[100313] Winston Churchill var ingen fattiglapp. Men han myntade begreppet: ”Champagne ska vara kall, torr och gratis”. Det som då var ett överklasskämt har fått förnyad och breddad aktualitet. Det finns nämligen en starkt rotad uppfattning att det som finns på nätet ska vara tillgängligt gratis. I detta ligger en sympatisk idé om att alla ska kunna komma till tals och att inte bara arvet eller penningpåsen avgör den saken. Här råder en mild form av anarki som är tilltalande. Men för kulturutövare upplevs nätet många gånger som ett hot mot möjligheterna att leva på sina talanger.
Å ena sidan bra, å andra sidan dåligt. Ungefär så långt har debatten kommit och det behövs förtydliganden om detta nya fenomen som nätet utgör och som förmodligen får stora konsekvenser för utvecklingen av samhället. Några som försöker att förstå och förklara är författarna till boken Gratis? En grupp var i Bryssel för att lobba för sina tankar. Frågan är bara för vad?
Medförfattarna har stor erfarenhet av nätet. Här finns affärsutvecklare, kulturjournalister och forskare. En viktig sak får de fram, förutsättningarna för upphovsrätten förändras när vi går från analog till digital produktion. Ta en LP-skiva eller ett pappersfotografi. Varje gång man gör kopia på kopia med analog teknik blir resultatet en teknisk försämring, med sämre ljud och sämre bild. Med digital framställning av ljud och bild blir kopian i princip identisk med originalet.
Här har vi nyckeln till att det är lättare att hävda upphovsrätten i den analoga kulturen än i den digitala. Men egentligen handlar frågan om upphovsrätt inte i första hand om upphovsmannen eller –kvinnan, utan om att skydda produktionen och distributionen av det konstnärliga verket. Exemplen är många där organisationer och företag har försökt förbjuda användandet av instrument för kopiering.
Successivt har vi vant oss vid tanken på kopiering för husbehov. Inte minst som en kompromiss mellan olika ekonomiska intressen, exempelvis filmindustrin å ena sidan och videoapparatindustrin å den andra. Upphovsrättsfrågan handlar alltså till stor del om kvantitet och maktfördelning. Det gäller även offentlighetsprincipen, den av oss så omhuldade. Idag betraktar vi den som en av samhällets grundprinciper. Vem som helst kan gå till en svensk myndighet och titta på dokument. Det är förenat med ett visst besvär och ibland kan det handla om att ta sig till annan ort. Men nu när myndigheternas arkiv i huvudsak är digitaliserade, kan man med fog hävda att principen kräver att arkiven läggs ut på nätet. Men där blir frågan plötsligt brännhet och digitaliseringen leder till självmotsägelser.
Hur ska man hantera information i den digitala världen? En aspekt på det ger Anders Rydell när det gäller kommersialiseringen av kultur. Han menar att information och kultur bara kan säljas när den kan knytas till ett fysiskt objekt. För hur ska man annars kunna sälja digitala kopior, frågar han. En digital kopia är ju i princip gratis. Där försöker professorn i civilrätt, Jan Rosén, fånga bollen. Upphovsrätt och allmänintresse harmonierar inte alltid. Så kan det nog vara men resonemanget är inte glasklart.
Informationshantering har en annan spännande koppling som sällan diskuteras i samband med digitaliseringsprocessen. I det klassiska industrisamhället var information till stor del identiskt med kunskap. Det räckte långt att lära sig repetera informationen, att se den som tegelstenar i ett gigantiskt bygge. Ju fler tegelstenar du samlade på dig, desto större bygge kunde din kunskapsboning bli. Informationen låg inte gratis vid dina fötter utan måste sökas upp på olika sätt. I digitaliseringen blir information närmast gratis och det påverkar hur vi ser på kunskap. I olika grad påverkas alla yrken av digitaliseringen och förändrar kraven på vad man behöver lära sig. I den här boken hittar jag inget om kunskap och information, men visst går det att göra pengar på det också.
Först mot slutet blir det riktigt spännande när Daniel Johansson och Sara Öhrvall diskuterar hur vägen till pengarna ser ut när allt ju kan kopieras gratis. Fildelningen har nog kommit för att stanna, förmodligen laglig dessutom. Mycket kommer att vara gratis, men fortfarande är det svårt att veta hur pengarna ska hitta till alla som producerar de digitala produkterna.
Sara Öhrvall menar att mediebolagen gör klokt i att inte till varje pris försöka behålla kontrollen över sina varor. Gratisspridningen är bra – om det går att hitta någon annan affärsmodell än den gamla. Tillbaka till ruta ett igen, eller? Öhrvall hävdar att mediebolagen måste bli mer kvalificerade för att kunna överleva och hon ger några exempel på vilka funktioner det kan handla om. Hon kallar rollerna för moderatorn, upptäckaren, lägerelden och fördjuparen, vilket kanske antyder vad hon syftar på. Men vare sig man förstår eller inte behöver frågan om hur man tjänar pengar i en gratiskultur definitivt dras några varv till.
