullar vidare, till synes omöjlig att hejda.
Jonas Sjöqvist gör en minnesvärd prestation som guden Apollon, kråmande som en nervös rashäst, glänsande av diamantin och paljetter. De skrämmande hämndeandarna, Erinyerna, framställs skräckinjagande som bleka spöken utan anletsdrag för att till slut ta av sig sina masker och bli, Eumeniderna, de välvilliga skyddsandarna, Detta otroliga trolleri blir ytterst suggestivt i Noréns regi. Se vad vi kan göra på teatern! Att se dem befrias från sina vedervärdiga masker och bli som oss bildar bakgrund till Pallas Athenas slutreplik: ”Jag känner för att festa!”
Gudarna är många. I Athen hade man vishetens gudinna Pallas Athena (spelad av Ulla Svedin) som stadens beskyddarinna och det är hon som efter en rättegång beviljar nåd för de överlevande syskonen Elektra och Orestes i den olyckliga familjen. Den optimistiska tanken att fred och försoning är möjlig, avslutar tragedins sista del, Eumeniderna.
Ska man se föreställningen? Absolut! Passa på att också kolla in en modern teaterbyggnad, en sådan som vi drömde om på 1950-talet, en flexibel disposition av scenen som ger möjligheter att skapa intimitet och närhet på ett annat sätt än hovteatern, tittskåpsteatern. Ändå är det ju vad som visas på scenen, inte hur det visas som är huvudsaken. Upplevelsen är a och o.
/Åke S Pettersson
Rörd och tacksam går jag ut från premiären på Lars Noréns uppsättning av Orestien. Så är det faktiskt!!
Jag är tacksam för att Norén har gjort en generös, storslagen, vacker och rolig föreställning, där klassikerns text i Emil Zilliacus gamla översättning ljuder frisk och klar och där Folkteaterns skådespelare får komma till sin rätt.
Och jag är rörd över det lyckliga, tröstande slutet där Norén liksom släpper skådespelarna lösa och låter dem var och en för sig träda ett steg närmare publiken, och upprepa trösten, ännu en gång och ännu en gång: ”för den vise finns alltid en väg som leder till goda, försonliga ord”… För då känns plötsligt Aiskylos så himla göteborgsk. Som om han skrev just för oss. Som om Folkteatern plötsligt fått en ny husdramatiker, som ger oss det vi hoppas på, men på ett nytt sätt: känslan av att teatern kan vara en kollektiv angelägenhet för oss göteborgare. Ett ställe dit vi kan gå och minnas förgångna tider och drömma om en vackrare framtid..
Och det känns så förunderligt äkta. Skådespelarna har tagit sig igenom en svår och blodig gammal berättelse. De har förmedlat den till oss. Och de har lyckats göra det på ett strålande sätt. Trots att kanske inte varje ord gick fram. Det är ju så mycket text, och rörelse, och blod och handling. Och vi hade ändå fullt upp med att ta emot alltsammans – vi åskådare, som satt på två långa och höga åskådarläktare, som byggts upp mitt emot varandra, med en lång, oändligt lång och smal spelplats emellan. En spelplats där alla skådespelarna hela tiden ständigt var i rörelse. Medan teatersnön sakta dalade ner från taket, över gudinnor och gudar och vanligt folk, över mördare och offer, över levande och döda, över drygt tvåtusen år av europeisk historia.
Utgjutet blod och mänsklig klagan fyllde scenen, men ändå fanns där plats för humor. Men en humor som inte förvandlades till maner och publikfrieri. För också humorn är seriös, Apollon är en oberäknelig glitter och glamourgud. Men ändock en gud. Och slottsvaktmästaren är en tragisk narr – en evig underhuggare, empatilös och nitisk men i grunden lat, förvaltar han en egendom som han själv aldrig får del av.
Jag känner mig glad över att Folkteatern har återuppstått, som ett levande alternativ och komplement till Stadsteatern, friteatrarna och Pusterviks livaktiga gästspelsscen.
Med denna uppsättning har Lars Norén på ett lyhört sätt förnyat den göteborgska folkligheten på Folkteatern. Det blir fruktansvärt spännande att se vad han bjuder oss på härnäst!!
/Kajsa Öberg Lindsten
